Berslöpning i Transylvanien

Bergslöpning i Transylvanien – Sista dagen


Det var efter en kall natt på Omu Peak, med vinden som susade utanför fönsterna, som vi vaknade upp. Jag var om möjligt ännu stelare den här morgonen än dagen innan. Värst var det i framsida lår, utförslöparmusklerna. Nu var det i alla fall sista dagen. Nu skulle vi tillbaka till civilisationen igen. Ner till Bușteni.

När jag gick ut den här morgonen låg lugnet över bergen. Dimman hade lättat och luckrat upp sig i stackmoln och vinden hade nästan mojnat. Det kändes fint och tanken på att springa här var lockande, men än visste jag inte om jag skulle klara av det. Det var knappt att jag ens kunde gå. Förhoppningsvis skulle det bli bättre bara jag kom igång.

Topp som bestegs i Transylvanien

Topp som bestegs i Transylvanien

Toppar och getstigen

Vi skulle springa ner i en dalgång, ner mot Bușteni, men det skulle bli lite väl kort så innan det ger vi oss ut på en rundslinga bland topparna. Vi springer ut på en kam, ner i en liten sänka innan det bär av uppåt igen mot nästa topp. Och vilken dröm det är! Vi är omgivna av gröna spetsiga berg som avtecknar sig mot den blåa himmelen. Det är riktigt fint! Tänk att det var det här som dolde sig bakom dimman. Tänk om vi hade fått uppleva det som dolde sig bakom dimman föregående dag.

Vi kommer upp på toppen och möts av en rumänsk flagga. Det blåser lite här uppe och ett moln drar in över oss och skymmer sikten. Men kroppen känns allt bättre ju längre tiden går. Vi forsätter ner, rundar en höjd och kommer ner på en getstig. Alltså en stig som går utmed sluttningen. Den är lite exponerad, så några i gruppen blir försiktiga, men jag gillar ju det där. Så jag lägger mig först i ledet och springer på lite.

Benen känns riktigt bra nu. Jag hoppar fram mellan stenarna, flyter fram på stigen. Det är frihet. Det är en ganska teknisk stig men det känns så lätt. Jag stannar och väntar in de andra. Sen upprepar jag samma procedur igen.

Getstigen

En del av getstigen när dimman drar in. Foto: Andrei Țale

Ner till platån

Alldeles för snart tar stigen en krök och börjar gå neråt i serpentiner mot en grön platå nedanför. Vi springer neråt på en slingrande stig och möts av en frodig dal. Stigen blir alltmer otydlig och marken blir nästan som en oklippt gräsmatta. Om det bara hade varit lite jämnare på marken.

Vi stannar och blickar upp mot bergsväggen till höger om oss. Där ska vi upp. Det är ett litet men brant snöfält där som vi klättrar uppför och snart är vi tillbaka uppe på Omu Peak igen.

Gröna dalen

Den gröna dalen med snöfältet i bakgrunden. Foto: Andrei Țale

Ner mot Bușteni

Efter ett kort stopp i huset på toppen så bär det av neråt igen. Den här gången springer vi nedför på en serpentinstig, ner i en ravin. Det känns återigen tungt i låren när det går nedför. Men nu ska vi bara ner. Det är brant till en början men när vi kommer längre ner så blir stigen allt planare och sen kommer vi in i ett fint skogsparti den sista biten innan vi kommer fram till Bușteni.

Ner mot Bușteni

Stigen ner mot Bușteni. Foto: Andrei Țale

Avslutningsfest

På kvällen bjuds det på en mindre bankett. Det har varit tre tuffa dagar men det känns ändå som att det är för tidigt för att åka hem redan. Det känns som att det finns så mycket mer att upptäcka i de här bergen och längtan att komma tillbaka till Rumänien fanns redan där innan vi ens hade lämnat landet.

Det var en bra arrangerad resa men jag osäker på om jag kommer att åka på en sådan här resa igen. Kanske mest för att jag vill åka med folk som jag vet håller ungefär samma nivå som mig. Nu tyckte jag att det gick betydligt bättre sista dagen än första, då många verkade ha placerat sig själva i en alltför tuff grupp första dagen. Å andra sidan var det kul att träffa nya löparvänner. Sen blir det betydligt dyrare att åka på en arrangerad resa än att åka själv också, men det finns givetvis både för och nackdelar med att åka på arrangerade resor. Jag tyckte också att det var lite kort med bara tre dagars löpning. Hade det varit två dagar till så hade det varit mer värt det.

Banketten började med en inhemsk bakelse, mat och lite inhemsk dans som ingen verkade förstå sig på. Det var en trevlig tillställning så här på slutet. Men för mig och många andra blev det en tidig hemgång. Det var härligt att få sova i en riktigt säng efter en natt bland filtar på Omu Peak.

Series Navigation<< Bergslöpning i Transylvanien – Dag två

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.