Sarektjåkkå

Dag 1: Bestigning av Sarektjåkkås fyra toppar


Jag ligger på rygg uppe på Tjågnåris och blickar upp mot den blåvita skiftande himmelen. Sen sluter jag ögon och låter mig svepas in i drömmarnas värld. Solen skiner ner på mig med sina värmande strålar. Det är inte varmt ute men det känns ändå behagligt att bara ligga där. Att känna lugnet. Den lätta vinden som blåser förbi och krafterna som sakta återvänder.

Jag vaknar till och tittar på klockan. Bara några minuter till. Snart ska Sarektjåkkå bestigas. Snart. Jag tar några djupa andetag och njuter av det som är. Några minuter senare reser jag mig upp och tittar mig omkring. Det är ett vackert soldränkt landskap som möter mig. Njutningfullt! Fast det var betydligt varmare nere i dalen än vad det är här upp på Tjågnåris. Men nu är den här vilan över. Nu är det dags för äventyr.

Jag reser mig upp och börjar plocka ihop mina saker och tar av mig lite av de kläder som jag har haft på mig under vilan. Det är lite småkallt nu men vi blir snart varma när vi börjar röra på oss. Vi börjar vår vandring mot den stenstod som gör skäl för sitt namn, Svarta spetsen. Berget som pekar som en pil upp mot himmelen.

Vi luras lite av kartan och tänker att Svarta spetsen ska bli en lätt match med sina 1626 meter över havet, men det är innan vi inser att kartritaren har satt höjdmarkeringen nedanför själva spetsen och toppen visar sig ligga ungefär 200 meter högre upp. Svarta spetsen må se lite skräckinjagande ut på håll men den utgjorde inget större problem att ta sig upp på. Däremot var det ett litet utsatt krux när vi skulle ta oss ner på andra sidan. Inget svårt men lite luftigt.

Svarta spetsen

Svarta spetsen sedd från baksidan

Efter Svarta spetsen väntar några ganska lätta passager, först över en liten kulle och sedan upp på en mindre topp innan vi kommer till något så ovanligt som en klättring på fast klippa när vi tar oss upp mot toppen som benämns 1903 på kartan. Det hör till ett av de svårare klätterpartierna hittills men just det faktum att klippan är helt solid gör att den här klättringen ändå känns väldigt trygg.

Bucht-toppen

Vi närmar oss nu Sarektjåkkås första topp. Bucht-toppen. Det är en enkel väg upp. Det är bara att vandra på och det känns som en lång vandring innan vi slutligen är där och själva Bucht-toppen känns lite odefinierad. Den har egentligen två toppar som verkar vara ungefär lika höga, så vilken som var högst kunde vi inte avgöra men vi såg till att besöka båda.

Bucht-toppen

Utsikten från toppen av Bucht-toppen

Den ljuva sommarvärmen har avtagit. Det är fortfarande vindstilla men när vi står där uppe kan vi se hur den tidigare klara himmelen befläckas alltmer med mörka moln samtidigt som dagen sakta närmar sig sitt slut med det sakta skingrande ljuset.

Sarektjåkkås sydtopp

Vi tar oss vidare längs Sarekjåkkås kam mot den något högre sydtoppen och kommer snart fram till ett litet luftigt krux. Det är inga större konstigheter och resten av resan upp mot Sydtoppen består av enkel scrambling. Fjärde toppen för dagen. Känslan är bra. Vi kan klara det här!

Kruxet mellan Bucht-toppen och Sydtoppen

Kruxet på kammen mellan Bucht-toppen och Sydtoppen. Sydtoppen i bakgrunden.

Toppen av Sarektjåkkås sydtopp

Toppen av Sarektjåkkås sydtopp

Sarektjåkkås stortopp

Nu är det bara två 2000m kvar i Sarekmassivet och nästa som väntar, Sarektjåkkås Stortopp 2089 möh, är dessutom Sveriges tredje högsta topp. Bara några meter lägre än Kebnekaises två toppar. Vi fortsätter kammen fram och tappar åtskilliga höjdmeter innan det återigen börjar gå uppför. Det är ett kargt landskap som möter oss med allt större stenar som täcker den branta sluttningen upp mot toppen.

Vinden börjar plötsligt svepa till och för med sig ett moln som lägger sig som dimma över toppen och snart så börjar det både snöa och regna. Stenarna som vi går på blir allt halare och sikten allt sämre.

När jag stod i hallen hemma för några dagar sedan så tänkte jag att jag tar mina Bagheera skor. Jag köpte dem i våras för strax under 500kr. De kan jag slita ut i fjällen. Mina erfarenheter säger nämligen att skor slits väldigt fort i fjällen, men det jag inte tänkte på då är att det kan vara bra att ha bra fäste när man ska springa runt på utsatta klippor, eller jo jag tänkte på det men slog bort den tanken. Det fick jag ångra nu. Jag visste att de här skorna var hala när det blöt och nu tilltog regnet alltmer samtidigt som dimman sänkte sig över stortoppen framför oss.

Vi går på. Det är ganska lätt scrambling upp mot toppen och det tar betydligt längre tid än vad jag trodde att ta mig dit. Jag börjar känna mig lite trött. Inte så konstigt kanske med tanke på hur lite vi har sovit det senaste dygnet och dessutom varit i full färd hela dagen. Det tär på krafterna.

Vägen upp mot Sarektjåkkås stortopp

Vägen upp mot Sarektjåkkås stortopp

Slutligen så når vi i alla fall Sarektjåkkås Stortopp. Sikten är nu nästan obefintlig. Regnet tilltar. Bara en topp kvar nu.

Sarektjåkkas stortopp

Sarektjåkkås stortopp i dimman

Sarektjåkkås Nordtopp

Därborta i dimman någonstans tycker jag mig kunna skymta Sarektjåkkås nordtopp. Som en pelare reser sig den smala kammen upp genom dimman. Vi börjar gå åt det hållet. Kammen smalnar av och jag känner ett svagt obehag när jag går över den våta solida stenen fram till den första sluttningen. Jag tar mig försiktigt nerför. Läget känns plötsligt väldigt utsatt. Snart möter jag Erik där på klippan. Han är på väg upp igen. Han nämner att det ser lite lurigt ut och att vi gör bäst i att plocka fram repet och nog är det brant. Den värsta passagen hittills och framför allt nu när vädret är som sämst.

Kammen mellan Sarektjåkkas Stortopp och nordtopp

Påväg nerför kammen mellan Sarektjåkkås Stortopp och nordtopp

Ovanför första firningen

Ovanför första firningen

Vi plockar fram repet och förbereder. Jag firar ner mig först och Erik kommer sedan. När jag kommer ner blickar jag bort över kammen. Jag ser ännu ett krön där kammen försvinner bort och jag ser den branta kammen som reser sig ur dimmorna lite längre fram. Den ser svår ut. Jag tittar tillbaka på klippan som vi precis har firat oss nedför och inser att jag antagligen inte kan klättra upp där igen. Inte i det här vädret.

Framför oss väntar ännu en firning. Erik börjar dra i repet för att dra ner det men ingenting händer. Det sitter fast. Han svär till. Får vi inte ner det repet så är vi fast. Oron sprider sig genom min kropp. Det är inte bara det att det är halt på klipporna, att det är smalt och utsatt. Nej, där finns även trötthet som lägrar sig över mig.

Plötsligt börjar det hagla. Stora vita kon kastar sig ner mot oss genom den täta dimman. Erik drar i repet och sakta, sakta började det glida genom ankaret. Sakta åker dess ena ända upp mot ankaret, kommer löst och faller ner på klippan jämte oss. Jag pustar ut. Vi firar ner oss ännu en gång. Jag tittar mot kammen som vi ska upp på, den som reser sig genom dimmorna. Den skrämmer mig. Den kanske inte ser jättesvår ut, men det faktum att det är halt kan göra det förrädiskt.

Vi fortsätter framåt. Firar ner oss en tredje gång. Kammen som vi går på är nu bara 2,5m bred och på dess båda sidor störtar det brant nedåt. 2,5 meter borde inte vara några problem men när man är trött och dessutom fruktar att det kan vara halt gör man  bäst i att ta det försiktigt.

Vi kommer fram till kamklättringen. Jag pustar ut och påminner mig om att ta det försiktigt. Så börjar klättringen. Det är en enkel klättring. Inga problem alls. Jag blir både glad och lättad när jag inser att den är slut. vi vandrar den sista biten upp mot toppen. Regnet avtar och dimman lättar och visar upp en magisk syn med solen som sakta sjunker ner bakom Akka.

Jag känner mig lättad och glad. Det är nästan så att jag fäller en tår där och då. En tår av glädje. Nu har vi klarat av sex av Sveriges 2000m toppar.

Akka i skymningsljus

Akka i skymningsljus sett från Sarektjåkkås nordtopp

Nerfärden

Efter att njutit av utsikten ett tag så beger vi oss ner norrut. Vi hittar ett snöfält som vi snabbt och lätt glider nedför och sparar åtskilliga minuter av tråkig nerförsscrambling på stenblock. Vi ser Akka i fjärran men Akka får vänta tills imorgon. Nu behöver vi sova. Det känns i alla fall lite varmare idag än det gjorde igår kväll. Vi letar upp en torr plats och slår läger men jag är fortfarande uppspelt efter dagens händelser och det dröjer länge innan jag somnar. Väldigt länge.

 

 

Series Navigation<< Dag 1: Bestigning av Pårtetjåkko och PalkattjåkkåDag 2: Bestigning av Akka >>

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.