Starten på Damkavlen i Tiomila

Tiomila i Falun


Tiomila är alltid en speciell tävling. Det skapar minnen. Bevarar minnen och allt kan hända under den långa natten. Jag har upplevt många tiomila äventyr och igår var det återigen dags för en kamp om den eftertraktade budkavlen. Dessutom var det på hemmaplan, om man nu kan kalla orten som man har bott på i knappt tre månader för sin hemmaplan.

Tiomila är ofta ett av de stora målen under våren. En av de tävlingarna som man vill prestera riktigt bra på och så var det även för mig i år. Det var dock länge osäkert vilken klubb jag skulle springa för, men eftersom jag gärna ville vara med så sade jag efter viss övertalan att jag skulle kunna tänka mig att springa för Friskus om inte Rigor fick ihop ett lag och så blev det. Som ersättning för övergången fick jag en tävlingströja. Man är lättköpt som orienterare.

Veckan innan Tiomila började tungt. Benen var trötta efter helgens Swedish League bravader och dessutom kände jag av smärta i högra låret. På Måndagen tog jag ett lugnt och kort löppass för att få igång kroppen igen. På Tisdagen väntade veckans enda planerade hårda pass. Backintervaller vid skräddarbacken. Jag var hyfsat stark på första intervallen, sedan gick det tyngre. Jag fick vara glad om jag kunde hålla Svens rygg fram till backen. Sen var jag ensam. Kroppen svarade inte riktigt och smärtan i låret blev bara värre.

Under träningen blev jag inbjuden till en natträning dagen därpå och jag är ju inte den som tackar nej till en träning, men när jag stod där på Onsdagen, halv tio på kvällen, med uppsvällda trötta och smärtande ben så ångrade jag mig lite. Jag kände mig inte alls i form. Snarare tvärtom. Tanken var ju att jag skulle vila mig i form den här veckan inför Tiomila.

Jag tog i alla fall tillfället i akt för att få lite natträning. Jag hade blivit tilldelad sträcka 2 på Tiomila, en nattsträcka, så tanken var att jag skulle ta det lugnt och lägga fokuset på orienteringen. Och fort gick det inte. Kroppen svarade inte alls och ibland kändes det som om jag nästan stod stilla. Men jag kämpade mig framåt. Första kontrollen var lätt. Andra fick jag inte riktigt ihop men tog den ändå fint. Tredje, inga problem.

Micke, som startade en minut efter mig, kommer snart ikapp mig. Vi springer en kort bit tillsammans innan han tar kommandot. Jag släpas med. Mörkret lägrar sig över skogen. Jag tappar bort Micke och jag är åter ensam. I mörkret. För nu är det mörkt på riktigt. Jag tar mig an en skråsträcka. Det känns inte bra. Jag tappar kontrollen. Jag vet inte vad jag är. Jag fortsätter och fångas upp av min sista säkra men missar ändå ingången till kontrollen. Nästa kontroll är lätt. Jag springer över några upplysta eljusspår och tar den. Sen borde jag bara defilera in i mål, men jag missar. Grovt. Jag känner mig inte alls komfortabel på natten. Jag tänker tillbaka och försöker minnas något bra nattlopp som jag har gjort. Jag kommer inte på något.

Efter träningen slänger jag ur mig kommentaren: ”Jag fattar inte varför de har satt mig på en nattsträcka.” Torsdagen bjuder på ännu ett orienteringspass i nära anslutning till Lugnet. Låret smärtar mer än det någonsin har gjort. Jag måste göra något åt det. När jag kommer hem börjar jag massera ut den hårda klumpen därinne. På Fredagen, dagen före Tiomila, gör det fortfarande ont. Bara jag går i en trappa så smärtar det till och benen är riktigt sega. Jag blir trött med en gång.

Tävlingen avgörs på den klassiska skidstadion vid Lugnet. För bara lite mer än en månad sedan åkte jag skidor här, men nu är det bart och orientering som väntar. Eftersom jag bor nära arenan så anmälde jag mig till tävlingen King and Queen av Mördarbacken som inleder Tiomilahelgen under Fredagen. En sprint som delvis gick utmed mördarbackens sluttning. Jag värmer upp. Det gör fortfarande ont, men jag kör på. Jag tänker att jag ska köra lugnt, men vet samtidigt att jag inte kommer att göra det. Jag kör fullt från start. Orienteringen går knackigt till en början. Jag tar dåliga vägval. Har ingen framförhållning alls. När jag kommer fram till Mördarbacken gör jag även två bommar där. Jag springer missmodigt i mål. Kroppen kändes i alla fall bra och jag inser att smärtan i låret har avtagit. Men vad höll jag på med egentligen? Huvudet var någon annanstans.

Och så närmar sig den stora dagen. Jag känner mig osäker på min kapacitet. Den här veckan har visat att jag kanske inte har vad som krävs för att klara min sträcka på ett tillfredsställande sätt. Runt kommer jag alltid, men frågan är hur lång tid det kommer att ta. Jag behöver fokus och en bra plan för hur jag ska ta mig an det här. Planen blir att jag ska försöka hänga med så mycket jag kan. Jag ska inte stressa upp mig utan ta det lugnt, metodiskt och säkert.

Lugnets skidstadion

Lugnets skidstadion under Tiomila

Jag följer damkavlen. Åker hem och äter. Laddar. Följer första sträckans framfart på plats. Ser på storbilds tv:n hur de tar sig fram genom Lugnets skogar. Jag är laddad. Fokuserad. De första lagen kommer i mål. Mer lag följer. Jag väntar. Snart är det dags.

Jag ser Danne komma springandes. Han ger mig min karta och jag är iväg. På väg upp mot startpunkten. På väg uppför mördarbacken. Jag springer snabbt ikapp några uppför backen och tänker: ”Skönt, här kan jag ligga med” Vecklar upp kartan och läser in den första sträckan, som är en långsträcka. Jag väljer ut mitt vägval och springer vidare uppåt. Jag springer om några och lägger mig i rygg på han som ligger först i gruppen. Kommer upp platten. Springer utmed ett av skidspåren, men det går för långsamt. Jag tar en titt på kartan igen. Det är en lätt kontroll. Jag springer om. Jag springer iväg. Sansat och kontrollerat.

När jag närmar mig ettan möter jag lite folk. Jag följer deras spår baklänges och snubblar över kontrollen. Tvåan är även den en långsträcka. Jag har redan bestämt mitt vägval och följer spåren ut från kontrollen. Jag är ensam i mörkret. Spåren går åt fel håll så jag avviker. Springer min egna väg. Jag blir lite osäker på var jag är men tar sikte på en väg.

När jag kommer ut på vägen ser jag återigen några lampor runt omkring mig. Jag är lite osäker på var jag befinner mig men läser snabbt in mig. Då kommer det en kille och springer förbi mig och jag hänger på. Vi genar över ett hygge sedan är det nästan bara stig- och väglöpning fram till kontrollen. Han springer på hyfsat bra så jag tar rygg. Jag behöver ju inte ta ut mig än. Det är fortfarande tidigt i loppet.

Det visar sig att vi har olika kontroller. Vi skiljs åt. Jag fortsätter nedför en backe. Ser några ljuslyktor framför mig. Jag springer ikapp dem. Jag passerar dem en efter en. Glider in mot nästa kontroll som är första radiokontrollen. Jag vet då att jag har avverkat 5,5 km av banans 13,7 km. Nu börjar lite småknixig orientering. Jag tycker det går lite långsamt men jag påminner mig om att ta det lugnt. Det är fortfarande långt kvar, så jag ligger kvar i gruppen. Låter andra göra finliret medan jag mest grovorienterar.

Jag ligger där och bara flyter med under några kontroller, men sedan väljer han som springer först ett litet udda vägval. Jag håller inte riktigt med honom om att det är den bästa vägen så jag tar min egna väg till kontrollen och jag tar den först. Nu är jag först. Jag ser fem lampor bakom mig. Jag känner mig trygg så jag springer vidare men vi går mot en svår kontroll, så efter ett tag sänker jag farten något och låter mig bli omsprungen. Det är bättre att förlora en minut på att man springer långsamt än att förlora fem minuter för att man springer fel. Jag tar rygg. Vi missar ändå lite vid kontrollen. En minut eller två. Osäkerhet uppstår och gruppen splittras. Jag är osäker på var vi är så jag hänger på den i gruppen som jag tror har bäst koll. Det visade sig vara lyckosamt. Vi tar kontrollen.

När jag lämnar den kontrollen möter jag Erik från Halmstad. Han startade innan mig och är normalt snabbare än mig så jag blir lite förvånad över att se honom, men samtidigt glad. Nu är vi ikapp Halmstad, och om dessutom.

Nästa kontroll är gafflad. Jag blir åter ensam. Jag missar lite på kontrollen men läser snabbt in mig igen. Tar den, springer vidare och träffar återigen på mina nattkompisar. Vi springer ut på ett hygge. Jag känner mig pigg och vill gärna springa snabbare men påminner mig själv om att det är bättre att ligga med här. Det är bättre för laget. Jag ska bara föra stafettpinnen vidare. Ta det säkra före det osäkra.

När de här tankarna rullar genom mitt huvud så springer Erik om mig. Han var tydligen också glad över att se en Hallänning, och jag hänger på. Jag känner till Eriks kapacitet. Han är både snabb och säker. Det drar iväg. Vi kommer åter in på skidspårsområdet. Det blir mycket stiglöpning. Jag hänger med på kartan men låter Erik göra jobbet. Vi springer på stigar som jag känner igen från vinterns skidåkning. Vi springer upp- och nerför backar. Tar de sista kontrollerna sedan ser vi ljuset från Arenan. Tredje sista kontrollen är gafflad och vi missar den båda två, men sen bär det in mot mål och växling.

Jag är knappt trött när jag springer över upploppet. Jag har tagit det lugnt och kontrollerat hela vägen. Tagit mycket hjälp av andra och fört stafettpinnen vidare. Ändå har jag bara tappat tio minuter på täten samtidigt som jag har tagit 35 placeringar och fört laget ner på topp 100. Det känns bra. Hade jag gått ut tidigare hade jag kunnat springa fortare, men under de här förutsättningarna så hade jag inte kunnat göra det bättre. Jag känner mig nöjd. Det är kanske mitt bästa Tiomila lopp. Jag kan lägga det här loppet på 2016 års växande lista över väl genomförda tävlingar. Det känns som om de kan bli många i år.

Olle tar i mål laget på en 126 plats i tiomila

Olle tar i mål oss på en slutlig 126 plats

Natten fortlöper sedan bra för resterande delar av laget. Vi tappar några placeringar under långa natten och sedan ytterligare några under de resterande nattsträckorna, men sen vänder åter trenden uppåt och vi slutar på en 126 plats, vilket är en bit över målsättning på topp 150.

Ännu en grym helg är till ända. Det blev en lång natt och ont om sömn men det var det värt, för det var en riktigt bra TV-produktion som var svår att slita sig ifrån. Det hela slutade med en rafflande uppgörelse där Södetälje Nykvarn spurtslog IFK Göteborg och tog hem den eftertraktade segern.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.