Nyår i Tänndalen


När Julruschen var avklarad, när maten var äten och klapparna var utdelade var dags att dra till fjälls och njuta av lite snö och skidåkning. Det var ett töande landskap som mötte oss när vi kom till stugan. Det var förvisso under nollan men tövädret som hade härjat där bara några dagar tidigare hade tagit hårt på den lilla snö som hade fallit. Vi spände på oss skejtskidorna och drog ut på en runda och vi möttes av is och genomslag i snötäcket. Var det detta vi hade längtat efter? Var det här vi skulle spendera de närmaste dagarna?

Jag tröttnade ganska snart och var väldigt sugen på att ge mig hem igen efter bara tre kilometers åkning. Det var isigt, med stora isfläckar, så att skidorna bara gled och på sina ställen hade det gått bättre att åka med skridskor än med skidor. Micke hade mer hopp. När jag sade att jag ville vända pekade han ut en annan rutt och sade att han trodde att det skulle vara bättre där. Det var det inte, men jag hängde på uppför den isiga backen. Slutligen när vi närmade oss slutet på vår lilla färd hittade vi ändå ett ställe där spåren var helt okej och snömängden var tillräcklig för att marken under inte skulle slå igenom.

Följande dag var det dags för lite klassisk åkning. jag begav mig av till den lilla rundan som jag visste var bra. Rundan på tre kilometer som jag snabbt kom att uppskatta. Den börjar med en ganska rejäl uppförsbacke (om man kör den motsols) innan man vänder om och beger sig tillbaka med några långa utförslöpor i kombination med några kortare uppförsbackar och några snäva kurvor. Framför allt på skateskidorna kom jag att uppskatta den här rundan, men första gången när jag knatade runt på min klassiska skidor var det inte lika kul. Tekniken fanns inte där. Det gick väl bra första varvet, men sen var fästvallan som bortblåst. Efter två varv så vallade jag om och tog ytterligare två varv innan det bar av ner mot dalen. Här var snötäcket så svagt att det knappt täckte marken men det var i alla fall platt. Jag stakade på efter Micke. Det gick trögt och segt. Varje staktag kändes kraftlöst, som om jag stod stilla. Det var väl i och för sig ganska strävt i kylan, men när man är van att susa fram med lättrullande rullskidor känns det som att man står stilla när man knappt kan hålla hälften av den hastigheten som man har med rullskidorna. Dessutom var jag trött. Och uttråkad. Tanken slog mig. Tänk vad mycket jag har lagt på det här nöjet och det är inte ens kul! Det fick mig att längta till sommaren. Känslan av att springa över kala gröngula fjäll. Det var mitt sista hopp.

Sen vände det. När mörkret hade sänkt sig begav jag mig ut igen och körde ett skejtpass. Två pass om dagen var målet och tekniken kom snart tillbaka. När vi hade tröttnat på snöläget i Tänndalen begav vi oss till Bruksvallarna där det var betydligt bättre spår. Jag passade på att köra några långpass där och avslutade dagen med ett skejtpass i Tänndalen.

På Nyårsafton var vi ett gäng som drog till Ramundberget och körde lite utför. Även här var snötillgången lite skral men varför klaga? Det funkade ändå fint. På kvällen blev det ännu ett skejtpass och sen fixades det med en trerättersmiddag, smällare, spel och champagne.

Uppdukat för trerätters.

Uppdukat för trerätters.

Under veckan föll snön lite ymnigt under de mörka timmarna och sakta byggdes snön upp och täckte den förödande isen och den för skidorna illavarslande barmarken. Jag var fortfarande lite sugen på Mittåkläppsspåret från Bruksvallarna så vi hedrade den lilla byn med ytterligare ett besök. Jag spände på mig skejtskidorna och njöt av det härliga landskapet medan jag gled fram mellan trädens snöklädda utsträckta grenar samtidigt som jag kände vinden som slog mot mitt ansikte. Det är härligt att åka skejtskidor när man bara kan glida fram utan någon större ansträngning och bara njuta av nuet.

Micke och Sara i Tänndalen

Micke och Sara i Tänndalen

Under de sista dagarna kände jag mig allt mer sliten för var dag som gick. Jag vaknade upp som ett vrak och tänkte att idag vet jag inte om jag orkar åka något överhuvudtaget, men när jag väl satte på mig skidorna så gick det ändå. Till en början så kändes det tungt men efter tjugo minuter eller en halvtimme så körde jag som om jag var helt utvilad, och medan de andra satt och rullade tummarna på eftermiddagarna i stugan så passade jag dessutom på att köra mitt andra pass.

Under de sista dagarna hann vi även med en tur till Tänndalens alpinanläggning där vi spenderade en förmiddag i det kyliga midvintervädret innan vi drog vidare till Funäsdalen där vi fortsatte åka ända tills mörkret trängde bort dagens sista ljus.

Den 6 Januari var det ändå dags att börja fara hemåt. Jag började dagen med att gå upp i mörkret innan de andra hade vaknat och köra ett pass innan frukosten. Det fungerade inget vidare. Jag var orkeslös och trött. Jag hankade mig fram på mina skejtskidor. Det kändes som om jag stod stilla. Det var mörkt och kallt så det blev bara en kort sväng på 5km spåret.

På ett sätt kändes det som en befrielse att lämna stugan, fast mest var det bara vemodigt. Livet är som bäst när det är enkelt. När man har allt man önskar sig. När man bara kan träna, äta och sova, och däremellan umgås och arbeta lite som man själv finner lämpligt. Tända en brasa och njuta av värmen, läsa en bok eller bara blicka ut över den stilla snötäckta nejden.

Jag längtar redan tillbaka.

 

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.