Löparens hjärta


Löparens hjärta av Markus Torgeby

Löparens hjärta av Markus Torgeby

I våras skrev jag om filmen Löparen som handlar om Markus Torgeby och de åren som han tillbringade i en kåta i de jämtländska skogarna samt hans tid i Tanzania. Som jag skrev då så är Markus en förebild för mig. Han har lyckats konkretisera det enkla avskalade livet. Lyckats med att hitta lyckan i det enkla i vardagen. Allt behöver inte handla om status, teknik eller andra trender. Det viktigaste finns i hjärtat.

Jag håller för tillfället på att läsa igenom hans bok Löparens hjärta och inser att det finns en stark bakgrund till de besluten han tog. I min mening är Markus en riktigt stark person och en inspirationskälla så jag rekommenderar starkt hans bok. Kanske som en julklapp såhär i juletider?

Nedan är ett litet utdrag ur boken som jag tycker känns väldigt träffande. Det handlar om att välja sin egen väg trots att alla andra tycker att man är konstig, för kanske är det precis tvärtom, att alla andra är konstiga?

 

Björkarna har fortfarande inte slagit ut, men det är nära nu. Jag springer genom skogen, duckar under granarna. Det regnar och jag är blöt, men jag fryser inte, regnet är milt.

På Hållandsgården ber jag om att få låna en telefon, det var länge sedan jag pratade med morfar. Mormor svarar.

– Morfar ligger och sover, säger hon. Han har varit ute och fiskat makrill i natt. Det luktar fisk i hela källaren.

– Som vanligt då, säger jag.

Vi pratar en stund om mamma, att hon mest ligger på soffan och vilar. Hur konstigt det känns att hon är så sjuk. Sedan säger mormor:

– Markus, vad håller du på med egentligen? Varför bor du ensam ute i skogen? Vi lever ju inte på stenåldern längre. När jag var barn fick vi hämta vatten ur brunnen och bära in ved varje dag. Det var ett väldigt slit. Skönt att slippa.

– Jag förstår det, säger jag, men skogen, mörkret och kylan hjälper mig att hitta min riktning.

– Vad är det för prat? Kan du inte göra det när du bor som vanligt, då?

– Jag tror inte det.

– Jag förstår mig inte på dig, Markus. Varför måste du alltid överdriva så mycket? Varför kan du inte vara som alla andra?

– Jag vet inte, svarar jag. Måste gå nu, hälsa morfar

Himlen är mörk när jag springer tillbaka genom skogen. Jag förstår att mormor tycker att jag är märklig, att jag är en bakåtsträvare. Men jag bor här för att jag vill. Jag lever inte på någon annan, jag klarar mig själv med små medel. Och det är lugnt i huvudet, inte så många tankar som fladdrar omkring.

Om fler hade tänkt så här och levt som Markus så hade vi definitivt levt i en hållbarare värld. Frågan är väl vad vi vill egentligen? Vet vi det? Eller ångar vi bara på som vanligt, mållösa utan någon strävan? Jag tror att många gör det idag. Flyter med den reklamfinansierade trendsättande strömmen.

Som sagt, jag rekommenderar Löparens hjärta till alla. Markus berättar inte bara en intressant historia, mellan raderna väcker han även många tankar och han ifrågasätter flera sanningar. Det är inte en bok som handlar om löpning, utan det är en bok som handlar om livet.

Jag har inte läst hela boken ännu, så nu återgår jag till min läsning.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.