Ur askan i elden? 2


Nu har det runnit ur näsan i över en vecka. Jag har hostat och nyst. Känt mig lite sämre vissa dagar och lite bättre andra. I nästan två veckor nu. Men under de senaste dagarna har det blivit bättre. Jag har till och med gett mig ut på lite kortare rundor, mest för att inte förslappas alltför mycket.

Men idag så bestämde jag att det äntligen var dags att bege mig ut i skogen och köra ett litet längre pass. Jag hittade en gammal karta från 2007 års Hallands tredagars när de gick i Älmebjärr. Banan var lite kort, så den förlängde jag och flyttade starten till parkeringsplatsen för Bexels talande stenar.

Jag gav mig av. Det var skönt att få springa i skogen igen. Framför allt här där det finns stora partier av bokskog och annan lättlöpt lövskog. Jag tog det lugnt. Kände att jag hade bra fokus inledningsvis. Men det varade inte så länge. Orienteringen kändes lite halvknackig nästan hela vägen, mest för att jag lade mer fokus på att springa och på att tänka på andra saker. Det var ju ändå bara ett distanspass.

Efter sju kilometer började jag känna mig lite tung i halsen, så jag tänkte: ”Jaja, det kanske är bäst att gena lite här så att jag inte blir förkyld igen”. Ibland får man fuska. Sagt och gjort jag hoppar över några kontroller och fortsätter ner på en väg som jag följer en halv kilometer innan jag ska in i skogen igen.

På kartan är det i alla fall skog. I verkligheten är det ett kalhygge. Ett fint kallhygge som har stått några år och som har rensats från allt sly och där gräset växt sig högt. Ända upp till knähöjd. Kalhygget ser mer ut som en böljande betesmark än ett kalhygge.

Jag springer på. Känner hur det höga gräset slår mot mina lår. Lyfter blicken och fokuserar på punkten dit jag är påväg. Då snubblar jag plötsligt till. Faller framlänges. Känner hur smärtan sprutar ut från mitt högra knä. Jag faller ihop på marken. Vänder mig om blickar tillbaka på en gömd stubbe som är aningen lägre än det omgivande gräset.

Jag reser mig upp. Försöker springa vidare, men det gör ont. Jag blir stående. Kan knappt röra benet. Jag står där i en halv minut innan jag börjar linka därifrån. Det som såg ut som en fin äng var vad det var. Ett hygge, med dolda faror. Sakta kan jag börja springa igen. I början smärtar det sen försvinner smärtan alltmer när jag springer vidare. Jag tar snabbaste vägen tillbaka till parkeringen. Det känns ändå ganska bra.

Men när jag väl började ta det lugnt igen så kom smärtan tillbaka. Nu har jag blivit halt och lytt. Jag vet inte vad som är bäst. Att vara skadad eller att vara förkyld. Men jag hoppas kunna vara tillbaka i skogarna snart igen.


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “Ur askan i elden?

    • Vildstjärna

      Tack! Det verkar inte vara jätteallvarligt. Var betydligt bättre idag när jag vaknade upp men jag vet sedan tidigare att det kan sitta i under några veckor.