Idag satt jag återigen på cykeln och den här gången var det dags för Cykelvasan. Ett lopp som jag hade lite delade förhoppningar inför. Dels så har jag hört några som säger att det är trångt och mycket folk. Fast det är väl standard för hela vasaloppscirkusen. Och för det andra har jag hört att det är en tråkig och enkel bana.

Nu hade jag ju genom Fjällturen seedat upp mig till Startled 8 så det där med att det skulle vara mycket folk i vägen gällde inte riktigt för mig, men jag kan tänka mig att det blir det längre bak. Banan tyckte jag var helt okej. Nu är ju inte jag någon cyklist och inte heller den här gången körde jag med clips under skorna. Av säkerhetsskäl både för mig och för andra så valde jag att köra med vanliga pedaler.

Min uppladdning inför det här loppet har kanske inte varit den bästa. Mest för att jag inte har valt att fokusera särskilt mycket på cykling. De pass som jag har kört har varit av det kortare slaget och mestadels varit förlagda till de tekniska stigarna på Lugnet, vilka inte påminde särskilt mycket om det som väntade på Cykelvasan.

Starten

Innan starten så tänkte jag att jag skulle försöka att ta det lite lugnt i början, för att spara mig och försöka ligga på rulle som mycket som möjligt. Det gick inte jättebra. Banan inleddes med en uppförsbacke på en asfalterad väg. Jag höll mig ganska lugn inledningsvis. Låg på min position. Men det gick ju ganska långsamt. Så när någon körde om mig tänkte jag att det var likabra att hänga med. Sen var det någon mer som körde om och då kunde jag ju lika gärna hänga med han också.

Det slutade med att när vi närmade oss toppen så befann jag mig vid bakre delen av förstaklungan. Därifrån kände jag att det var onödigt att försöka avancera mer. Nu hade jag ju en bra position. Nu var det bara att ligga på rulle här och hänga med, men när det plattade ut så gick det fort. Riktigt fort. När jag tittade på klockan så visade den 38km/h. Riktigt så fort hade jag inte tänkt att köra. Jag kände mig väldigt nöjd om jag skulle klara att gå under tre och en halv timme. Tre timmar kändes onödigt fort. Det skulle jag aldrig klara.

Jag låg ändå kvar där ett tag. Det hade nämligen blivit ett litet glapp bakom mig och det kändes ju inte bra att ligga och köra själv när jag hade så bra sug bakom den här klungan. Men snart släppte jag ändå. Det var bäst att spara på krafterna.

Inledningen på loppet kändes ändå som att det gick ganska fort. Det var relativt lättkört och ganska snart blev jag omkörd av både en och två klungor som jag tyckte körde lite för fort innan jag hittade ett gäng som höll min fart. Då var det bara att hänga på.

Min cykel rullar för dåligt

Redan när jag körde Fjällturen så märkte jag att jag inte hade en chans i nedförsbackarna. Då berodde det delvis på att jag fegade och använde bromsen i många tekniska backar, men mot slutet så var det en lång nedförsbacke på grusväg där några bara susade om mig trots att jag inte bromsade. Det beror antagligen på att jag har så kallade plushjul på min cykel. Alltså däck som är betydligt bredare än vad det är på vanliga mountainbikes.

Detta skulle visa sig vara bli ett litet problem, för mig och för de runt omkring mig. För jag hade ingen chans att hänga med när det gick nedför. Jag tappade kanske tio meter i varje nedförsbacke och det blev väldigt kämpigt att cykla ikapp det här avståndet efter varje backe. Dessutom så var jag starkast uppför. Så efter varje uppförsbacke så var jag i täten av klungan och efter nästa nedförsbacke så var jag avhängd. Trots att jag låg på rulle. Det gjorde det också smått omöjligt för mig att ligga på rulle vilket hade varit min taktik.

Loppet börjar efter Evertsberg

På något sätt är bara sträckan fram till Evertsberg en transportsträcka. Det är efter Evertsberg som tävlingen börjar på riktigt. Jag kände mig fortfarande ganska fräsch när jag passerade Evertberg. Jag kom in i täten av en klunga. Vid stationen tog jag ett kort stopp för att fylla på energiförråden. Det gjorde ingen annan. Så när jag lämnar stationen så låg jag sist i klungan. Jag är till och med avhängd. Tio meter bakom. Men jag tänker att jag kan cykla ikapp det.

Men det kan jag inte. För efter Evertsberg så bär det av rejält nerför. Det är ju schysst för då kan man vila lite, men samtidigt bara svischar folk förbi mig i den långa nedförsbacken. Det känns inte bra. Men jag kan inte göra något åt det. För mina drev är för små så om jag hade trampat så hade det inte gjort någon skillnad.

Jag försöker hänga på något nytt gäng, men i varje nedförsbacke så tappar jag dem. Mentalt känns det lite jobbigt och i benen. För jag får göra allt jobbet själv nu.

Herr Lundbäck knäcker mig

När jag kommer fram till Lundbäcksbackarna så känner jag mig fortfarande helt okej. Jag tänker: “Skönt, en uppförsbacke. Här är jag stark.” och trycker på uppför backen. Jag passerar många som har glidit om mig i utförslöporna. Det känns skönt att inte bara bli omkörd. Men när jag närmar mig toppen på de backarna så är benen fyllda av mjölksyra. Det brukar släppa ganska snart men inte den här gången. Nu är musten slut. Benen känns som två stockar och det händer inte mycket när jag trampar.

De som jag passerade glider snart om mig igen, i nästa nedförsbacke. Det känns riktigt tungt och jag börjar räkna ner kilometerna som är kvar till nästa vätskestation där jag kan fylla på energilagerna.

Nu börjar även smärtan komma. Den kommer från baken. Från den hårda sadeln och den sprider som en instucken kniv genom svanken och upp på ryggen. Vid varje gupp smärtar det till, och det är många gupp på en gammal grusväg som inte underhållits på 30 år.

Efter Eldris är det inte långt kvar

När jag passerade Eldris kom krafterna tillbaka. Framför allt de mentala krafterna. Nu är det inte långt kvar. Bara nio kilometer och jag har chans att gå under tre och en halv timme om jag kämpar på. Så det tänkte jag att jag skulle göra. Jag kör den första biten själv men snart kommer en klunga ikapp mig och jag tänker att nu ska jag hänga på. Den här klungan ska jag hänga på ända in till mål. Det är ganska platt sista biten så några nedförsbackar ska inte ställa till det för mig.

Jag hänger på klungan och det känns bra. Det är inte alltför kämpigt att hänga med. Men efter ett litet tag blir det strul i leden när klungan gör en omkörning. Det löser sig och jag är fortfarande med. Nu är det bara att kämpa på. Det är just då som jag plötsligt drabbas av kramp. Det var som om det slog till över en sekund. Inte bara i ett ben, utan i båda, samtidigt. I ljumsken tror jag. Jag inser att jag måste stanna och stretcha, men när jag stretchar ljumsken så känner jag ingenting. Det är någon ny muskel som ställer till det som jag inte vet hur jag ska stretcha. Jag försöker hitta den men lyckas inte stretcha den.

Det är bara att hoppa på cykeln igen och fortsätta. Efter en stunds lugn cykling känns det bättre och jag blir omkörd av ännu en klunga. Nu ska jag hänga på in till mål! Men det går inte. Efter bara några tramptag kommer krampen tillbaka. Jag inser att jag inte ska försöka hänga på några fler klungor utan bara köra mitt eget race. Ta mig in i mål.

Mot målet

Under stora delar av loppet har jag känt igen mig från när jag körde Vasaloppet i vintras. Det gör jag framför allt på slutet. Det kändes skönt när jag nästan kunde se vad som väntade bakom nästa kurva innan jag ens kommit dit. Jag kunde nästan visualisera resten av banan och det bästa var att den kändes betydligt kortare nu än vad den gjorde i vintras.

När jag kommer in på upploppet så känns det ändå rätt att dra till med en spurt. Jag trycker på lite i början men känner snart krampkänningen komma smygande, så det är bara att ge upp. Jag rullar över mållinjen på tiden 3:29:53. Några sekunder under min måltid. Det känns bra. Trots att de sista 30km var riktigt tuffa.

Några slutord

Jag är nöjd med loppet. Med tanke på hur lite tid jag har lagt på att träna inför det här loppet så lyckades jag ändå bra. Om jag skulle få för mig att köra en gång till så ser jag ändå stora förbättringspotentialer. Hade jag bara dubblat träningstiden så tror jag att det hade gett riktigt mycket och om jag dessutom trimmade upp cykeln lite så finns det mycket tid att tjäna även där.

Om jag kommer att köra fler mountainbike lopp i fortsättningen är fortfarande oklart, men som träningsform tycker jag att det är riktigt kul, så cykeln kommer att rastas med jämna mellanrum även framöver och det blir förhoppningsvis mer cykelträning nästa år än vad det blev i år.

Men nu gäller det att ladda om. Redan nästa Lördag väntar en ny utmaning. Då står jag återigen på startlinjen i Sälen för att löpandes ta mig till Mora, och fullboda Vasatrippeln genom Ultravasan. Det kommer att bli riktigt tufft. Den tuffaste utmaningen som Vasaloppet har bjudit på hittills och jag som redan drömmer mardrömmar om de sista milen av Vasaloppsspåret, då de båda loppen som jag har klarat av har bjudit på riktigt tuffa avslutningar.