För några dagar sedan satt några klubbkompisar efter en träning och pratade om Äventyrsgruvan i Tuna-hästberg. Normalt när det börjar pratas om äventyr i kommersiella sammanhang så brukar det inte vara någoting för mig, utan mer för personer som inte har så stora erfarenheter av friluftsliv, klättring och fysiska aktiviteter. Men Äventyrsgruvan lät ändå lite kul. Gruvor brukar kunna bjuda på lite mystiska och ovanliga vyer. De andra i gruppen var dessutom på samma nivå som mig och dessutom trevligt sällskap, så givetvis hängde jag med.
Gruvan i Tuna-Hästberg börjades antagligen att brukas under sent 1500-tal eller början av 1600-talet, men fick sin storhetstid först under 1900-talet då gruvdriften effektiviserades. Här bröts framför allt Järnmalm. Totalt bröts åtminstone 16 miljoner ton malm i gruvan och kvar i gruvan finns nu åtskilliga kilometer med gångar. Sedan 2011 har man återigen börjat öppna upp gruvan och erbjuder nu guidade turer och gruvdykning.
Turen började med en brant nedstigning för ett vertikalt schakt. Det kan låta dramatiskt men i själva verket tog vi oss ner på stegar som var ingjutna i berget. Längsmed stegen löpte en via-ferrata som vi knöt in oss i. Hade jag gått själv hade jag antagligen skippat via-ferratan, för det kändes mest knöligt att hålla på och knippsa in sig i den, och klättringen ner var mycket simpel, men när det bedrivs guideverksamhet är säkerhet ett måste, så jag fick se roliga i att flytta karbiner.
Vi fortsatte neråt och kom ner till första avsatsen efter 20 höjdmeter. Klättrade ner ytterligare tjugo meter och kom ner till nästa avsats. Här gick vi över en klyfta på ett rör hållandes i en vajer innan vi fortsatte ner och passerade över en skranglig hyfsat lång hängbro. Snart var vi nere på 80m under markytan och möttes av vatten. Gruvan fortsätter ytteligare 200m ner i marken men för att nå de lägre delarna krävs det att man drar på sig dykardräkten och börjar simma.
Vi tog en kort fika innan det var dags att vandra vidare. Vi gick genom några horisontala gångar, lyssnade på en vacker körmelodi som ekade mellan bergväggarna innan vi hamnade vid en linbana som tog oss över vattnet och slutligen så kröp vi under isen genom en smal öppning och kom in i en liten isgrotta. Sen var det dags att bege sig uppåt igen.
Utgången från grottsalen under isen
Precis som jag tänkte så var det inte någon svår tur utan den var anpassad efter normala personer, och jag kanske inte skulle kalla det äventyr men det var en bra guidad tur med en väldigt engagerad guide som var mycket kunnig inom grottor och malmbrytning. Men gamla gruvor är ju häftiga miljöer att besöka. En gång i tiden har våra förfäder kämpat här nere och skapat alla de här gångarna. Antagligen under riktigt tuffa omständigheter. På ett sätt är det ett arv av civilisationens baksida. Det oglorifierade livet som har tagit samhället framåt till det som det är idag. Det är häftigt och beundransvärt, men även tragiskt på sitt sätt att bevittna den här skapelsen.
De fyra timmarna (eller i alla fall tre timmarna) som turen pågick flöt på väldigt snabbt och det kändes som om vi var uppe vid ytan igen redan efter någon timme.
Om det finns ett rekord att slå så är det lika bra att göra det
Redan när vi var påväg ner i grottan och kom fram till personalschaktet stötte vi på en lång trappa. Vi hade tidigare berättat att vi alla sprang orientering så då nämnde guiden att det var någon som hade sprungit uppför hela den trappan på 1:48 min. Han sade också att det tog honom ca fem minuter för att bara gå uppför trappan. Med de orden föddes ett frö till en utmaning. Senare så nämnde han att det var en cyklist som hade rekordet. Tydligen så brukade de cykla hit från Borlänge och springa tre vändor upp- och nedför trappan och sedan cykla hem igen.
Men en cyklist borde inte vara några konstigheter att slå för några orienterare. Framför allt inte några orienterare i världsklass. Så efter att vi var klara med våran tur så begav vi oss till trappan för ett försök. Själv hade jag ingen passande klädsel med mig för löpning så jag stod över utmaningen, men tre bröder Svensk antog den. Först ut var Viktor som gick ut hårt men stumnade snabbt. Han tog sig ändå upp på 1:47 minuter och slog därmed det gamla rekordet med en sekund. Näst på tur var landslagslöparen Emil Svensk som putsade till tiden ytterligare lite genom att ta sig upp på 1:32min och sist ut, och starkast av dem, var Joakim Svensk som tog trappan på 1:30min.
Det skulle vara kul att testa att springa den trappan någon gång. Jag skulle inte slå varken Emil eller Jocke men jag borde kunna slå det gamla rekordet. Jag är ändå hyfsat bra när det kommer till tunga långa uppförslöpor.
Viktor påväg uppför personaltrappan i Äventyrsgruvan
Det blev en trevlig gruvtur i fina miljöer. Det skulle vara kul att bege sig ner dit någon gång på riktiga äventyr med egna rep och bara vandra omkring och utforska gruvan på egen hand, för det finns massor av tunnlar kvar att upptäcka och då skulle det kunna det bli ett riktigt äventyr.