Det här inlägget är del 3 av 10 i serien 2016 Bestigning av Sveriges 2000m toppar
- Sveriges tolv 2000m toppar
- Sielmatjåkkå – Sveriges nya 2000 meters berg
- Anmarschen mot Pårtetjåkko observatoriet
- Dag 1: Bestigning av Pårtetjåkko och Palkattjåkkå
- Dag 1: Bestigning av Sarektjåkkås fyra toppar
- Dag 2: Bestigning av Akka
- Dag 3: Den långa bestigningen av Kebnekaise
- Dag 4: Sista dagen?
- Ett sista försök – Bestigning av bland annat Kaskasatjåkka
- Några sista ord
Efter veckor av förberedelser och planerande så var det äntligen dags att anta utmaningen att bestiga Sveriges alla 2000m under fyra dagar. Jag började min resa med nattåget upp till Murjek och sedan vidare med buss till först Jokkmokk och sedan Kvikkjokk. Som vanligt så var det svårt att sova på nattåget. Jag minns inte så mycket av den färden mer än att vi var försenade och när vi anlände till Murjek så hade redan bussen som vi skulle åka med avgått. Istället väntade en ersättningsbuss som tog oss till Jokkmokk.
På den här bussresan kom jag att börja prata med en kille. Han tänkte vandra bort mot Padjelanta men hade inte riktigt bestämt vilken väg han skulle gå. Hursomhelst, så kom frågorna till mig om va jag skulle göra och jag började berätta lite om det äventyr som stundade för mig och Erik. Jag kände en viss skepsis i luften. Jag berättade lite om vägen som vi hade tänkt att gå och då kom snart jokken som går genom Rapadalen på tal. Hur hade vi tänkt att ta oss över den? Jag hade inte tänkt så mycket på det. Jag visste att andra hade lyckats med att ta sig över den jokken och inte lagt så mycket fokus på förflyttningen mellan topparna utna mer fokuserat på hur topparna skulle tas. Kanske hade vi missat något?
När en annan man blev inblandad i samtal så stod det klart. Det gick inte att passera över Ráhpajåhkå. Vi skulle bli tvungna att ta oss runt och göra en avstickare på ytterligare cirka fem kilometer. Det var de fakta som haglade mot mig. Det gick inte. Jag tänkte plötsligt på bilder som jag har sett över Rapadalen. Där en stor böljande älv rinner genom ett mustigt landskap. Var det det som väntade oss? Om det var så skulle vi väl tvingas ta den där omvägen. Vi tänkte ju inte ge upp för det. Även om männen som jag pratade med verkade vilja få mig att inse att vårat lilla äventyr var ogenomförbart. Fast det är ju ur deras perspektiv och inte ur vårat.
Ankomst till Jokkmokk
När bussen anländer till Jokkmokk ser jag Erik sitta där i en kur på busshållsplatsen. Bussen som jag egentligen skulle ha åkt med står och väntar några meter bort. Den hade tydligen ett väldigt långt stopp här innan den fortsätter till Kvikkjokk, som är vår utgångspunkt för resan.
Jag berättar lite av det jag har hört på bussen för Erik, men han verkar inte ta det jätteallvarligt. Ingen av oss har tidigare varit i Sarek så det är en okänd värld som väntar därute.
Kvikkjokks fjällstation
Snart rullar bussen vidare mot Kvikkjokk och vi kommer fram till den gamla fjällstationen som tycks ha stått oberörd i några decennier. Hela stationen andas 70/80-tal och verkar allmänt ganska sliten och tråkig. Vi käkar lunch här innan vi packar ner det sista i väskorna och väger in dem. De väger runt sju åtta kilo. Några kilon för mycket för att det ska vara bekvämt att springa med. Vi har dock inga ambitioner att börja springa idag. Äventyret börjar inte förrän imorgon. Nu ska vi bara ta oss upp till Pårtetjåkko observatoriet. Det observatoriet som Axel Hamberg lät uppföra 1910 som en del i hans metrologiska studier.
Resan mot Pårtetjåkko observatoriet
Vi börjar vår resa utmed Kungsleden, vars stig visar sig vara mer som bäckar än som stigar och där spångarna ligger mer under vattnet än ovanför. Det är svårt att hålla sig torrskodd och efter bara några hundra meter är det bara att ge upp och traska på genom det strömmande vattnet. Men tanken slår mig i alla fall. Det verkar vara ovanligt mycket vatten. Annars borde inte spångarna ligga under vattnet. Vilket omedelbart får mig att tänka på Ráhpajåhkå igen, som vi på något sätt ska ta oss över under morgondagen. Men det är ett senare problem.
Landskapet kring Pårek som vi lämnar bakom oss.
Vi lämnar Kungsleden bakom oss och svänger av på en mindre stig som leder oss upp mot Pårek. Vi vandrar genom först granskog som sedan tunnas ut till allt lägre björkskog innan vi kommer upp på det gräsbeklädda kalfjället som senare övergår till stenskravel. Det blir en ganska händelsefattig vandring och vi når Pårtetjåkko observatoriumet strax efter kl 21:30 samma kväll och vi är tydligen inte de första som slår läger här, för som tur är finns det en iordningställd sovplatsyta mitt bland det hårda stenskravlet.
Vi ser den röda byggnaden som utgör själva observatoriet och vi ser alla gamla liksom nyare mätinstrument som har använts på den här platsen, men framför allt så ser vi toppen av Pårtetjåkko i fjärran. Dit ska vi imorgon, men först ska vi sova.
Utsikten vid pårtetjåkko observatoriumet, med Pårtetjåkkos topp som lyser igenom i dimman