Vildmarksleden i Bjursås


I veckan så var jag på en husvisning i Bjursås, men det viktigaste att veta vid en husvisning är ju inte hur själva huset ser ut utan snarare vad som finns att göra i omgivningen. Så jag passade på titta runt lite. Det slutade med att jag hamnade uppe vid elljusspåret och där satt det en stor skylt med texten Vildmarksleden på. Jag hade tidigare, när jag tittade på kartor över området, lagt märke till den här leden som tillsynes inte verkade leda någonvart, utan bara rundade Bjursås med omnejd. Eftersom jag hade träningskläder med mig så passade jag på att testa på Vildmarksleden. Nu visade det sig att den var 35km lång och det kändes lite i överkant för ett pass en Tisdagskväll. Framför allt när jag redan kände mig ganska sliten.

Istället sparade jag tanken i huvudet. Jag tänkte att den här slingan vill jag springa. Det kändes som en kul tur och eftersom jag inte hade något planerat inför helgen, så passade det ju perfekt. Jag hörde med Micke också, om han ville hänga på, och det ville han, så vi begav oss av. Vi bestämde oss för att starta från Andersbo, främst av den anledning att det då finns goda möjligheter att korta av därifrån, om vi så skulle önska.

Vi sprang lugnt iväg norrut. Det var ju ingen tävling direkt och vi hade ingen brådska. Vi passerade snabbt Andersbotjärnen. Vi blickade ut mot sjön som låg där dyster under den molntyngda gråa himmelen. Stigarna var blöta och det var bara att inse att det var onödigt att ens försöka hålla sig torrskodd. Vildmarksleden slingar sig mestadels fram på mindre stigar ute i skogen. Genom Vildmarken om man så vill, men med jämna mellanrum stöter man på lite bebyggelse, ofta i form av gamla fäbodvallar med timrade hus, och ibland möts man av en större väg. Korta sträckor går på grus- eller asfaltsvägar innan leden åter svänger av och fortsätter fram på större eller mindre stigar, över mossmarker eller genom tallhedar.

Utsikten från Ärtberget

Utsikten från Ärtberget utmed Vildmarksleden

Det blev en fin tur och mot slutet började även solen att lysa igenom det tunga molntäcket och förgylla dagen. Vi tog ett kortare stopp när vi kom upp på utsiktsplatsen på Ärtberget. Annars nötte vi på, fram genom terrängen. Lugnt och försiktigt och drygt fyra timmar senare var vi tillbaka där vi startade. Distansen började kännas av framåt slutet men det var inte värre än att jag kunde dra på en liten spurt den sista biten.

Men det bästa är, som alltid, känslan efteråt. Nu kan jag bara luta mig tillbaka, äta något gott och njuta av livet!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.