Det här inlägget är del 10 av 10 i serien 2014 Kebnekaise vinter
Ja, då var det dags. Säsongen är ännu inte över men det är nu dags för mig att ge mig av. Att lämna Keb bakom mig. Det känns tungt för det är så mycket som jag kommer att sakna härifrån.
Här är livet enkelt. Det känns så nära och naturligt. Inspirerande och kul. Här tittar man inte på tv, sitter inte framför dator, men ändå finns det alltid saker att göra. Så mycket möjligheter men även vissa begränsningar.
Här finns vildmarken precis bakom knuten. Bergen ståtar med sin prakt. Här är det snö när resten av Sverige är bart. Men det är inte det som jag kommer att sakna mest. Utan det är alla underbara personer som vistas här. All personal som jag levt med under den här vintern och sommaren innan dess. Det kommer att kännas tomt när jag kommer hem. När jag inte längre kan gå till Storstugan om kvällen och hänga framför brasan.
Livet är annorlunda på Keb. Här kan jag låta mobilen ligga på rummet när jag är ledig. Jag behöver inte veta vad som händer i världen runtomkring. Bara det som händer här och nu. Det är en befrielse att man bara kan koppla bort det yttre och leva i nuet.
Nu åker jag tillbaka till västkusten. Tillbaka till mitt ursprung och jag måste erkänna att det brinner en viss längtan. En längtan efter att slippa gå omkring med mössa under sommaren. Att få njuta av solen och värmen. Jag vet att jag har sagt det förut. Om jag fick välja så skulle jag vilja spendera vintern där det finns snö och sommaren där det är varmt. Det är kontrasterna som ger det lilla extra till livsglädjen. Så nu ser jag fram emot en härlig vår och en varm sommar.
Men jag kommer definitivt att sakna Keb. Mitt andra hem. Farväl.