Kammen på Romsdalseggen

Bergslöpning i Romsdalen


Jag hade egentligen ingen plan och inget tydligt mål heller för den delen. Jag tänkte bara att jag skulle åka till Romsdalen. Springa över Romsdalseggen och sen fick det bli som det blev. Jag packade bilen full med det som krävs för att överleva en vecka i Norge. Tält, mat, kök och så vidare. Sen begav jag mig av.

Det enda jag visste var att det skulle bli lite långt att åka hela vägen, så när jag satt i Tänndalen och funderade på vart jag skulle åka så hittade jag en tur upp till en topp som heter Blåhøa. Den låg på vägen mot Åndalsnes som var mitt enda mål på resan, så det fick bli mitt första delmål.

Blåhøa

Jag kommer fram till parkeringen nedanför Blåhøa på kvällen och slår upp mitt tält. Från början var jag sugen på att springa upp till toppen direkt när jag kom fram men insåg att det skulle ta sin lilla tid att ta mig upp på toppen. Därför valde jag att avvakta till morgondagen istället men jag tar ändå en kortare tur upp på fjället. Springer upp tills jag kommer till en platå. Det är en vacker kväll. Luften är sådär klar som den bara kan vara en sommarkväll. Kontrasterna blir starka och när jag vänder mig om och tittar ner åt det hållet som jag kom ifrån så blickar jag ner över Gjevillvatnet. En avlång sjö som sträcker ut sig nere i dalen.

Jag äter, kopplar av och går till sängs. Fåren springer runt med sina bjällror utanför tältet. Ibland väcker det mig och då känns det nästan som att de står inuti tältet men egentligen så är de precis utanför.

Nästa morgon är det rätt kallt. Himlen är klar och solen lyser men någon värme är det inte. Jag är uppe tidigt och käkar frukost, plockar ner tältet och gör mig i ordning innan jag något sliten ger mig av mot Blåhøas topp.

Efter den första klättringen som jag även sprang dagen innan kommer jag upp på en platå. Jag känner mig ganska sliten och det känns ganska jobbigt att springa. Det är inget jätteinspirerande landskap. Jag ser Blåhøa framför mig. Men den känns länge väldigt avlägsen. Jag rundar toppen och springer upp på en brant stig. Det blåser bra när jag närmar mig toppen. Det är en rätt tuff klättring upp.

Det är ett ganska dramatisk landskap. När jag står på toppen och blickar ut över landskapet tänker jag på alla toppar som jag vill springa upp på. Den där ser intressant ut och den där. Det finns fortfarande mycket att upptäcka. Men nu ska jag åka vidare mot Åndalsnes och Romsdal. Så jag beger mig ner igen.

Innan jag åker vidare så tänker jag mig att det hade varit gött att få skölja av mig lite. Det visar sig att Oppdals riviera ligger alldeles i närheten. Rauøra beach. Vattnet är isande kallt och vågorna går höga. Det är långgrunt och jag är den enda som badar. Men det visar sig efteråt att två norrmän har tagit OS guld i beachvollyboll dagen innan och just den här dagen så var några från landslaget på den här stranden och visade upp sporten. Festligt! Men jag drar vidare. Det finns mer toppar som ska bestigas.

Goksøyra – Livets topp

Färden gick vidare mot Åndalsnäs. Det är något skönt med Norge. Man behöver aldrig ens lämna bilden för att uppleva naturen. Den är precis utanför bilrutan när man kör. På min färd passerar jag Vinnufossen. Europas högsta vattenfall. Det ligger där lite fördolt utan någon direkt turistuppmärksamhet. Slingrar sig ner längs den höga dalväggen.

Jag fortsätter. Glider fram på vägarna. Solen skiner. Allt känns underbart. Jag möts av några fjordar och naturen som passerar förbi. Det spritter i benen. Jag känner att jag inte vill sitta kvar i bilen. Allt är så vackert. Jag vill vara därute någonstans. Bland bergen, så jag stannar och kollar om det finns någon fin tur i närheten. Jag har ingen aning om vad som väntar men jag bestämmer mig för att åka till ett berg som heter Goksøyra.

Det är en liten parkering som välkomnar mig vid ledens start. Kanske inte den mest populära turen men det är bara en parkeringsplats som är ledig när jag kommer. Leden känns ganska tråkig där den startar genom en plantageskog men jag ger det ett försök. Jag följer stigen uppåt genom skogslandskapet. En tung klättring men när skogen väl börjar tunnas ut så möts jag av ett mäktigt och fint landskap. Det känns som att det här är en juvel bortom turiststråken. Det är en fin stig som slingrar sig uppåt genom ett grönt landskap, omgiven av några mindre men spetsiga toppar.

Ju högre upp jag kommer desto kargare blir det tills det bara är sten kvar. Men när jag kommer upp mot toppen då händer det något. Fjordarna visar sig nere i dalarna. Jag ser kammarna från andra bergsmassiv och jag känner lugnet inom mig. Det är kväll. En magisk kväll. Det bjuds på fantastik utsikt. Det är vindstilla. Just nu känner jag att det är bara här jag vill vara. Jag sätter mig ner och njuter av utsikten. Om jag inte hade varit själv hade jag kunnat sitta där ett bra tag. Det är några andra på toppen också.

Jag springer vidare mot en annan topp. Jag andas in lugnet och atmosfären. Ja vad ska man säga? Det är samma känsla igen.

Till slut är jag nöjd. Klockan tickar och det börjar bli kväll. Jag springer ner igen. Längs vägen har jag mött lite folk som jag har pratat med. En tjej som jag pratade lite med rekommenderade mig en tur till Store Venjetinden. Så det fick bli målet för morgondagen. Kvällen avslutas med lite mat och sen slog jag upp tältet en bit in skogen vid parkeringen.

Store Venjetinden

Jag hade fått tipset om att jag borde läsa färdbeskrivningen innan jag gav mig av till Store Venjetinden men tyvärr hade jag ingen täckning på mobilen så det sket jag i. Ibland är det roligare att inte veta vad som väntar. Återigen ovetandes om vart jag var på väg så kör jag in i Venjedalen. Det visar sig då att det här även är starten för Romsdalseggen. Den enda turen som jag har hört talas om i Romsdalen.

Jag kör vidare tills jag kommer fram till en sjö, Venjedalsvatnet. Där parkerar jag bilen. Plötsligt inser jag att jag befinner mig i hjärtat av det jag tänker mig är Romsdalen. Framför mig ser jag Romsdalshornet. En klippa som reser sig majestätiskt mot himmelen med sina branta kanter. Alldeles till höger om den ser jag Trollväggen. En lodrät klippa som är mer än 1000m hög. En klättrares stora utmaning och jag ser trolltopparna som sticker upp ovanför branten.

Men det är ett annat berg som äger min uppmärksamhet. En brant sluttning som leder upp till en karg spetsig topp. Där är den! Store Venjetinden. En lagom utmaning för dagen. Det visar sig att alla de här topparna finns med i den klätterföraren som jag har med mig. Jag kollar lite snabbt i den men läser inte tillräckligt noga, ska det visa sig.

Istället förbereder jag mig för avfärd. Det ska finnas en stig som leder upp mot toppen. Jag ser den också på håll men hittar aldrig var den startar. Jag klär mig som om jag skulle springa upp till toppen. Det är det jag vill göra men efter att slagit mig fram genom den snåriga skogen och äntligen hittat stigen så inser jag att den är väldigt brant. Brantare än vad mina ben klarar av i sitt nuvarande skick, så jag ställer in mig på att det ska bli en snabb promenad.

Ganska snart så tappar jag bort stigen. Jag funderar på var den borde gå, sen funderar jag på var det borde vara enklast att ta sig upp. Då tar jag ett beslut som ska visa sig vara väldigt dåligt. Jag kommer snett och hamnar på ett område med enklare klättring. Jag korrigerar min rutt och lyckas hitta tillbaka till den otydliga omarkerade stigen, men gör sedan återigen ett misstag och tar fel väg.

Det leder mig in på en väg som går uppför en svaklippa. Jag känner mig lite utsatt när jag klättrar uppåt. Jag tänker att här går det bra att gå uppåt men kommer det att gå lika bra att gå nedför?

Till slut kommer jag upp till kammen. Då ser jag ett gäng som går i replag och här kommer jag själv upp utan säkring, med bara shorts och t-shirt och med en vindjacka i midjebältet. Vad händer när vädret slår om?

Vägen mot toppen

Jag känner mig lite utsatt. Jag har dragit på mig ganska mycket spänning. Det är nästan så att jag börjar känna mig lite tveksam. Jag är inte här för att ramla ner men hela tiden känns det väldigt utsatt. Det tär på de mentala krafterna. Jag känner mig inte längre trygg.

Jag fortsätter uppåt. Gör en klättermanöver som känns ganska utsatt. Det tär på mitt mod. Jag fortsätter en bit till innan jag sätter mig ner och kollar nedför branten. Det är hisnande. Min mentala styrka är nära noll. Jag är ensam och utsatt på berget. Tänk om det skulle hända mig någonting? Vem kan komma till min undsättning? Vad är det värt att offra för att komma till toppen?

Där sitter jag och andas ett tag innan jag bestämmer mig för att fortsätta. Försiktigt, för jag vill inte ta några risker. Bergen är mäktiga och obarmhärtiga.

Sen kommer jag fram till ett litet hak. Ett parti där jag först behöver klättra ner för att sedan klättra upp på andra sidan. Där stannar jag. Tänk om jag fastnar där nere? Jag försöker hitta en annan väg förbi, men jag hittar inte någon annan väg. Det här är vägen. Jag ger det ett halvhjärtat försök att klättra ner men jag stannar halvvägs. Tänk om jag fastnar. Är det värt risken? Jag är ensam.

Den hårda sanningen som knockar till mig är att jag inte borde fortsätta. Lite dimma har dragit in och jag ser inte längre toppen men jag vet att den är alldeles ovanför mig. Jag vill dit men efter att ha spenderat en ganska lång tid på berget så bestämmer jag mig för att ge mig tillbaka neråt. Stora Venjetinden har besegrat mig. Jag känner mig som en förlorare när jag tar mig ner till kammen.

Väl där tänker jag att det värsta är gjort men jag vet fortfarande inte vilken som är den bästa vägen ner, så jag tragglar mig ner mot sjön som jag ser nedanför. Klättrar nedför klippor och snart börjar regndroppar falla från himmelen. Regn innebär att stenen blir hal. Det gör mig orolig igen. Det är en svår passage nerför som jag slutligen lyckas lösa.

Jag kommer ner till stigen och då är färden enkel. För första gången på länge kan jag andas ut igen. När jag kommer ner till bilen och läser föraren ytterligare en gång så inser jag att jag gick helt fel väg både upp och ner från kammen. Inte konstigt att jag fick en så svår bestigning. Tänk om jag hade gått den enkla vägen upp. Då kanske jag hade haft mer mentala krafter kvar till toppen. Jag känner mig som en förlorare. Jag vill testa att bestiga toppen igen. Kanske redan nästa dag?

Venjedalen

Jag slår upp tältet och tar ett dopp i den kalla sjön. Vädret är fint. Livet känns härligt. Jag är rätt trött.

Nästkommande dag beger jag mig ut på en kort morgonlöptur. Upp på Litlefjellet, kammen mellan Romsdalshornet och Blånebba. Det är en vacker morgon. Hela dalen är så fin. Jag vill bara stanna. Jag funderar på att göra det. Att ge Stora Venjetinden en chans till, men jag är också lite trött och jag är också sugen på att ta mig in till Åndalsnes och ta mig an Romsdalseggen.

Så blir det också. Jag packar ihop mina saker och rullar in till Åndalsnes. Det är återigen en vacker dag. Jag har bestämt mig för att köra ett intervallpass. Det blir ett pass med totalt 18st 70-20 intervaller på den platta asfalten utmed fjorden.

Sen blir det lite vila och utforskande av staden. Intag av energi innan det är dags att bege mig upp på Romsdalseggen. Den leden som brukar kallas Romsdalseggen börjar egentligen i Venjedalen, lite längre ner än där jag vaknade upp samma morgon men jag insåg att det blir lite svårt med logistiken att börja där så istället tänker jag mig att jag springer turen baklänges från Åndalsnes och sedan tillbaka igen.

Romsdalseggen

Jag gör mig redo för avfärd. Det brukar inte finnas något vatten på kammar så jag laddar två vattenflaskor fulla och klär mig som en traillöpare, med ryggsäck och allt, för en gångs skull förberedd för ett fjälläventyr.

Jag tänker mig att jag ska pusha ganska hårt den första biten upp till Nesakla. Dit gondolliften går och sedan njuta av utsikten resten av turen. Ganska snabbt inser jag att det här är en välvandrad led. Rena europavägen som slingrar sig upp genom skogen. Ganska brant är det och mina ben är tunga, så det går inte så snabbt som jag hade önskat. Ganska snart blir jag lat och börjar gå, om än ganska snabb.

Det är först när jag når Nesakla som turen börjar på riktigt. Framför mig ser jag en bred stig som slingrar sig fram över kammarna. Det är förvisso inte särskilt utsatt och bjuder inte direkt på några hisnande passager men utsikten är riktigt bra hela turen och man kan se strömmen av människor som vandrar över kammarna. Det är fint!

En riktig njutartur blir det. Jag måste erkänna att jag vid det här laget är riktigt trött och jag låter känslan bestämma farten. Jag springer hela vägen bort tills jag möts av en skylt där det står att kammen framför mig har enkeltrafik. Alltså att man bara får gå åt motsatt riktning mot vad jag är påväg åt. Det ser ut att vara den coolaste biten av hela rutten. Jag spejar ner för att se om det kommer några på stigen. Ser inga men bestämmer mig ändå för att vända om. Nu fick jag ytterligare en anledning att komma tillbaka. För att göra hela Romsdalseggen någon gång.

Jag rullar ner, samma väg som jag kom. Njuter återigen av utsikten. Det börjar bli kväll. Det känns i luften. Jag gillar kvällar. Det är min favorittid på dygnet.

Jag är trött när jag kommer ner till bilen. Trött och allmänt sliten. Jag har ingenstans att bo. Jag måste lösa det. Jag orkar inte fricampa mer så jag åker till Trollveggen camping. Där jag tar en dusch och njuter av allt som ett civiliserat liv innebär.

Campingen ligger på en mäktig plats. Mittemellan Trollveggen och Romsdalshornet. Att bara gå där och titta upp mot dessa giganter får mig att känna mig liten. Det gör mig ödmjuk. Det är mäktigt!

Trollstigen och Trollveggen

Dagarna rinner iväg. Det har varit några riktigt mäktiga dagar i Norge. Jag vill ha mer. Jag letar efter mer coola turer men på något sätt så inser jag att jag kanske inte kan hitta några bättre turer än de jag just upplevt. Kanske är utbudet slut. Antagligen inte men min resa går vidare. Nu siktar jag mot Geiranger.

Det börjar med en biltur uppför Trollstigen. Ett riktigt imponerande bygge och en mycket fin väg. Jag stannar ovanför Trollstigen och tänker att jag ska ta en löptur därifrån. Upp till Trollveggen, så att jag får se den från ovan också. Det är en rätt tråkig tur. Det är mycket sten och kargt och jävligt. Att jag är rätt sliten gör det inte direkt bättre.

Men utsikten som målet bjuder på är ändå magnifik. Att stå ovanför trollveggen och titta ner är rätt mäktigt. Där såg jag campingen som jag hade tillbringat natten på. Romsdalshornet på andra sidan dalen. Store Venjetinden bortanför den och även Romsdalseggen och Blånebba. Även om molnen var låga och skymde sikten så gav det mig ett avslut på en grym tid, så jag vände mig om. Lämnade bergen bakom och sprang tillbaka till bilen.

Geiranger

Färden fortsatte mot Geiranger. Den lilla byn som jag hört så mycket om men knappt visste vad det var. Jag antog att det skulle vara fint där med den välkända Geirangerfjorden. På vägen dit stannade jag till i Valldal och tittade på forsarna medan regnet öste ner, så där blev jag inte långvarig.

Geiranger imponerade inte på mig. Det kändes mest som en turistby, det vill säga rätt tråkig. Framför allt för en ensamresenär. Nu skall det sägas att vädret var in det bästa under min vistelse där. Efter att jag hade gjort byn så åkte jag och letade upp en bra sovplats för natten. Jag hittade en fin plats där jag tänkte att när väl dimman spricker upp så kommer jag att ha en riktigt bra utsikt härifrån men dimman sprack aldrig upp och det regnade hela natten.

Laushornet

Det var en kall natt med regnet droppandes mot tältduken. Jag kände mig trött när jag vaknade, åt frukost och packade ihop mina saker. Det tar på krafterna att vara ute i naturen och njuta av det goda livet. Jag åkte ner till Geiranger. Vädret var molnigt med lite regn som hängde i luften.

Dagens mål var Laushornet. Jag vet inte om man kan kalla det en topp, utan kanske mer en utkikspunkt där man kan blicka ut över Geirangerfjorden. Jag kämpade mig upp till Laushornet. Det var en brant väg upp och jag gick mestadelen av turen. Vädret gjorde att det inte var någon direkt utsikt att tala om, det var mest dimma, så belöningen för mödan uteblev.

På vägen ner stannade jag vid ett vattenfall som man kunde gå in under. Häftigt!

Resan hem

Kroppen var slut. Jag var trött på att sova ute och längtade hem, så på eftermiddagen så bar det av hemåt mot Tänndalen igen. Jag hade några riktigt fina dagar i Romsdalen och Norge och jag lär komma tillbaka igen. Om inte annat för att bestiga Store Venjetinden och även Romsdalshornet lockar. Det finns mycket att upptäcka i det här fina området. Jag tar med den härliga känslan av att bara åka runt och njuta av livet på vackra platser. Livet när det är prestationslöst och planlöst är rätt bra ändå. Det önskar jag att jag kunde njuta mer och oftare av.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.