Villa Braulia

Att leva som en stjärna


På fredagseftermiddagen anländer vi till Jumilla. En liten stad i sydöstra Spanien. Det är här som Barbudo Trail ska avgöras. Ett bergslopp som är 32km och 2300 höjdmeter. Vi har blivit hitbjudan, eller rättare sagt Tove har blivit inbjuden som en speciell gäst. Jag bara hänger på.

Från början var det sagt att vi skulle bo på ett hotell men det ändrades sedan till att vi fick bo i ett lyxhus istället och nej, betalade för det gjorde vi inte. När man blir inbjuden då ska man leva livet! Det känns lite som standard här. Själv gled jag mest med. Försökte så gott jag kunde anpassa mig till ett liv som en stjärna.

När vi kom till huset möttes vi upp av två spanjorer som inte kunde engelska. All kommunikation utfördes genom google translate. Det funkade hyfsat, om än lite knöligt.

En mamma och dotter dyker upp medan vi står där och väntar. Det visar sig att dottern är den enda av dem som kan prata lite engelska. Hon är ung och tragglar fram orden men hon är också cool. Att hon vågar försöka. Jag förstår kanske ungefär hälften av vad hon säger men det funkar ändå. Vi ska ju bara bo i huset. Vad behöver man veta?

Det slutar med att mamman och dottern går och rengör poolen på husets baksida. Det hade kanske känts gött att bada om det inte vore så att vattentemperaturen knappt var över 10 grader.

Någon timme senare så ringer det på dörren. Det är tydligen husets ägare som kommer förbi. Det lyckas jag ta reda på genom ett googletranslate meddelanden. Han har med sig två flaskor vin och två paket kakor som han bjuder på. Gästfriheten är stor men det har bara börjat.

Det första restaurang besöket

Efter att vi har gjort oss hemmastadda i det stora huset och mörkret börjat lägga sig utanför fönsterna, så är det dags att åka iväg till en lokal restaurang och äta middag. Eftersom ”vi” har blivit inbjudna till loppet, så ska vi givetvis inte betala för något, utan det löser arrangörerna. Det är all inclusive som gäller. Frukost, lunch och middag.

Vi går ut för att vänta på att bli upplockade. Det kommer en bil. Föraren hoppar ur. Vi hälsar och hoppar in i bilen. Tänker att han också borde göra det. Men han står utanför och väntar. Säger ingenting. Vi väntar. Till slut kommer han fram med ett översatt meddelande. Vi väntar på Ragna, står det.

Vi hade trott att vi skulle få bo ensamma i huset men nu inser vi att det kanske ska bo några andra där också. Informationen är inte den bästa alltid, och mycket riktigt. Efter någon minut rullar en van in framför huset och parkerar bakom vår bil. En katt stryker stillsamt fram på vägen. Den tillhör huset. En dörr på bilen öppnas. En person kommer ut. Han går och öppnar bakdörren på vanen och ut flyger två hundar. En stor och en liten. Båda sätter det av efter den stackars katten och i ilfart försvinner de ut i mörkret. Ytterligare några saker rullar ut genom dörren. Det känns som kaos för en stund och de här ska vi bo med. Vi har inte plockat i ordning våra saker för vi trodde att vi skulle bo ensamma i huset. Men det hinner vi heller inte för snart hoppar chaffören in i bilen och vi glider in mot staden.

Vi kommer in på en restaurang. Blir visade in i ett rum. Det är bara spanjorer där. Ingen kan engelska vad det verkar. Vi får en meny. De säger att vi kan beställa vad vi vill. Jag väljer först någonting som inte finns och blir istället rekommenderad en annan rätt.

Spanjorerna sätter sig vid bordet. Vår mat dröjer men det visar sig att alla spanjorerna har beställt samma sak. De får in maträtt efter maträtt i ett snabbt tempo. Vi väntar och slutligen kommer även vår mat. Jag får en portion med bara kött. Det är riktigt gott men hjälper inte mycket för att släcka hungern. Spanjorerna fortsätter att få in mer mat. Det får in vin. På något sätt känns det som att vi har beställt fel. Det känns lite underligt att vi sitter vid samma bord och de alla äter samma sak och vi något annat. Men det är dumt att klaga.

Vi beställer in efterrätt sedan åker vi hem.

En dag av vila

Det är lördag. Dagen innan loppet. Det har blivit mycket träning under den gångna veckan men nu är det dags att ladda inför Barbudo trail. Det är 32km som väntar och 2300 höjdmeter. En rejäl utmaning. När jag blickar tillbaka på den gångna veckan så känns det jobbigt. Jag har inte varit i närheten av varken den längden eller de höjdmeterna någon dag under veckan och ändå känns det som att kroppen har tagit totalt slut.

Jag ser ändå ett visst hopp. De här stigarna tror jag kommer att bli mer lättsprungna. Jag funderar lite på hur snabbt jag kan springa och kollar lite på tider som andra har sprungit på. Det är svårt att veta när man inte vet hur banan ser ut men jag kommer fram till att jag borde kunna klara banan på fyra timmar men tänker ändå att jag ska ha som mål att klara den på 3:45. Det blir tufft men det ska jag klara!

Jag är inte så bra tränad som jag önskar. Jag har varit skadad sedan efter semestern och knappt sprungit någonting. Det är det som oroar också. Jag är sämre än jag tror men jag laddar ändå med positiva tankar. Visualiserar loppet. Känner känslan av att vara stark. Det behöver jag.

Dagen flyter på. Vi blir bjudna på lunch på restaurang i stan. Äter samma som de andra den här gången. Tiden går långsamt. Jag har svårt att sitta och inte göra någonting. Blir snabbt rastlös. Det blir en långdragen dag. Vi hämtar nummerlappar och ytterligare mat på kvällen.

Sen är det dags! Det är bara att ladda. Göra sig redo för att springa.

Series Navigation<< De spanska bergenBarbudo trail >>

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.