Sylarna sedd från Sylarnas fjällstation

Stora syltraversen


Jag har under en längre tid funderat på att göra syltraversen. Det var rätt längesedan jag gav mig ut på något alpint äventyr och den här turen har länge känts överkomlig. Dels för att den är på helt okej avstånd hemifrån och dels för att Sverige inte kryllar av alpina turer. Och nu när Norge och hela europa har varit stängt så har alternativen krympt.

Det började förra vintern. När jag och Jens begav oss mot jämtlandsfjällen för att göra Syltraversen vintertid. Då var det dåligt väder och det slutade med en vintertältning i snöstormen vid Helags fjällstationen. Det kanske var tur det för jag hade ingen aning om vad som väntade på de högre höjderna.

Jag tänkte i alla fall att det kan vara bra att göra turen på sommaren innan jag ger mig in i en vintertur. Redan förra året hade jag tänkt göra Syltraversen, men då åkte jag på en rejäl stukning veckan innan, som gjorde att jag inte kunde springa på nästan två månader, så då blev det inställt. Vintern gick och jag kände mig inte helt redo. Snön smält bort och våren växte fram. Tillslut, några veckor innan midsommar så tänkte jag att nu ska det bli av. Nu ska jag göra det. Syltraversen alltså. Det var under midsommarhelgen som det skulle ske.

Midsommartraversen

Ursprungstanken var att köra turen från Nedalshytta i Norge. Det är den kortaste vägen fram till Sylarna därifrån. Tar man turen därifrån kan man lätt göra det utan övernattning.

Det näst kortaste alternativet är att utgå från Storulvån, men för oss som bor söder om jämtlansfjällen, blir det en betydligt längre körsträcka att ta sig dit. Så valet föll ändå på att utgå från Ljungdalen.

Det är drygt tre mil från Kläppenparkeringen i Ljungdalen till Sylarnas fjällstation. Så det skulle bli en lång resa att bara komma fram till berget. Sällskap är ju bra och trevligt i fjällen, så jag övertalade Markus om att det här var det roligaste han kunde hitta på under midsommarhelgen. Vi får se om han är lika lättövertalad nästa gång.

Stigen mot Sylarna
Den långa stigen mot Sylarna

Äventyret börjar

Vid elvatiden på midsommardagen lämnade vi Kläppenparkeringen i riktning mot Helags. Jag hade en plan att man borde kunna springa en mil i timmen utan någon större ansträngning, men redan under de första kilometrarna började det kännas i benen och tempot var redan lägre än väntat. Det blir snabb tungt när man får några kilon på ryggen.

Första biten fram mot Helags fjällstation gick lätt. Men när färden bar vidare mot Sylarna kändes det som att vi aldrig kom närmare. Tidigt såg vi siluetten av Sylarna i fjärran, men efter en timme kändes den fortfarande lika fjärran. Efter vad som kändes som en halv evighet stod vi slutligen nedanför kammen där klättringen skulle börja. Benen och kroppen kändes redan mustiga.

Vi tog oss fram till foten av Templet där traversen startar. Vi tog ett kort stopp innan vi påbörjade klättringen upp. Jag tror egentligen att turen startar inifrån tempeldalen, men vi gick rakt upp på kammen. Det var lite lurigt upp här. Mest för att det var mycket beväxlighet, halt och lite blött.

Upp på första pinaklern

Beväxligheten avtog dock snabbt. Ett stenigt landskap möter oss och framför oss ser vi den första pinaklern som skjuter upp mot himmelen. Det ser brant och svårt ut. När jag har fått den här turen beskriven för mig, så har jag alltid hört att det ska vara en lätt tur. Så jag tänker lite för mig själv att de små kullarna som vi passerar fram till den första pinaklern i själva verket är de två första pinaklarna.

Jag tror fortfarande att den här turen ska bli en enkel promenad med fin utsikt. En fin och enkel vandring upp på en rätt enkel kam. Men framför mig ser jag en brant klippa som på håll verkar vara rätt svårklättrad.

När vi väl kommer närmare så inser vi att det är hyfsad enkel klättring. Men framför oss väntar hela tiden nästa branta klippa som på avstånd ser respektingivande ut.

Tempelkammen
Kammen upp mot toppen av Templet

Firningen

Vi kommer upp på den första pinaklern och blickar vidare upp mot kammen och sedan ner i den avgrund där vi ska fira ner oss. Helt plötsligt känner jag mig lite utsatt. Bergen är stora, mäktiga, hårda och obarmhärtiga och själv är jag liten. En känsla av respekt infinner sig. Vi ska fira ner oss i haket mellan första och andra pinaklern.

Det som väntar på andra sidan haket är en till synes brant bergvägg som ser rätt svårklättrad ut. Vi känner en viss tveksamhet. Det finns egentligen bara en utväg härifrån och det är neråt.

Det finns givetvis alltid alternativet att klättra tillbaka samma väg som vi kom, men det är komplicerat och svårt att klättra baklänges.

Det hänger redan ett rep vid firningen. Vi kontrollerar infästningen och bestämmer oss för att använda repet som sitter där. Det är ett riktigt tjockt rep, så det är precis det går in i repbromsen. Skulle man tappa fästet där så skulle bromsen låsa per automatik.

Antagligen är det fjällstationen som hängt upp repet för deras guidade turer. Vi firar oss ner. Det tjocka repet gör det till en onödigt komplicerad process. Då repet ständigt nyper.

Vidare mot toppen

Vi står nere i haket med två branta väggar framför och bakom oss. På sidorna sluttar det brant nedför med några snöfält. Den väggen som såg svår ut ovanifrån ter sig nu betydligt enklare. Vi fortsätter framåt och uppåt. Det är utsatt klättring upp mot toppen av Templet och delvis känns det lite olustigt när man vänder sig om och tittar ner. Tanken om vad som skulle kunna hända om man skulle slinta eller falla är ständigt närvarande. Den är också lite av tjusningen på sådana här turer.

Vid ett tillfälle tar jag en lite svårare väg, för att ett fall från den skulle vara bättre än från den enklare leden. Stenen är dock lös här. Här är det ingen som brukar klättra. Jag tvingas känna på alla stenar så att de sitter stabilt medan jag långsamt tar några höjdmeter.

Klättringen går bra. Det känns befriande när vi kommer upp på platån ovanför den sista pinaklern. En lång stenig backe sträcker sig uppåt framför oss.

Vi tar oss upp till toppröset uppe på Templets topp. Jag står där och blickar ner över södra kammen. Jag känner igen mig! Där var jag, säger jag till Markus. Sist när jag var påväg upp till Templet så kom jag den vägen. Det var dåligt väder den gången, med regn och dimma. Jag inser att jag då vände bara två tiotal meter från toppen.

Storsylen

Vi fortsätter på kammen framåt. Vi passerar norska gränsen och diskuterar på skoj om vi ska sätta oss i karatän i tio dagar eller inte. Vi läser boken vid gränsröset. En norrman har varit där tidigare samma dag. Vi skriver in oss och fortsätter.

Det är betydligt enklare vandring nu. Det är sten överallt. Så som det är på höga skandinaviska bergstoppar. Vi rundar massivet. Springer bitvis. Tar oss fram på kammen och påbörjar klättringen upp mot storsylen.

Dimman drar in och sikten blir sämre. Det blåser uppe på topparna och det gäller att söka skydd om man stannar, för att inte börja frysa. Det blir återigen klättring. Bland stora klippblock kämpar vi oss uppåt. In i dimman.

Den sista biten upp mot toppen är lite klurig och luftig och sikten och belöningen när vi kommer upp är nedslående. Vi ser inte mycket runt omkring oss. Bara dimman. Susandet från vinden gör sig påmind.

Kammen upp mot Storsylen
Kammen som leder upp mot Storsylen skymtas genom dimman

Nerfärd

Vi skriver in oss i toppboken innan vi beger oss av neråt igen. Vi tar oss in i Sverige igen. Tar oss upp på Lillsylen och sedan vidare ner mot dalen.

Det är med tunga ben som vi beger oss ner mot fjällstationen. Klockan är strax efter 20 när vi blickar upp mot fjällstationen. Problemet är bara att bron som ska gå över bäcken och som skiljer oss och fjällstationen åt inte verkar finnas. Vi tvingas vada över det kalla brännande vattnet.

Snöfältslöpning
Färden mot fjällstationen bjöd på lite sluttande löpning på snöfälten.

Avslutet

Efter en fin dag kunde vi äntligen koppla av på fjällstationen. Vi köpte lite enkel mat och lagade en måltid. Kroppen var trött men humöret var fortfarande på topp. Vi hade bra väder medan vi befann oss på platten, där solen brände oss röda, men något sämre uppe på berget.

Det var en kul och utmanande tur. En tur som jag redan funderar på att göra igen. Men då enligt ursprungsplanen, att utgå från Nedalshytta.

Vägen hem

Kroppen var stel och trött på söndagsmorgonen. För att slippa springa samma väg tillbaka till Kläppenparkeringen som vi sprang dit så föreslog jag att vi skulle springa via Gåsån hem. Jag sade att den vägen borde vara ungefär lika lång.

Det var med tunga steg vi sprang iväg och jag började känna mig trött redan efter en mil. Vi sprang med hoppet om att det är 32km, men när vi hade kommit 32km var det fortfarande en mil kvar. Det var en tung sista mil. Men belöningen av att komma fram känns desto bättre. Vi var båda trötta och glada när vi återigen begav oss av hemåt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.