Bergsryggen vid Lespezi

Bergslöpning i Transylvanien – Första dagen


OBS! Detta är ett retroaktivt inlägg. Publicerad ett år för sent.

Det har blivit alldeles för lite löpning i bergen den senaste tiden. Platserna som jag vill åka till ökar för var månad som passerar förbi, men det har varit så mycket att stå i den senaste tiden att jag inte orkar med att planera något. Men i våras berättade min bror att han skulle åka till Transylvanien och vara med på en trailresa som arrangerades av Kullamannen. Jag var väl inte jätteintresserad. Jag fick känslan av att de som åker på sådana resor ofta är steget långsammare än mig. Inget fel med det, men det innebär att det inte kommer att gå så snabbt och att det blir mycket väntande. Det bästa är ju om gruppen kan hålla ihop i ett tempo som alla tycker känns bra.

Efter viss betänketid så bestämde jag mig ändå för att anmäla mig och tog den sista platsen till lägret. Man gillar ju att springa i berg trots allt.

I slutet av juni stod vi slutligen där på flygplatsen i Otopeni utanför Bukarest. Solen stekte och värmen var påtaglig. Vi blev snart bussade norrut mot Karpaterna och en liten by vid namn Moieciu de Sus.

Första löpdagen

Första dagen blev vi utskjutsade till en frodig dal som var kantad av träd med bergen som en avlägsen ridå. Vi började sakta att ta oss fram på en svagt lutande stig. Fullt löpbar tyckte jag, men de andra verkade vilja ta en betydligt lugnare inledning och började med att gå. Mina farhågor om att det skulle gå långsamt blev genast besannade. Vår lokala guide Andrei frågade mig också om jag tyckte att det gick långsamt. Jo. Vi höjer snart farten, sa han.

Vi fortsatte fram på en stig som löpte utmed sluttningen uppför. Genom några mindre gläntor varvat med större skogspartier. Jag höll mig långt fram. Andrei ville inte att någon skulle springa före honom så jag tog hans rygg. Ibland sprang han på och ibland tog han det lite lugnare.

Snart kom vi fram till allt tätare skog och stigen började slingra sig allt brantare uppför. Vi tog oss fram genom skogen men den där bedårande utsikten och kamvandringen som jag längtade efter uteblev. Men det skulle bli ändring på det.

Tyvärr hängde regnet i luften. Det var inte särskilt varmt och dimman låg som en ridå mellan bergskammarna. Vi kom ner till en liten by, där gruppen som sprang något kortare hade startat. Än hade inte de Transylvanska bergen imponerat något särskilt.

Stig nedför genom skogen
Stig nedför genom skogen, Foto: Andrei Țale

Drak-Ola

Rumänien är lite känt för sina vildhundar och när vi passerade en liten by så kom en hund springandes mot oss. En stor och pälsig hund. Vi stannade och gick lugnt, men hunden verkade inte direkt vild av sig, utan han slog följe med oss uppför berget. Ena stunden sprang han framför oss som en vägvisare och ena stunden sprang han bak och kontrollerade så att gruppen höll ihop. Han blev ett hett diskussionsämne och tillslut enades vi om att kalla honom för Drak-Ola, namngiven efter den kände Transylvanska hertigen.

Stigen öppnade upp sig och det blev allt kalare mellan träden, tills stigen som vi sprang på löpte utmed bergskanten och gav en bra utsikt, men molnen låg fortfarande tunga mellan bergen och skymde.

Så småningom övergick stigen alltmer i scrambling och enkel klättring. Här blev det lite för tufft för Drak-Ola som var tvungen att motvilligt lämnas bakom. Tydligen var han ganska bitter när vi klättrade ifrån honom.

Jag fick lite feeling där och klättrade på ganska snabbt. Tillräckligt snabbt för att gå ifrån de övriga. Jag tänkte att jag klättrar upp till toppen och väntar däruppe, men väl uppe dröjde det länge innan de andra kom. Några dök upp, men guiden visade sig inte.

Kammen

Det blåste på bra däruppe och regnet kylde ner mig. Jag började snabbt huttra trots att jag hade tagit på mig allt jag hade. Tillslut var vi några stycken som bestämde oss för att springa vidare. Jag tog rygg på några. Det fortsatte med lite enkel klättring. Nu skulle vi springa på en kam tillbaka innan det bar ner igen.

Det var en oländig stig med massa buskar som var svåra att forcera och mycket upp och ner med små klättringar. Inget direkt löparvänligt, men å andra sidan riktigt kul.

Jag frös fortfarande så jag sprang på. Jag tänkte att jag vänder tillbaka sen och möter upp de andra. Men efter en stund när jag vände mig såg jag dem knappt bakom mig mellan de uppstickande klipporna.

Jag fortsatte fram. Det var en riktigt kul stig, men benen började bli lite stumma vid det här laget och jag frös fortfarande lite i den ilande vinden, trots att jag sprang. Det innebar att det var otänkbart att stanna.

Den andra gruppen

Men då någonstans fick jag syn på några gestalter som tog sig nerför berget framför mig. Det var den andra gruppen. Jag fick vittring och jag tänkte att jag skulle springa ikapp dem istället. Då kunde jag hänga med dem till målet.

Men de var långt före och det kanske var bättre att vänta in de andra istället? Vid korsningen där vi skulle ner från kammen fanns ett vindskydd. Jag stannade där och åt den sista provianten som jag hade med mig. Jag väntade där i säkert 10 minuter, men de andra kom aldrig.

Jag började frysa igen. Jag var alldeles stel och tänkte att nu kan jag inte stanna här längre. Jag visste vart jag skulle och fortsatte nerför berget. Ner mot den framförvarande gruppen. Ganska snart kom jag ikapp några av dem. Ledaren i den gruppen sade att de andra väntade nedanför sluttning så jag fortsatte ner till botten av backen, men när jag kom dit hade de andra redan gett sig av.

Utsikten som mötte oss när det väl sprack upp
Utsikten som mötte oss när det väl sprack upp. Foto: Andrei Țale

Då tog jag, det kanske inte helt genomtänkta, beslutet att fortsätta ändå. Jag hade ingen aning om vart jag skulle, men härifrån fanns det bara en stig, men snart delade den sig. Jag började leta fotavtryck i leran och hittade några som såg färska ut så jag tog den vägen. Jag lyckades också identifiera att det var någon som sprang med Inov-8 X-talon och såg de spåren på många ställen.

Jag hade hela tiden som plan B att vända tillbaka, men det fanns alltid en risk att om jag vände tillbaka för sent så skulle jag missa de sista och bli kvar själv bland bergen.

Det var i ett ögonblick när tröttheten slog tag om mig som jag tänkte att nu borde jag vända tillbaka. Då hade jag inte sett några spår på länge, men det var också en lång väg tillbaka och jag var trött, så jag fortsatte. Tänkte bara lite till och då fick jag syn på två tjejer från den framförvarande gruppen. Snart var jag ikapp dem och resten av gruppen och bussen som vi skulle ta oss tillbaka med var inom synhåll.

Nu hade dessutom solen börjat titta fram och värmde glatt. Som tur var stod bussen parkerad precis bredvid den lokala puben och när man är trött och törstig så sitter det ju inte helt fel med en öl. Den avnjöts i väntan på att de andra skulle ta sig nedför berget.

Series NavigationBergslöpning i Transylvanien – Dag två >>

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.