Transvulcania 


Det är över ett och ett halvt år sedan jag senast stod på startlinjen för ett Skyrunning lopp. Sist det begav sig var Limone i oktober för två år sedan, men nu var det dags igen och den här gången var det Transvulcania på Kanarieön La Palma som gällde.

På grund av bristande distansträning valde jag den här gången att avstå den längsta distansen och istället satsa mot Maratondistansen av Transvulcania som är 45km. Dessutom sprang jag vertikalen som gick två dagar tidigare.

Vertikalen

Vertikalen startade nere vid stranden i Puerto de Tazacorte och slingrade sig upp längs brottkanten upp mot öns högsta topp, men själva loppet avslutades halvvägs upp vid Torre del Time, efter dryga sju kilomter och drygt 1200 höjdmeter.

Det var längesedan jag körde någon vertikal och det var längesedan jag sprang i någon backe som kan stoltsera med mer än 50 höjdmeter, så jag var väldigt osäker på vilken fart jag skulle kunna hålla. Jag gick därför ut ganska lugnt men de många hejjaropen som jag fick längs vägen gjorde ändå att jag ökade något.

Den enda kända hållpunkten längs banan var Mirador el Time, efter 500 höjdmeter. Där någonstans, eller egentligen redan innan, började jag känna att krafterna snabbt sinade.

Sen var det bara att kämpa på. Att springa en vertikal kilometer är som att springa i en uppförsbacke utan slut. Så kändes det nu. Efter en timme i den backen såg jag äntligen målet och kunde trött ta mig över mållinjen.

Målet hade varit att springa under timmen. Nu slutade jag på 24:e plats med en tid på 1:01:39. Inte så illa ändå med tanke på att min träning mest bestått av skidåkning och asfaltslöpning det senaste halvåret.

Maraton

Den stora utmaningen med Transvulcania var ändå Maratondistansen med sina 2000 positiva höjdmeter och 3000 negativa höjdmeter. Isla de la Palma, eller La Palma som ön kallas i folkmun, bildades genom ett vulkanutbrott för några miljoner år sedan. Då som en rund ö. Senare vulkanutbrott gjorde ön avlång, med en lång bergskam längsmed hela ön. Det är längsmed den här bergskammen och kraterkanten från den första vulkanen som loppet Transvulcania löper, för att sedan gå ner till havet samma väg som vertikalen gick upp. Vi som springer maratondistansen startar halvvägs på den nya kammen och springer ner till havet. Det innebär att det blir ganska mycket uppför inledningsvis, de första två tredjedelarna av loppet. Den sista tredjedelen däremot består av en rejäl utförslöpa, från öns högsta punkt ner till havsnivån.

Inledningen

Jag inledde loppet ganska lugnt. Innan vi kom fram till stigningarna så sprang vi på en grusväg som sluttade aningen neråt, så trots att det kändes som att jag bara var ute och joggade så höll jag ett stadigt fyraminuterstempo och blev nästa lite orolig att jag gick ut för hårt. Trots det var det många som kom och sprang om mig.

Efter sju kilometer började loppet på riktigt. Då kom stigningarna. Jag tyckte att det kändes lätt så jag sprang på ganska bra uppför de första backarna och under inledningen passerade jag ganska många personer.

Sen fortsatte det så. Det gick uppåt, jag kom upp på en topp, sen gick det ner i en liten sänka innan jag kom upp på en ytterligare liten högre topp, och så höll det på. Ända tills jag nådde öns högsta punkt, Roque de los Muchachos.

Toppen av Roque de Los Muchachos, alltitud 2426

Toppen av Roque de Los Muchachos

Det kändes ganska bra. Jag tänkte ett tag där att det här är mitt livs lopp. Jag sprang på bra. Höll ett bra tempo men kände mig inte direkt trött.

Nedförsbacken

Men efter högsta toppen vände det. Benen började krampa direkt när det gick nedför och jag var tvungen att stanna och stretcha. Dessutom var det en ganska teknisk nedförslöpa med mycket stenskravell och fötterna började smärta för varje steg jag tog.

Jag gick från himmelen rakt ner i helvetet. Nedförslöpning har aldrig varit min starka sida. Kanske för att jag har stukat fötterna många gånger när jag har sprungit utför och därmed fått en mental spärr av det.

Hursomhelst så gick det långsamt. De som jag hade kämpat mig förbi tidigare i uppförsbackarna bara susade om mig i nedförsbacken.

Det var jobbigt och tungt. Vattnet som jag bar med mig var slut. Solen brände från en klarblåhimmel. Det var 27 grader i luften. Jag var törstig och det var fem kilometer kvar till nästa vätskedepå. Det roliga hade tagit slut. Nu var det bara en kamp om att ta sig till målet.

Varje 500 meter som jag sprang kändes som två kilometer. Varje steg som jag tog smärtade. Jag hamnade i ett negativt tänk. Jag glömde bort att anledningen till att jag var där var att jag skulle ta mig så snabbt som möjligt till målet. Istället fokuserade jag på hur ont varje steg gjorde.

Sista vätskan

Slutligen kom jag fram till Torre el Time. Målet för vertikalen. Nu visste jag vad som väntade. Jag hade sprungit den här sträckan uppför tidigare. Nästan i alla fall. Vertikalen gick på en något brantare stig.

Här var det en vätskestation. Jag drack rejält och fyllde på flaskorna innan jag begav mig vidare. Det gick fortsatt långsamt, men efter någon kilometer så insåg jag att jag redan hade gett upp. Jag kämpade inte längre. Det var med den insikten som det återigen vände.

Vändningen

Målfoto

Istället för att tänka aj, aj, så började jag tänka kämpa, kämpa och öka, öka. Jag fokuserade inte längre på hur långt det var kvar utan på hur jag skulle ta mig fram så fort som möjligt.

Det var fortfarande en lång väg kvar till målet och det tog ett bra tag innan jag kom dit och när jag väl kom dit föll jag ihop av utmattningen. Det var helt klart en tuff dag under den brännande solen.

När jag väl reste mig upp igen blev jag väl omhändertagen av målpersonalen som frikostigt bjöd på både dricka och tilltugg.

Fem timmar och sjutton minuter tog det här äventyret för mig. Något längre än vad jag hade tänkt mig och det var framför allt vid nedförsbacken som jag tappade tid. Jag var nia uppe vid högsta punkten men slutade på en 24:e plats i mål.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.