Vandring i stormen

Bergslöpning i Transylvanien – Dag två


Jag tittar ut genom fönstret. Dimman ligger tät mellan bergstopparna. Det regnar och det ser ruskigt ut. Benen känns inte alls bra. Det är träningsverk lite här och där, men allra värst är det med framsida lår. Motivationen är på topp! Eller ja, kanske inte riktigt.

Helst hade jag bara velat utforska hotellets spaavdelning, om det nu fanns någon sådan. Men ibland måste man bara göra saker. Varesig man vill det eller inte, så det var bara att packa väskan, snöra på sig skorna och ta sig ut genom dörren och springa iväg.

Lugn inledning

Det blev lugnt till en början. Vi springer längs en väg som lutar ytterst svagt uppåt. Målet för dagen är dock Omu peak, en av de högsta topparna i Transylvanien, så det är bara att räkna med att det kommer bli en rejäl backe uppför och många höjdmeter som ska plockas.

Efter ett tag viker vi av från vägen, in på en liten stig som genast tar oss uppåt. Vi plockar snabbt höjdmetrar. Kroppen känns allt bättre. Det regnar hela tiden. Små droppar faller ned från ovan. Det är fuktigt med dimman som ligger lågt.

Det känns ändå ok att springa på. Ända tills skogen tar slut och det öppnar upp sig med öppna fält. Då susar vinden plötsligt runt omkring oss, eller rättare sagt, den slår mot oss. Pressar det kylande regnet mot oss.

En mörk skugga

Rätt som det är så ser vi en mörk stor gestalt en bit bort från stigen som vi springer på. Är det en björn som sitter därborta? Rumänien råkar vara känt för att det är Europas björntätaste land. Kanske är det en björn, kanske en stor hund. Vi vänder i vilket fall om och tar en annan väg. Jag har ingen aning om vart vi är påväg. Jag ser inte många meter framför mig, för dimman är tät och det är kallt.

Vi springer vidare genom det här ogästvänliga landskapet med siktet på ett vindskydd, en liten stuga och vi kommer fram dit och checkar in. Som tur var är den tom. Vi tänker att vi ska vänta ut stormen. Vänta in bättre väder, men vi är inte ensamma om den tanken.

Vindskyddet

Jag byter om lite snabbt. Tar på mig varma och torra kläder, men det känns ändå lite kallt. Precis när jag är ombytt och klar slås dörren upp och nästa gäng av svenska bergslöpare kommer in. Snart är stugan överfull med folk och värre blir det när även den sista gruppen dyker upp i samma stuga. Alla kommer dit för att vänta ut vädret.

Men vädret blir inte bättre. Vi väntar i någon timme, sedan bestämmer vi oss för att ge oss av trots stormen som dånar utanför väggarna.

Fullt i vindskyddet

Fullt i vindskyddet. Foto: Andrei Țale

Vandring mot toppen

Jag har bott och levt i de svenska fjällen ganska mycket. Den stormen som möter oss när vi går ut genom dörren är likvärdig med det värsta vädret som jag har mött i de svenska fjällen. Vinden piskar stora regndroppar mot oss och det är fortsatt dålig sikt. Det är dessutom ganska kallt, framför allt om man står stilla. Nu står det ändå vandring på schemat så vi är klädda därefter. Det är dimmigt och sikten är dålig så det gäller att hålla ihop gruppen. Blir det en lucka på tjugo meter så ser man inte längre personen framför sig.

Vi går länge genom den här stormen. Ibland blir vädret bättre och ibland sämre, men vi är ständigt exponerade för vädret och det finns ingenstans att söka skydd. Sakta tar vi oss uppåt. Överallt ser det likadant ut. Bara dimma. Jag tar upp min mobil och tar några bilder. Det är det sista som jag gör med den telefonen, för när vi närmar oss toppen så är det rosa ränder över hela displayen. Jag inser att det måste ha kommit in vatten i den och försöker stänga av den, men jag lyckas inte.

Stig genom buskar

En stig genom ett tätt buskage. Foto: Anton Torsholm‎

En upplevelse

Vi vandrar. Det är ömsom kallt så att jag huttrar och ömsom svettigt. Vi går på en lite stig. Har ingen aning om vart vi befinner oss eller hur långt det är kvar och det känns bäst att inte fråga. På något sätt är det ändå ett kul ögonblick. Det är inte som jag hade tänkt mig, utan det är något annat. En upplevelse.

När vi vandrat där i vad som känts som en hel dag uppenbarar sig ett hus plötsligt framför oss genom dimman. Det är då jag inser det. Vi är framme. Det är här vi ska spendera natten. Vi är på toppen av Omu Peak, men det är omöjligt att se att vi befinner oss på en topp. Det är fortsatt dimma runt omkring oss.

Omu Peak

Huset på Omu peak är primitivt. Här finns ingen el och inget vatten. Man kan köpa mat och det finns ett rum för övernattning. Det är allt. Men det är trevligt, för här kan man bara umgås. Telefonen är dessutom död för alltid.

Om benen kändes stela på morgonen så är det inget mot vad de är nu. Det finns en kort trappa ner till boendedelen av huset och där är det knappt att jag kan komma ner. Det lovar inte gott inför nästa dag. Då vi i alla fall hoppas på bättre väder.

Det var där på kvällen som jag gick ut. Dimman hade lagt sig något och sikten var betydligt bättre. Jag möts av en slående utsikt. Gröna bergstoppar och djupa dalar. Magiskt! Men vinden och kylan slet fortfarande i mig så jag blev inte långvarig ute i den friska kvällen.

Series Navigation<< Bergslöpning i Transylvanien – Första dagenBergslöpning i Transylvanien – Sista dagen >>

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.