Jag på Björnfrossa Ultramaraton

Björnfrossa Ultramaraton


Björnfrossa Ultramaraton är en ny löptävling med start och mål beläget vid Kungsberget. En skidanläggning som ligger i de centrala delarna av Gästrikland. Ett område som uppenbarligen är känt för att vara björntätt och det berättades om att det hade setts några björnar veckorna före loppet. Loppet är 62km långt och går mestadels utmed Gästrikeleden.

Planen

Nu när jag har sprungit några Ultramaraton, där de flesta har varit längre än det här loppet, tänkte jag att jag skulle testa på en lite ny taktik och se lite hur det fungerade. I tidigare lopp har jag valt att gå ut lugnt och försöka hålla samma fart loppet igenom. Tanken bakom det är att om jag räknar med att springa ett lopp i 6:00 min/km fart, så är ju det lämpligt att jag går ut i den farten redan från början och att jag sedan försöker hålla den farten hela vägen in mot mål.

Men Björnfrossa Ultramaraton är något kortare än de längsta lopp som jag har sprungit tidigare, så jag tänkte att jag skulle testa att höja utgångsfarten och istället hålla 5:00min/km inledningsvis i loppet och se hur länge jag kunde hålla den farten. Jag tänkte att fyra mil borde jag mäkta med i alla fall, sen skulle det bli tufft de sista två milen, men då skulle det bara vara att bita ihop och kämpa vidare.

Starten har gått. Tävlande påväg uppför liftgatan

Starten har gått. Tävlande påväg uppför liftgatan. Foto: Arrangör

Starten

Banan började med en rejäl stigning uppför liftgatan upp mot toppen av Kungsberget. Eftersom min plan var att hålla hög fart redan från start så tryckte jag på ganska bra i starten. Jag trodde inte att ett sådant här lopp skulle locka till sig någon som var jättesnabb och tänkte därför på förhand att jag borde kunna vara med och springa om segern.

Men redan när starten gick var det en kille som gled upp framför mig. Jag hängde på en bit uppför backen men insåg snart att det var bäst att inte förhasta mig alltför mycket. När backen sedan blev allt brantare så fortsatte han att springa uppför. Men så mycket har jag lärt mig, att även om man känner sig pigg i början kan det vara vettigt att gå uppför branta backar. Då tänkte jag: ”Antingen så är han riktigt bra, eller så kommer han att krokna efter någon mil.”

Svaret lät sig vänta. Jag var tvåa uppför berget. Men när jag nådde toppen var han borta. Det bar genast nerför igen och snart var jag tillbaka på samma höjd som jag startade på. Inledningen av loppet fortsatte på asfalts och grusvägar. Jag låg på som jag hade tänkt mig. Inte så att det var jobbigt men någonstans strax under 5 min/km. Snart svängde leden av på mindre stigar.

Jag påväg nerför Kungsberget

Jag påväg nerför Kungsberget. Foto: Arrangör

Första halvan

Det kändes bra. Jag gled fram på stigarna. Jag tog knappt i någonting utan lät bara benen göra jobbet. Björnfrossa ultramarton gick på en Lördag och onsdagen innan var 6:e Juni och Sveriges nationaldag. Det innebar ledighet och stora träningsmöjligheter. Det utnyttjade jag men jag lyckades även träna ner mig ganska bra och kände mig riktigt sliten på andra passet den dagen.

Det föranledde att jag tog två vilodagar innan loppet. Jag har lätt för att få en känsla av att benen kan kännas lite ovana vid att löpa efter så långa träningsuppehåll och den känslan fick jag efter cirka en mils löpning. Jag var inte trött men det högg till lite i benen. Jag ignorerade det och sprang vidare. Tryckte på lite extra istället. För några veckor sedan sprang jag oberört 30km i betydligt högre fart. Det var inget att oroa sig för.

Snart kom jag fram till första vätskestationen. Jag stannade lite snabbt och fyllde på med vatten. Precis när jag skulle spring därifrån hör jag hejjaropen när de som är bakom mig närmar sig stationen. Jag skyndar mig därifrån så att de inte ska få syn på mig. Jag lunkar lätt vidare.

Efter första stationen bjuds det på några kilometer av väglöpning innan det bär av ner på stigar igen. Sedan börjar det bära av uppåt. På en svagt lutande stig. Jag närmar mig Gästriklands högsta punkt. Häståsen. Jag tänker inte så mycket på det då, men det är en ganska lång backe och på slutet börjar jag känna mig lite småtrött i benen. Eller snarare lite stel. En impuls slår genom min kropp. Kanske är det dags att börja gå. Jag slår undan den tanken och fortsätter uppåt. När jag når toppen ser jag ett skrangligt torn som mest liknar en byggnadsställning. Det ska tydligen vara bra utsikt där uppifrån. Jag tänker inte mer på det när jag springer förbi. Stigen gör en skarp sväng och nu bär det av nerför.

Nedför med trötta ben

Men benen är inte alls med längre. De har gått och blivit stela. För första gången idag känns det lite jobbigt att springa. Men jag håller ändå tempot uppe. Det går ju ändå nedför. Det är antagligen bara en lokal svacka. Men när jag kommer ner på vägarna känns det inte bättre. Det går tungt. Jag inser att det var efter 27km som loppet skulle vända. Från en trevlig utflykt i behagligt tempo till en mardröm som bara ska forceras igenom. Jag hade gärna väntat ytterligare någon mil innan den känslan bet tag i mig.

När jag passerar andra vätskestationen hör jag att jag är tjugo minuter efter han som leder och jag antar att de som jagar bakom mig är någon minut eller två bakom. Precis som vid förra stationen så hör jag hur publiken börjar hejja precis när jag är påväg att lämna vätskestationen. Det bär av utför och jag tror att jag kommer lite fel där nästan direkt. I alla fall är det inte särskilt väl skyltat här, eller också så missade jag någon skylt. Jag kommer hursomhelst in på leden igen. Men jag är trött, så jag har svårt att hålla koncentrationen uppe och snart så börjar jag på allvar fundera på om jag har sprungit fel. Jag försöker minnas tillbaka om jag har passerat några korsningar, men kan inte dra mig till minnes hur det har sett ut där jag har sprungit.

Påväg upp mot andra vätskestationen. Även här en skidbacke

Påväg upp mot andra vätskestationen. Även här ska en skidbacke bestigas. Foto: Arrangör

Felspringning?

Tanken: ”Om jag har sprungit fel nu så bryter jag.” susar genom mitt huvud, men snart inser jag att jag är på rätt väg. Det känns riktigt jobbigt nu. Jag tror att jag har kommit fem kilometer sedan vätskestationen men när jag tittar på klockan så visar det sig att jag bara kommit två kilometer. Det går långsamt och det gör ont på flera ställen i kroppen. Fast mest påtagligt är fötterna som smärtar vid varje fotisättning. De små spetsiga stenarna som ligger på stigen skär igenom sulorna på skorna så att det nästan känns som om jag sprang barfota.

Jag har sprungit ensam hela vägen hit. Men jag förväntar mig att någon ska komma och springa om mig vilken sekund som helst. Snart måste det komma någon. Men det kommer inte någon. Jag kommer ut på ett stort hygge med bra sikt, men jag vågar inte vända mig om, för jag vill inte se hur motståndarna närmar sig bakom min rygg.

Tredje vätskestationen

Jag hade för mig att den tredje vätskestationen skulle ligga efter 40km, men när jag passerar skylten som säger att jag har sprungit 40km ser jag inte skymten av någon vätskestation. Det dröjer ytterligare tre extremt långa kilometrar innan jag ser det vita tältet framför mig. Äntligen! Jag tar ett kort stopp innan jag springer vidare. Pinan fortsätter. Jag längtar redan efter nästa station. Det är så varmt den här dagen att när jag kommer till stationerna så dricker jag så mycket vatten att jag glömmer att jag borde äta något också. Jag har knappt fått i mig någon energi på hela loppet Jag tänker att jag ska äta mycket vid den sista stationen men det är tio kilometer kvar dit.

”Det är mest nedför kvar”, sa de när jag lämnade stationen men jag möts genast av ganska bökigt terräng med vad jag anser vara mest uppförsbackar. En liten tröst, om än liten, är att efterföljarna inte hördes till vid stationen när jag lämnade den. Jag tycker att det är lite konstigt. De borde komma ikapp mig med tanke på hur långsamt jag springer. Kanske även de har gått ut för hårt? Jag vet inte. Men jag vet att det finns några som jagar där bakom och ibland så önskar jag att de skulle komma ikapp så att jag får lite sällskap på resan mot mål. Det känns måhända lite motigt men jag har uthärdat betydligt värre smärtor tidigare.

En tung period

Jag minns inte så mycket av avslutningen av banan. Jag har fullt fokus på att ta mig framåt, på stigen framför mig. De pratades mycket om björnar innan loppet. Om det hade stått en björn tio meter från stigen hade jag antagligen inte fått syn på den ändå. Likabra är väl det kanske. Avståndet till nästa och den sista vätskekontrollen känns alldeles för långt. Jag lägger in lite delmål emellan för att hålla modet uppe.

Till min förvåning ligger jag fortfarande tvåa när jag ser det vita tältet framför mig. Var är de andra? Jag dricker mycket vatten och slänger i mig lite godis innan jag sticker iväg. När jag har kommit några hundra meter inser jag att jag skulle ju ha tagit något att äta också. Men jag känner ändå en viss segervittring när jag lämnar stationen. Inte för att jag tror att jag kommer att vinna utan för att förföljarna inte hann komma fram till stationen förrän jag lämnade den. Vilket innebär att de, konstigt nog, inte är så nära i hasorna som jag hela tiden tror. Jag kan fortfarande bärga silvret, Men det som är allra viktigast är att jag klarar mig under sex timmar.

Mot målet

Under det här loppet hann jag fundera många gånger om varför jag gör det här. Någonstans långt inne så hade jag ett gott minne från Sätila trail som jag sprang i höstas. Ett lopp som i det här läget kändes som det perfekta loppet. Visst var det slitsamt på slutet, men bara den sista en och en halv milen och då var det ändå längre än Björnfrossa Ultramaraton. Nu fick jag slita för varje kilometer och hade gjort det sedan tre mil in i loppet. Jo, jag fick väl skylla mig lite själv för att jag valde ett dåligt upplägg. I mitt huvud är jag bättre än vad jag är i verkligheten.

Jag tänker att jag borde vara bättre, men så tänker jag tillbaka på hur min träningsvår har varit. Först var det mycket skidor hela vägen genom April och under Maj har jag inte riktigt känt att jag har kommit igång med löpningen som jag ville. Det var en lång väg till formen. Dessutom har jag satsat det mesta krutet på att lyckas på Sprint-SM i orientering och när jag tänker tillbaka på det så är långpassen lätträknade. Alltså de pass som är längre än två timmar. De är två till antalet.

Så lite får jag skylla mig själv när jag i min möda springer fram på asfaltsvägen. Jag ser Kungsberget framför mig. Jag ser liftsystemet. Jag ser toppen som är mitt mål Det gör ont men det får vara. Jag snart i mål. Jag springer in på det igenvuxna elljusspåret. Det går inte snabbt men det går framåt. Jag fruktar att jag ska höra stönanden bakom mig. Inte från någon björn utan från något annan löpare. Jag tror att jag kan vinna en spurt uppför backen men jag avstår helst.

Sista biten in mot målet.

Uppför Kungsberget. Sista biten in mot målet. Foto: Arrangören

Uppför backen

Jag kommer in på skidanläggningsområdet. Fortsätter mellan husen innan jag blir visad uppför backen. Jag joggar uppför. Det går inte snabbt men jag kommer framåt. Snart blir backen brantare och jag vänder mig om och kastar en blick över axeln. Jag ser inte till någon. Jag tittar ner på klockan och inser att jag har tio minuter på mig att nå toppen. Jag tittar mig över axeln. Det är inte någon där. Jag börjar gå uppför backen. Jag har inte så bråttom. Jag kommer att klara mig under sex timmar och jag kommer att komma tvåa. Jag går ändå på ganska bra. Det hade knappt gått snabbare att springa.

I fjärran ser jag den röda målportalen och folket som väntar däruppe. Jag känner mig nästan tvungen att springa när det står så mycket folk däruppe och väntar på mig. Så jag börjar småspringa och går bara i de brantare partierna. Det känns ändå skönt att slippa ta ut sig helt sista biten in mot mål och att få njuta lite av den sista biten av det här loppet. Det blev en andra plats och en tid på 5:57:09.

Avslutningsvis

I Augusti väntar nästa långa utmaning. Då står jag på startlinjen på Ultravasan. Ett lopp som är betydligt längre än det här. Nu är det mitt nästa mål tillsammans med några cykellopp, bland annat cykelvasan som går helgen innan. Jag inte någon större ambition med cykelloppen mer än att ta mig runt så det kommer bli mycket fokus på långa löppass framöver och förhoppningen är att det ska bli en bättre upplevelse än vad det här loppet blev. Jag får även fundera igenom energiintag lite mer inför det loppet. Och då kommer jag definitivt köra på mitt vanliga upplägg. Gå ut lugnt och försök att njuta av varje steg. För det kommer att bli jobbigt och det kommer att ta hela dagen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.