Vasaloppet


Jag hade en förhoppning, inför Vasaloppet, att den trötthet som jag hade känt under de senaste veckorna hade lagt sig, men när det började plana ut efter den första kaotiska backen så kände jag mig genast sliten. Jag kände mig så som jag kan göra ibland när jag tränar mycket. Trött i starten, men den tröttheten brukar släppa efter en halvtimme och då brukar jag inte ha något problem att köra fullt sen.

Starten går

Men nu är vi tillbaka i första backen. Det är folk överallt omkring mig. Någon ramlar. Någon skriker ut en svordom. Några stakar upp och skapar kaos i leden. Det här är mitt första Vasalopp och jag tänker aldrig igen. Det här är inte skidåkning. Jag vill kunna köra på som jag vill. Jag vill inte stå still. Folk kliver på mina skidor. Jag byter spår, tar mig fram framför några stakare som inte orkar täta luckan framför sig. Jag diagonalar några meter sen står det stilla igen. Jag känner att fästet under mina skidor redan är dåligt. Jag får trycka till ordentligt för att överhuvudtaget få fäste. Det är illavarslande.

Kaoset avtar så småningom. Backen blir allt flackare och jag övergår från diagonalåkning till stakning. Jag känner mig lite sliten. Jag känner att jag inte hinner med de andra runtomkring mig. Formen som jag hade försökt hitta var ej funnen.

Jag försöker ändå hänga med hyfsat i hopp om att tröttheten ska släppa. Men jag känner mig tom på energi. Jag kommer fram till Smågan och strax därefter inser jag att jag inte kan hålla det tempo som jag gör om jag ska orka hela vägen till Mora.

Missöden i spåret

Jag glider fram över myrarna. Jag släpper medvetet på farten och alltfler passerar mig. Det är några knixiga små backkrön. Jag diagonalar lite och helt plötsligt rycker det till staven. När jag drar upp den känner jag hur trugan glider av. Den ligger kvar i snön. Under någons skida. Jag svär till. Känner mig uppgiven. Jag har tagit mig 13 km. Jag har bara en truga kvar, fästet är ytterst dåligt, jag känner mig redan sliten och det är 77km kvar till Mora.

Snön är ändå hyfsat hård så det går hyfsat att staka med staven utan truga. I alla fall för det mesta. Ibland känns det som att den bara försvinner ner i snön. Ett tag tänker jag att jag måste försöka få tag på en ny stav, men sen falnar hoppet. Det känns inte bra. Jag börjar redan räkna ner kilometrarna. Fokuserar på nästa station som ett delmål. Jag har hört att man måste betala för en ny stav om man tar en från någon av stationerna och känner att jag redan har lagt ut alldeles för mycket på pengar på den här resan. Hade jag känt mig fräsch då hade jag tagit en stav med en gång, men nu handlar det bara om att överleva. Att ta mig i mål.

Jag passerar Mångsbodarna. Det går för det mesta bra att staka. Någon säger: “Du vet väl om att du har tappat en truga?” Ja, jag är väl medveten om det. Givetvis förlorar jag kraft i varje stavtag. Folk passerar mig i en strid ström. Jag försöker hänga på ibland men orkar inte trycka till. Alla ligger i samma spår och kör. De passerar mig på båda sidorna. Det känns som att jag nästan står stilla. Jag tappar även i nedförsbackarna. Jag har hyfsat glid ändå. Nästan lika bra som de övriga runt omkring mig, men ibland kommer det någon som bara susar om i nedförsbackarna.

Lång väg till Mora

Jag passerar Risberg. Kämpar vidare mot Eversberg. När jag väl kommer dit känns det bra. Jag har kommit halvvägs. Ungefär lika långt som Moraloppet var, men jag har inte alls samma känsla som jag hade då. Den här gången är jag betydligt tröttare trots att jag har tagit det lugnare. Det är bara att kämpa vidare. Det går lite utför från Evertsberg, ner mot Oxberg. Men sen väntar Lundbäcksbackarna. Mitt fäste är i princip helt bort vid det här laget och jag tvingas saxa upp för hela backen. Inte heller det är lätt utan fäste. Det är många som kör om mig där. Jag känner mig lite vimmelkantig när jag kommer upp. Det är bara att kämpa på. Jag ska i mål. Tiden rinner iväg. Den är inte så noga längre. Inte heller medaljen som man får när man har 50% längre tid än segraren. Den känns långt borta. Jag ska bara nå målet.

Misären fortsätter. Jag passerar Oxberg. Ser till att få i mig så mycket energi som jag kan hitta längs vägen. Jag inser att det är ganska bra att först dricka sportdryck vid kontrollerna för att sedan skölja ner det med blåbärssoppa. Då försvinner den äckliga eftersmaken som sportdrycken annars kan ge.

Jag fortsätter att räkna ner kilometrarna. Det känns som en evighet mellan skyltarna. Även varje delmål känns långt, men när jag väl kommer dit och kan fylla på krafterna känns det genast bättre. I någon kilometer. Sen är det bara att börja räkna ner kilometrarna igen.

Jag passerar Gopshus där jag känner igen från skidlägret som vi hade där med Tuna i Januari. Jag kommer fram till Hökberg. Njuter av några fina utförslöpor. Även om jag hade betydligt sämre glid nu än sista jag körde där.

Målet känns nära men ändå avlägset

I den inre dimman passeras Eldris och färden mot Moraparken har påbörjats. Jag känner nu igen mig alltmer när vi närmar oss hemus. När det är fem kilometer kvar får jag ett lätt slag med en stav över vaden. Jag vänder mig om och ser trenneexpressen komma farandes. Jag gör allt för att hänga på honom. Lyckas hålla jämn fart med honom i en kilometer men tappar sedan sakta honom och ser han försvinna iväg genom folkmassorna. När det är två kilometer kvar ser jag en kyrka inne i Mora centrum. Jag känner hoppet igen. Snart är jag i mål. Jag ökar lite. Ytterst lite. De sista kilometrarna känns ändå längre än de tidigare och sista biten in mot upploppet känns riktigt tungt. Men när jag väl kommer in på upploppet så ger jag allt som finns kvar. Vilket inte är så mycket. Jag hör speakern som säger att tiden är på strax under sex timmar. Jag blir förvånad. Jag trodde att det hade gått betydligt långsammare än så. Det hade känts som om jag nästan stått stilla sedan Evertsberg, men tydligen hade jag trots det lyckats hålla farten upp hyfsat ändå.

Jag glider över mållinjen på 5:53:13. Långt över de fem timmat som jag hade siktat på. Men ändå bättre än vad känslan sade.

Jag fick inte alls den resa som jag hade hoppats på. Kanske hade jag inte heller förberett mig på rätt sätt. Att formen inte fanns där var ju uppenbar. Jag hade ändå hoppats på att jag skulle hitta den om jag bara vilade lite, men istället blev jag kanske seg av för mycket vila?

Är skidsäsongen över nu?

Sedan Vasaloppet så har jag knappt varit annat än förkyld. Det har gått nästan tre veckor sedan loppet när det här skrivs och träningstimmarna under den här perioden är ytterst få. Kanske är det bara en välbehövlig vila. Någonstans i Vasaloppsfebern så fick jag för mig att köra vasatrippeln, så till sommaren väntar både Cykelvasan och Ultravasan. Nu hoppas jag på tillfriskning så att jag kan börja ladda inför de loppen. Men nu närmast väntar en vecka i Funäsfjällen där jag förhoppningsvis ska kunna njuta av ytterligare lite fin vårskidåkning.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.