Bryggan i Sätila

Sätila trail


I slutet av 2014 fick jag för mig att jag skulle springa Sandsjöbacka trail 50 miles. Ett lopp som som startar vid Tjolöholm i Kungsbacka och där man på stig och väg tar sig in till Slottskogsvallen i Göteborg. Det var en riktigt tuff utmaning. Det mest fysisiskt krävande som jag har gjort, i alla fall om man ser till den smärtan som jag fick genomlida, men det var också en härlig känsla att klara det.

Nu nästan tre år senare var det dags igen. Den här gången handlade det om 84km (vilket är likvärdigt med 50 miles) Jag funderade på att springa Sätila trail redan förra året, men då passade det inte riktigt. Men nu i somras bestämde jag mig återigen för att springa det. Fast sedan kom det lite annat emellan och när jag kom hem från Limone var jag rejält sliten och låren var förstörda, så då bestämde jag mig för att skippa Sätila trail. Det var först förra helgen, när jag var uppe i Tänndalen som jag återfick tanken på att springa loppet. Jag tänkte då att jag antingen åker tillbaka hit även nästa helg eller så springer jag Sätila trail. Och när ingen var intresserad av att åka med till Tänndalen så blev det slutligen Sätila trail.

Starten

Jag hade ju inte så mycket tid att förbereda mig på. Knappt en vecka och det var ju knappast någon ide att köra några långpass, så förberedelsen fick bestå av några timeslånga lugna pass. Bara för att spara på krafterna och återhämta mig. Jag har ju knappt sprungit några pass som är längre än två timmar under det gångna året. Undantaget är kanske bara katastrofloppet i Limone, så jag visste inte alls hur kroppen skulle svara.

Taktiken fick bli att ta det lugnt redan från start. Jag lät ett gäng på drygt tio personer dra iväg och tidigt i loppet var det ytterligare någon som sprang ifrån mig. Men jag höll ungefär den farten som jag hade bestämt att jag skulle hålla. Redan efter två mil började jag kom ikapp några i min klass.

Jag sprang på. Dagen förändrades. Vi startade i mörkret som efter någon timmes löpning övergick i gryning med härligt ljus och fågelsång, varefter morgonen kom med strålande solsken. Tiden flöt på ganska bra. Jag undvek att titta på klockan utan gled mest fram i en behaglig takt. Njöt av omgivningen. Jag tänkte att de första fem milen skulle bli en njutningsvärd resa medan de sista tre möjligtvis skulle bli en vandring genom skärselden.

Jag hade hela tiden en bra känsla. Jag plockade motståndare efter motståndare. Jag hade ingen aning om var jag hade för placering men det kändes som om jag alltmer närmade mig toppen. Det sporrade mig lite extra och fick mig att hålla modet uppe. Fortsätter jag såhär så är jag snart uppe i ledningen.

Jag kände av smärta i benen oroligt tidigt, men jag intalade mig hela tiden att det bara var inbillningar. Att jag kände efter för mycket. Jag visste att det skulle bli värre framåt slutet. Det riktiga loppet började inte förrän i Äskhult. Dit jag visste att det var fem mil.

Äskhults by

Passeringen förbi Äskhults by. Foto: Einar K Kjartansson

Passering i Äskhult

När jag kom till Äskhult började jag känna att tröttheten sakta kom smygandes. Men det gick lite i perioder. Ibland flöt det på som om jag fortfarande var inne på första milen och ibland var det betydligt tyngre. Jag tog ett snabbt stopp i Äskhult. Käkade lite mat men jag var noga med att inte stå stilla. Av erfarenhet så vet jag att jag kan bli extremt stel om jag bara stannar till för en halv minut.

Nu hade jag kommit halvvägs tänkte jag. Av någon anledning så hade jag fått för mig att loppet var 94km. Men efter kanske tre kilometer från det att jag hade lämnat Äskhult så fick jag ordning på ekvationen. Jag insåg plötsligt att det bara var 30km kvar. Jag insåg att jag snart var framme vid Fjärås bräcka. Det sporrade mig. Det var ju inte långt kvar nu.

Det kändes som om det gick ganska fort till Bräckan. Jag kände ganska snart igen mig och såg Fjärås kyrka på håll. Från Bräckan är det bara 25km kvar till mål. Efter bräckan var det fint i kanske tre kilometer sedan möttes jag av några ganska bökiga och leriga stigar. Där kändes det lite tungt men när jag lämnade det partiet bakom mig kom jag ikapp en norsk tjej som sprang 120km klassen. Jag sade: ”Bra kämpat när jag sprang förbi” och hon fick då lite extra kraft och hängde på. Vi sade inte så mycket till varandra men det peppade oss båda två när vi sprang tillsammans. Vi höll nu riktigt bra fart fram till nästa vätskekontrollen och fortsatte sedan tillsammans. Hon släppte lite när det gick uppför men kom sedan ikapp när det gick utför. När jag var trött så drog hon och när hon var trött så drog jag. Det underlättade mycket att vi kunde springa tillsammans.

Mot målet

Vi höll ihop mer eller mindre resterande delen in mot målet. Vi peppade varandra. Kämpade på. Jag började bli riktigt trött och hade några riktigt tunga perioder. Jag var stel så den sista biten gick långsamt, och just den här biten var svårlöpt, då den gick på sliriga lite småleriga våta stigar som antingen gick uppför eller nedför.

Mot slutet kom vi ihop med marabanan. Det började komma alltfler personer som sprang om mig och benen var så stela att det var svårt att springa på det svårlöpta underlaget. Men så när det var 3km kvar så blev underlaget bättre. Det hade känts tråkigt när jag inte hade kunnat springa, så där och då bestämde jag mig för att försöka ge allt in mot mål. Jag tog rygg på en kille som sprang om mig. Jag kände mig stel i början men när jag väl fick upp farten så gick det bättre. Snart sprang jag med ett allt effektivare steg. Jag kände mig åter stark.

Det var inte långt kvar nu och jag fick syn på en kille framför mig som jag trodde var han som låg placeringen före mig. Han var inom rimligt avstånd att ta in. Så jag ökade takten ytterligare och sprang ifrån dem som jag hade hängt på. Men när jag kom ikapp honom så insåg jag att det var en annan tävlande, i en annan klass. Fast nu hade jag ångan uppe. Det var lika bra att ånga vidare. Så jag kämpade på. Snart sprang jag in på löparbanan innan målgång. När jag hade sprungit ett halvt varv så insåg jag att jag hade mer att ge, så då drog jag till med en hyfsad spurt. Jag kände mig ganska fräsch ändå när jag passerade mållinjen även om jag snabbt blev väldigt stel efteråt.

Kul ändå. Jag var riktigt nöjd efter loppet. Det kändes skönt att få revange efter fiaskot i Limone. Kör jag några till sådana här lopp så borde jag kunna förbättra tiden ytterligare. Nu slutade jag på en femte plats. Inte illa alls med tanke på att jag inte har kört någon direkt träning som varit längre än två timmar det senaste året.

Men nu är det dags att blicka framåt. Nu drar återigen vintersäsongen igång och i år jag är anmäld till Vasaloppet för första gången så det lär bli hyfsat mycket skidåkning under de kommande veckorna.

Målspurten på Sätila Trail 2017

Målspurten på Sätila Trail 2017

Kommentera