Limone sul Garda

Limone extreme skyrace


Det är många som har hösten som sin favoritårstid. Själv kan jag inte riktigt hålla med om det. Jag tycker alltid att det känns ganska tungt när hösten närmar sig. Det blir mörkare, kyligare, träden går i ide och löven faller sakta mot marken. När hösten kommer blir jag mest missmodig och opepp. Jag längtar bort.

Och så även i år. Jag kände att jag ville åka någonstans. Men jag visste inte riktigt var. Inte förrän Emil nämnde Italien och Limone. Jag har hört en del om Limone extreme skyrace och den förestående vertikalen och jag tänkte mest att det skulle bli kul med lite träning, värme och sol, men en tävling gör det ju lite extra kul.

Uppladdning

Under senare år har jag blivit alltmer sugen på bergslopp och tänkte nu att om jag ändå ska åka ner till Italien så är det bäst att jag gör en liten satsning. Att jag får till  bästa möjliga uppladdning, så att jag är väl förberedd för de utmaningar som väntar. Jag hade tre veckor på mig efter SM tävlingarna att förbereda mig på. På Måndagen efter SM stafetten körde jag ett lugnt återhämtningspass. Trots mitt dåliga lopp kände jag mig rejält sliten. Men nu, på Tisdagen, skulle träningen dra igång på riktigt. Om det inte hade varit för den fökylningen som just då kastade sig över mig.

Jag brukar sällan vara förkyld och när jag blir det så brukar det gå över ganska snabbt, så jag tänkte mest att jag får väl vila några dagar. Men en vecka gick. Helgen efter var det 25manna. Till dess borde jag hinna bli friska. Fast när 25manna närmade sig hade jag fortfarande ont i halsen och fick ställa in även det.

Det var på Söndagen den helgen som jag började känna att det släppte lite. Äntligen! Nu kan jag börja ladda inför Limone! Men nej, på Måndagen var förkylningen tillbaka igen och jag började bli alltmer tveksam till min medverkan i loppet. Hur ska det här gå? Bara en vecka kvar. Och förkylningen höll i sig ända fram tills dagen för avresan.

Mot Italien och Limone sul Garda

Vid middagstid på Onsdagen före loppet landar vi i Milano. Därifrån tar vi oss vidare mot Limone sul Garda. Det blir några lugna dagar innan tävlingen. Mest bestående av turistande i området kring norra delen av Gardasjön. Samt lite andra aktiviteter. Dagarna flyter på. Solen gassar ständigt på. Bara ett dimmoln skymmer dess strålar. Men osäkerhet håller i sig. På Fredagen, dagen innan loppet, känner jag mig fortfarande inte frisk. Det är som om jag har något tjockt i bröstet och en irriterande känsla som gnager i halsen. Jag är fortfarande tveksam till start.

Men om jag nu ska springa loppet så måste jag i alla fall testa hur det känns att springa lite. Så jag hänger med Emil på en kort jogg. Det kändes hyfsat men pulsen skenade efter ett tag och kroppen kändes ganska mustig. Känslan var egentligen inte alls bra och jag började återigen fundera på om jag skulle starta eller inte. Jag skulle ju kunna jogga runt. Ta det lite lugnt.

Limone Sul Garda

Limone Sul Garda

Tävlingsdagen

Så var det äntligen dags för mitt första deltagande i Limone extreme skyrace. Jag kände mig något bättre på morgonen. Det blir nog bra om jag bara får springa lite. Jag hade ju kommit hit för den här tävlingen och då ville jag ju inte gärna missa den. Samtidigt så visste jag att jag aldrig skulle klara att jogga runt. På ett orienteringslopp med individuell start så kan det gå men när det blir masstart och lite hetsigt är det svårt att dämpa tävlingsinstinkten. Så min taktik blev helt enkelt. Intala dig själv att du är helt frisk och kör som om du vore det.

Jag visste att det skulle bära eller brista. Jag visste innan att det fanns en stor risk att jag skulle kollapsa i första backen. Jag brukar sällan kunna köra på med full fart i mer en tjugo minuter efter att jag har varit förkyld. Men samtidigt försökte jag glömma allt sådant. Antingen så fick jag köra fullt eller också fick jag strunta i det.

Starten

Det blev dags för start. Folk började samlas i startfållan. Jag ville vara med hyfsat långt fram redan från början så att jag skulle slippa springa om massa folk på de smala stigarna sedan. Startskottet ljöd. Första biten av banan gick genom staden. Hyfsat platt norut längsmed Gardasjön. Tempot känns ganska behagligt. Jag glider mest med. Det behöver inte gå snabbare än så här, tänker jag.  Jag ligger hyfsat bra till. Några springer om mig men jag bryr mig inte så mycket. Det är inte här tävlingen avgörs. Det är i backen. Eller snarare backarna.

Det är två kilomter flack löpning inledningsvis. När jag har sprungit ungefär en och en halv av dem så börjar jag känna en lite olustig känsla. Nästan som om jag börjar bli trött. Men jag slår bort tanken. Snart går det uppför. Jag brukar vara bra när det går uppför. Då är det lugnt. Då är jag pigg igen.

Och mycket riktigt. När det börjar gå uppför tar jag några platser ganska snabbt. De andra börjar gå men jag fortsätter att springa ett tag till. Underlaget bestående av rullgrus gör det det dock eländigt ineffektivt att springa. Det bara ger vika under fötterna. Jag börjar gå. Bäst att spara på krafterna. Det går bra.

Men bara ett tag. Snart lägrar sig en ofantlig trötthet över mig. Jag kopplar på tjurskallen och fortsätter. Men jag känner mig helt matt. Inte fysiskt trött. Det är bara det att jag inte har någon kraft kvar i kroppen. Det känns som om jag åkt på en soppatorsk och enbart drivs fram av ångorna. Jag tappar snabbt fart. Pulsen skjuter upp. Folk börjar passera mig. Jag ger mig fan på att inte släppa dem, men jag har ingen chans att hänga med.

Lungorna skriker. Benen känns pigga men jag kommer ingenvart. Jag känner av klumpen i bröstet som smärtar. Jag stannar och tittar ner längs sluttningen. Jag tittar upp mot bergstopparna. Jag ser ormen av männskor som slingrar sig uppför berget. Jag inser att jag borde bryta. Det är inte värt att springa runt med den här förkylningen. Jag vet att påföljderna bara kan bli dålig och att försöka ta det lugnt i de här backarna känns meningslöst.

Första stigningen

Jag har kommit kanske 100 höjdmeter uppför den första stigningens 1000 höjdmeter. Jag tittar upp mot klipporna ovanför. Jag kan väl ta mig upp till toppen  i alla fall, så att jag får lite utsikt, tänker jag, och fortsätter min vandring uppåt.

Jag har ju sprungit ett antal vertikaler tidigare. Det är klart att det har varit jobbigt men inte på samma sätt som det var den här gången. Normalt brukar vaderna skrika av smärta. Nu säger de inte ett knyst. Jag är bara tom på energi. Jag kommer ingenvart. Min balans blir dålig och jag vacklar fram upp på stigen. Det enda jag ser är gruset på stigen framför mig.

Efter en halv oändlighet byter sluttningen skepnad och vi kommer upp till en liten ängsmark. Här ligger även den första depån. Eftersom jag redan har gett upp loppet så passar jag på att käka rejält med godsaker. Och när jag lämnar depån så känner jag mig faktiskt lite bättre. Helt plötsligt fick jag lite energi. Det kanske inte är kört det här ändå. Från att bara ha blivit omsprungen så börjar jag nu springa om lite folk. Jag känner mig lätt igen men jag tar det ändå lugnt. Fast ganska snart så känner jag återigen hur krafterna sinar. Jag blir som en zombie, som hasar mig fram. Jag plockar några höjdmeter sen måste jag stanna, pusta ut och återhämta mig.

Det är en hemsk stigning. Den tar aldrig slut. Jag som trodde att jag var uppe på första toppen redan vid första vätskestationen, men det visade sig snart att jag bara hade kommit halvvägs. Väl uppe på den första riktiga toppen så hittar jag banans andra vätskekontroll. Jag har nu kanske kommit cirka fem kilometer. Bara 24 kilometer kvar, och 1400 höjdmeter uppåt och nästan det dubbla neråt.

I just det ögonblicket tänker jag: Jahopp. Jag tittar upp mot solen. Himmelen är klarblå och solen gassar på med 25 gradig värme. Jag har ju hela dagen på mig. Det är bara att fortsätta. Jag är helt slut. Jag fattar inte hur jag ska klara en likadan backe till. En likadan backe som den som jag just har tagit mig uppför, men jag fyller på krafterna och löper lugnt vidare. Snart går det neråt, allt brantare. Jag hör några som kommer ikapp mig bakifrån.

En glimt av hopp

Det är dumt att sinka dem, tänker jag. Så jag ökar farten aningen, och det känns ganska lätt nu, så jag ökar lite till. Snart börjar jag komma ikapp folk. Vad skönt tänker jag. Nu kan jag bara ligga lite skönt här bakom, men just när jag tänker den tanken så släpper de förbi mig. Och då tänker jag att jag måste springa snabbare än de som släppte förbi mig och det gör jag. Det är ju lugnt, för i stunden känner jag mig jättepigg. Jag susar nerför bergssluttningen i ytterligare fem minuter sedan börjar det värka i magen.

Jäklar vad ont det gör. Är det förkylningen som har satt sig i magen nu? Jag tar det lugnare. Jag får se alla de som jag precis sprungit om springa om mig igen och några till dessutom. Men inte nog med det. Nu var energin kaputt igen. Jag hasar mig åter fram på tomgång. Det blir allt tyngre och jag vet vad som väntar. Ännu en djävulsbacke.

Jag lyckas släpa mig upp även för den. När jag närmar mig det jag tror är toppen av den andra stigningen så står det fyra Norska orienterare där. De känner igen mig på min klubbtillhörighet och hejar lite. ”Nästa vätskestation finns på andra sidan krönet”. Äntligen, tänker jag. Fast efteråt fick jag höra en skämtsam historia om hur de hade sett mig stappla fram. Tydligen hade jag raglat fram som ett fyllo när jag kom upp på det krönet. Jo, visst hade det varit lite problem med balansen men att det skulle ha varit så illa trodde jag inte. De hade tydligen blivit lite oroliga för mig och ångrade att de inte sagt åt mig att bryta.

Jag var ju ganska trött. Varje steg gjorde ont, men det var ju en fin dag! Solen gassade och det var varmt och härligt. Ja i alla fall om man intalar sig det. Snart kom jag fram till den tredje vätskedepån. Jag hade ju inte särskilt bråttom längre så jag passade på att håva i mig lite mat. Där fanns några torkade frukter som var indränkta i socker. De var riktigt fina faktiskt, så det blev några sådana. Och några kakor, chokladbitar och lite paj. Ja, och lite sportdryck också och vatten.

Toppen är inte nådd

Tillslut fick jag ändå inse att jag måste dra vidare. Men jag tänkte att nu har jag i alla fall passerat den högsta toppen. Nu är det värsta gjort, men jag hade givetvis fel. Den sista backen var kvar och den mötte mig snart. Jag började genast gå igen. Benen var mustiga. Jag tittade snabbt på klockan. Den hade slagit om så att den visade min puls istället för tiden. Det i sig var kanske inte så konstigt. Utan det konstiga var att den visade att jag hade högre puls nu än jag någonsin har sett den visa tidigare. Och då gick jag bara lite lugnt uppför backen.

Skumt tänkte jag, men när jag tittade på klockan igen några minuter senare så visade den fortfarande på samma höga puls. Inte konstigt att jag kände mig helt matt emellanåt och fick stanna och vila i en backe som jag normalt bara hade sprungit uppför. Den där förkylningen levde nog kvar därinne någonstans. Bäst att ta det försiktigt.

Den här backen var riktigt lång och seg men samtidigt bjöd den på riktigt fin utsikt, som bara blev bättre ju längre upp jag kom. Så jag kämpade mig vidare. Tillslut når jag toppen. Äntligen, men då väntar en utförlöpa som är så brant att jag knappt kan springa på nedför. Men när det planar ut så får jag åter upp farten. Jag börjar springa om folk igen. Härlig känsla.

Det känns bra i ungefär två minuter sen får jag ont i bröstet och magen. Varje andetag känns tungt och det känns som om inälverns har trasslat ihop sig i magen. Jag springer på ett tag men inser snart att jag kanske gör bättre i att ta det lite lugnt istället. Så jag börjar återigen att gå. Jag går när det är uppför och jag går när det är nerför. När får jag springa? Det plattar slutligen ut in mot fjärde vätskekontrollen och jag springer på ganska lugnt. Eller jag springer så fort jag orkar om jag samtidigt ska lyckas ta mig i mål. Det går alltså ganska långsamt.

Bara nedför kvar?

Återigen blir det energipåfyllning. Och nu är väl ändå det värsta avklarat? Högsta punkten är nådd. Det är mest nedför tillbaka, men även det suger ju i låren. Fast först visade det sig att vi skulle springa upp på en liten kulle, ner i en liten dal, uppför en liten kulle och ner i en liten dal. Ja, och så vidare. Upp, ner, upp, ner.

Men solen skiner i alla fall och snart ser jag nästa vätskekontroll framför mig. Schysst. Jag laddar batterierna. Det känns som den senaste biten har gått mycket lättare. Jag har sprungit om endel av dem som sprang om mig tidigare och jag känner mig nästan stark i backarna. Jag börjar komma igång. Och nu är det bara nedför kvar, står det på en skylt i alla fall, och så börjar det med en uppförsbacke.

Efter vätskedepån känns det återigen bra. Med fulla batterier tar jag mig nedför backen. Jag springer om massor av folk trots att jag egentligen inte tar i. Skönt. Jag kan klara det här trots allt. Nu ska jag bara rulla nedför det här berget. Ner till byn som jag snart skymtar där nere vid Gardasjön.

Men så börjar magen återigen krångla. Först kommer en smygande smärta som snart växer sig allt starkare. Omedvetet så tappar jag fart. Plötsligt så kommer en grupp som jag sprang ifrån en stund tidigare ikapp mig. De passerar mig och jag försöker hänga på, men magen är kass. Den smärtar såpass mycket att jag inte kan ignorera den. Den där jävla sportdrycken. Den borde jag hålla mig borta ifrån. Men det gjorde jag inte. Den är ju trots allt ganska god och lockande när man är trött.

Farten sänks tills jag slutligen kom att gå nedför sluttningen. Ja, och sen gick det ännu långsammare. Jag nästan hasar mig ner. Folk susar förbi. Det känns tungt. Jag ser Limone sul Garda där nedanför, men jag kommer knappt närmare. Det går långsamt. Men det är ju fortfarande soligt och fint tänker jag för att minuten senare komma ner i ett skuggit parti.

Krafterna är återigen slut. Jag känner mig som en zombie som hasar mig fram. Det är inte kul. Det gör ont. Jag är trött. Jag vill bara kunna springa så att jag kommer i mål någon gång. Jag försöker. Det går lite snabbare. Snart kommer ett nytt gäng ikapp mig. Jag ökar ytterligare lite. Stigen är ganska smal här så det är svårt att komma om så jag tänker att jag får öka lite till annars blir väl de här killarna irriterade på mig. Smärtan avtar sakta.

Till slut har jag ökat såpass mycket att jag kommer ikapp en kille. Det känns nu mycket bättre och Jag tycker att han springer för långsamt så jag springer om honom. Snart inser jag att det bara är ett fåtal av dem i gruppen som kom ikapp mig som är kvar bakom mig. Jag ökar lite till. Kommer ikapp några som jag vet sprang om mig tidigare.

Det måste vara ganska kul för de här personerna som låg runt mig. Där kom han i full fart och sprang om. Jaha, nu går han. Jag springer väl om då. Oj, där kom han och sprang om igen. Men vad fasen är det inte han som går där igen. Jo. Oj, kom han och sprang om igen. Så kände jag mig. Som en jojo. Det var några som jag sprang om säkert fem sex gånger.

Jag tappar höjdmeter. Stigarna blir alltmer som gångar och snart blir de till trappor. Jag har kommit ner till staden men då möts jag även av små gigantiska backar. De är egentligen ganska små men de känns som om att de är gigantiskt långa. Jag vill springa uppför de här backarna men det vill inte mina ben.

Bara spurten kvar

Det känns tungt. Kroppen är helt slut och det blir mer än en sådan backe. Sen går det nedför på en betongväg. Det gör ont i hela kroppen och det hårda underlaget gör inte saken bättre. Snart är jag i mål. Det kan max vara två kilometer kvar. Jag hoppas att jag ska klara det. Som tur är, tänker jag. Så ligger jag så dåligt till att jag inte behöver göra en spurt. För en spurt känns alltför jobbig för tillfället.

Men så hör jag stegen från någon bakom mig. Närmar han sig? Jag kanske ska öka lite? Och det gör jag. Trots att jag är helt slut. Nu märker jag att jag kommer lite närmare han som är framför och tänker att om jag bara ökar farten lite så kommer jag att glida om honom. Så det gör jag.

Snart spurtar jag nedför sluttningen. Jag andas så att jag nästan spyr. Jag passerar ytterligare några personer. Är det inte slut snart. Jag orkar inte mer. Jag vill bara lägga mig ner och vila, men det kan jag inte, för då kommer de i kapp mig.

Tillslut kommer jag fram till ett ställe som jag känner igen sedan uppvärmningen. Äntligen! Snart är det slut. Jag spurtar allt jag kan mot mål. Jag passerar ytterligare några personer. Medveten om att jag kan ramla ihop vilken sekund som helst. Det är precis att benen orkar bära mig. Är inte pinan över snart? Jag gör en heroisk spurt. Det känns som om jag rusar fram i högsta möjliga fart men antagligen så gick det ganska långsamt.

Jag ser målet. Jag hoppas att jag ska orka hela vägen fra, utan att behöva stanna och gå. Jag hoppas att min spurt ska hålla. Hoppas att jag ska klara det.

Det gör den. Jag ramlar över mållinjen. Lägger mig på den hårda gatstenen som känns så mjuk och inbjudande. Det är över. Äntligen.

Nu var det ju ganska onödigt att spurta in i mål när jag ändå hade varit ute i mer än fem timmar och när det hade känts så dåligt, men på ett sätt är det bra att det fortfarande finns en liten tävlingsdjävul kvar i mig trots allt.

Summa sumarum

Det känns ändå bra att jag trots alla motgångar fortsatte hela vägen till målet. Det är bra för mig att bevisa att jag kan klara det trots att jag gick in i väggen efter 20min. Det ska jag minnas tillbaka på nästa gång det känns tungt. Jag kan klara det trots allt.

Fast å andra sidan var det kanske inte det smartaste man kan göra att bege sig ut på ett skyrace när man förkyld. Men samtidigt så vet jag att jag hade varit besviken på mig själv om jag inte hade startat. Det bästa med loppet var nog ändå att jag blev frisk efteråt. Även om förkylningen fortfarande ligger och gnager lite i halsen.

Det hela slutade med en fest och prisutdelning på kvällen och sen blev det en lugn och fin dag med en båtutflykt som höjdpunkt under den sista dagen. Trots att själva loppet inte blev någon njutvärd upplevelse så fick jag några härliga dagar tillsammans med Emil, Tove och Jerker i de Italienska alperna.

Fästningen i Malcesine

Fästningen i Malcesine på Gardasjöns östra sida

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.