Skarskidåkning i Gyllbergen


Våren är på väg. Solen börjar visa sig och värmen stiger. När det är plusgrader på dagen och minusgrader på natten lägger sig skaren på snön och bildar ett perfekt underlag för skejtskidåkning. Jag har inte åkt skarskidåkning tidigare men när jag hörde att några från Tuna skulle åka till Gyllbergen och åka så var jag inte sen med att hänga med. Jag tog mina vanliga skidor och stavar och gav mig av men redan när jag kom till Gyllbergen så insåg jag att jag kanske borde ha bytt ut trugorna på stavarna till en något större modell.

Nu har jag inga större trugor som passar till mina stavar så det fick gå ändå, men redan när vi tog oss uppför första backen så gick stavarna igenom den bristande skaren och det var svårt att få någon flyt i åkningen. Det kändes trögt och jag kom snabbt efter. Jag började tänka tankar i stil med: ”Är det det här som är skarskidåkning?”

Det är så många som har pratat om hur härligt och kul det är med skarskidåkning. Vilken frihet det är och vilken härlig känsla man får när man bara kan glida fram genom landskapet, men det här var inte särskilt kul. Bara irriterande. Vi kommer upp på en platå. Kör runt bland de glest växande granarna. Cirklar runt granarna som om de vore slalompinnar. Då förstår jag. Det är det här som är så kul. Friheten att kunna köra som man vill. Och här är skaren så hård att stavarna inte längre går igenom.

Snart kommer vi ut på en mosse. En stor öppen yta med bara hård fin skare. Perfekt för fin skejtskidåkning. Vi glider runt där några minuter. Kör några spontana interna spurtdueller. Njuter av den värmande solen som skiner ner på oss från den klara himmelen. Det är det här som är njutningen.

Under Jockes ledning fortsätter vi fram genom skogen och markerna. Tar oss nerför några kluriga utförslöpor, glider fram över mossarna och sicksackar oss fram mellan granarna. Jag blir varse om att man kanske inte ska ha sina bästa skidor på sig när man kör sådan här typ av skidåkning. Vi kör genom ett tätt skogsområde där snön knappt täcker marken. Nu har jag bara ett par skidor och de är inte så fina så det får gå ändå.

Vi fortsätter att glida fram på skaren, men efter knappt två timmar inser jag att allt det roliga har ett slut. Krafterna börjar sina och jag känner mig riktigt seg. Jag vet inte var vi befinner oss så jag har inte så mycket mer val än att bara hänga på. Jag kämpar mig fram. Försöker hänga på men jag tappar alltmer på de andra. Snart ser jag dem knappt framför mig.

Värmen stiger och skaren försämras. Det blir tyngre. Till slut vänder vi tillbaka och jag tar kortaste vägen hem på en isig väg medan de andra kör hem via mossar, sjöar och genom skogen. Det blev i alla fall en härlig tur. Det är alltid kul att testa på något nytt och det här lär jag göra mer av i framtiden.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.