Utsikten från berget ovanför Peñarubia

När träningen kan börja på riktigt


Lägret går vidare. Nu var alla tävlingarna avklarade och det kändes skönt att kunna lägga undan allt fokus på prestation och bara träna på. När jag tittade igenom träningsdagboken så såg jag att jag hade tränat mindre under den gångna veckan än under veckan innan träningslägret, och då hade jag ändå varit hemma och jobbat den veckan. Nu var jag ledig och kunde lägga all min vakna tid på träning. Så jag tänkte att mer borde jag kunna träna.

Det var nu Måndag och dagen efter medeldistansen av XXIX Trofeo Costa Cálida hade avgjorts. Självklart kände jag mig lite sliten, men inte värre än att jag kunde träna på. På morgonen blev det ett kontrollplock träningspass på brunbildskarta i Guardmar Norte. När jag trodde att jag hade började behärska den spanska strandterrängen så åkte jag på ännu ett bakslag. Jag hittade inte en kontroll på den banan. Inte i början. Det kändes som om jag var rätt men där satt ingen snitsel. Och från att jag var rätt så kom jag bara alltmer fel. Det visade sig snart att det inte fanns några snitslar. I alla fall inte i början av banan. När jag väl kom in i orienteringen så gick det betydligt bättre. Riktigt bra faktiskt. Men det var 60 kontroller som skulle tas så det tog ändå sin lilla tid och inte nog med det. När jag hade tagit ungefär hälften av kontrollerna så började jag känna av lite smärta i ena knäet. Även Jocke hade känt av smärta i sitt ena knä så jag drog snabbt slutsatsen att det antagligen var det mjuka underlaget som tärde på knäna.

Jag fortsatte i vilket fall. Sprang hela banan och kände hur smärtan växte sig allt starkare. Det går säkert över tänkte jag. Bara jag får lite fast mark under fötterna. Men jag hade fel. På eftermiddagen tänkte vi testa på lite ny mark och drog ner till Guardmar Sur. Där möttes vi av ungefär samma typ av terräng, om än något flackare. Jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt och kanske bara köra ett kortare pass för att inte påfresta knät för mycket. Men redan vid första löpsteget smärtade det mer än det hade gjort under hela förmiddagspasset. Jag härdade ut och tog mig stapplande runt en förkortad version av banan. Egentligen borde jag väl inte ha sprungit där och då, men jag ville så gärna utnyttja tiden i Spanien och få ut så mycket som möjligt av tiden därnere.

Två pass om dagen kan tyckas mer än tillräckligt, men det är ju ganska kul att träna. Så jag och Markus passade även på att testa poolen på campingområdet och simmade några längder. Då var det inte längre bara knät som smärtade. Nu började även smärtan i bröstet komma tillbaka. Den hade funnits där hela tiden sedan långdistansen och jag hade fortfarande ingen aning om var den kom ifrån eller vad den berodde på.

Tisdagen

Kartorna runt Guardamar är ganska fina och tekniska men det är även ganska lätt att få för mycket av det roliga och det kan lätt bli lite enformigt efter några dagar. Så istället bestämde vi oss för att bege oss bort till Yekla för att testa på lite nya terrängtyper. Yekla bjöd på fin och varierande terräng. Det skiljde sig ganska mycket på ena sidan av kartan gentemot den andra vilket gjorde det extra kul.

Egentligen så borde jag bara suttit kvar i bilen och gjort en Mårts, men jag ville springa. Jag var här nu och nu hade jag chansen. Men samtidigt så smärtade knät så mycket att jag bara behjälpligt kunde springa. Men på något sätt kunde jag ju ändå ta mig runt så jag bestämde mig för att om inte annat gå runt delar av banan och kanske springa där det kändes bra.

I början gick det väldigt trögt. Det gjorde ont och det var stelt. Jag orienterade mig fram och fick lite övning i alla fall. Jag fick vara ute och röra mig och det var bättre än inget, men det var inte njutningsfullt. Jag tog min slinga. Sprang och hämtade kameran och sprang tillbaka ut i skogen och tog några bilder på terrängen. Sen sprang jag tillbaka till bilen igen och då var det som om det plötsligt släppte.

Jag mötte upp med det andra och de berättade att det var så fint på den ena av slingorna och då tänkte jag att jag kunde ta en kort sväng på den slingan. Nu när ändå knät hade slutat att smärta och det var fortfarande några som var ute och sprang.

Det kändes bra. Jag kunde glida fram genom landskapet utan smärta och vad vackert, härligt och varmt här var. Underbart. Jag hade först bara tänkt att jag skulle ta en kortare tur men så förlängde jag lite, och lite till. Smärtan var borta. Det var bara njutning. Tillslut fick jag ändå inse att det var bäst att vända tillbaka.

Utsikten från träningen i Yekla

Utsikten från träningen i Yekla

Vi fortsatte vår tur och åkte till Peñarubia. Vi kom fram till ett förfallet område av något som såg ut att vara ett påbörjat lyxkvarter men som ganska snart hade förfallit och nu hade blivit till en övergiven spökby. Vägarna var klara men husen som fanns här var bara halvfärdiga och tomterna var övervuxna av ogräs. Allting var förfallet och bortglömt. Byn stod bara kvar som ett minne av en vision av någon typ av lyxliv. Men här fanns också möjlighet till orientering. Inte i själva byn utan i dess utkant.

Det var ett ganska speciellt område längs en sluttning på ett berg med mycket raviner och andra ojämnheter. Jag gav mig iväg nästan direkt. Jag kände att jag behövde tid på mig om jag skulle lyckas ta mig runt den här banan. Smärtan i knät hade återvänt och redan till starten så insåg jag att jag inte skulle kunna springa hela banan. Så jag genade lite. Jag gick och småsprang lite och tog mig till målet. Ännu ett pass avklarat.

Men vi var inte enbart här för att springa orientering. Det fanns även en ambition att bestiga en topp och njuta av lite härlig utsikt. Medan jag väntade på de andra så passade jag på att stretcha lite. Det fick knät att bli allt bättre, så jag tänkte att det borde funka. Även om planen var att bestiga den där toppen så var inte motivationen på topp. Det var mer: ”Om ni springer så hänger jag på” från oss alla. Vi var alla lite småtrött men ibland är det bara att bita i och göra det. Nog var vi lite slitna men när man väl kommer igång brukar det alltid kännas bättre. Så vi började klättringen uppför sluttning, anslöt till stigen och fortsatte vidare uppåt.

Uppe på förtoppen ovanför Peñarubia

Uppe på förtoppen ovanför Peñarubia

Först kom vi upp på en liten förtopp där vi såg den högsta toppen en bit bort och då var det bara att fortsätta. Knät hade känts bra fram tills dess men när det nu började gå lite neråt kände jag av det igen. Jag haltade ner till botten av sadeln innan det bar av uppåt igen.

Solen sken på den klara blåa himmelen när vi nådde toppen. Det var fin utsikt åt alla hållen. Det var värt mödan, för mödan var bara bra. Vi stannade däruppe ett tag. Det var lite kallare än nere i Penarubia och någon kall vind drog förbi.

Jag tog mig haltande ner från toppen. På kvällen väntade ännu ett pass. Ett gemensamt nattpass med bland annat Sandvikens och Hallsbergs orienteringsgymnasium. Själv tyckte jag det var lite för mycket för mitt knä så jag gav mig ner till simhallen och körde några längder i poolen istället medan de andra var ute och kämpade i skogen. Nu var det ju det där med smärtan i bröstet igen. Den blev allt värre när jag simmade där fram och tillbaka och när jag steg upp så kände jag av den bara jag andades. Inte bra.

På vägen ner hittade vi den här klätterklippan

På vägen ner hittade vi den här klätterklippan med härlig utsikt

 

Sista dagen i Alicante

Det känns alltid lite tråkigt när man vet att det snart är dags att åka hem och nu var det sista dagen. Jag startade dagen med en halvtimmes lång streching. Dagen till ära arrangerades ett sportidenrace i norra delen av Guardamar Norte. Jag var inte säker på hur det skulle kännas och om jag ens skulle kunna springa.

Men när jag fick kartan i min hand och drog iväg då var det bara att köra. Farten till första kontrollen var ganska bekväm. Jag låg i tät utan någon större ansträngning. Efter första kontrollen var det gafflat. Vi splittrades upp och jag och en finne körde tillsammans. Vi drog på bra. Ett tag hade jag nästan lite svårt att följa, men sen gjorde han en miss och jag var själv. Orinteringen gick bra. Med jämna mellanrum jag intalade mig själv att koncentrera mig och orientera fokuserat. Jag tog det lugnt när det var lite klurigare och ökade på farten när det var lite lättare. Allt enligt boken och det gick bra. Ända tills jag skulle ta bokontrollen för sista gången. Då blev jag lite ivrig och gjorde ett mindre parallellfel och hamnade 50 meter från kontrollen. Jag tappade två minuter där och finnen kom ikapp mig och jag missade när han tog kontrollen. När jag skulle springa ikapp honom och lägga min ultimata spurt så gjorde jag min andra miss i det här loppet. Jag glömde bort att jag var tvungen att orientera och bara sprang. När jag då såg en kontroll sprang jag fram till den, men givetvis var den fel. Det borde jag vetat. Jag tittar snabbt på kartan igen. Jag visste att jag borde vara vid höjden på min vänstra sida och när jag kommer dit så satt kontrollen även där. Jag tar den och springer in i mål.

Det var kanske ingen riktig tävling men när man ställs där man mot man och ger det man har så spelar det inte så stor roll om man vinner eller var man hamnar. Det känns alltid bra efteråt. Jag känner en känsla av uppfylleles. Av glädje.

På eftermiddagen åkte vi ner till Guardmar och körde OL-intervaller. Kroppen började kännas riktigt trött vid det här laget och två hårda pass på en och samma dag sliter ganska mycket. Men det var inte nog där. Det finns en klassisk runda i Guardamar Norte. En bana som man bara måste springa när man är där och det är den klassiska N-course. Den kanske är mest klassiskt för att Thierry Gueorgiou har kört den banan flera år i rad och haft den som sin testrunda. Banan är formad som ett N och n;et står för Night, så banan ska springas med pannlampa.

Det var en tapper skara som antog den utmaningen. Det var jag, Markus och Jeppe. Det kändes ganska bra när vi joggade dit men när startsignalen väl ljöd fanns det inte mycket kvar i kroppen. Jag tittade inte mycket på kartan och jag fick kämpa för att bara hänga med de andra. Det första nederlaget åkte vi på redan till första kontrollen när vi kom till den andra kontrollen först. Sen blev det en rejäl bom på tredje kontrollen. Avslutningsvis fick jag kämpa med alla krafter som jag kunde uppbåda för att försöka hänga med Markus in i mål.

Slog vi Thierry? Knappast. Men det blev en kul avslutning på lägret och om vi kommer hit igen lär det inte bli svårt att slå nytt rekord på den banan.

Resan hem

Torsdagen inleddes med en kort jogg innan frukost och färd mot flygplatsen. Kroppen var mör efter en härlig vecka. Nu är det bara att åka hem och bygga vidare på orienteringstekniken. Snart drar vårsäsongen igång!

Men först tänkte jag att jag skulle testa att åka lite mer skidor. Nu när snön fortfarande låg kvar. Det var då det slog mig. Jag tog ett staktag och kände hur smärtan brann i mitt bröst. Jag tog ett till och det gjorde fortsatt ont. Det var då jag insåg. Jag hade antagligen fått en spricka i ett av revbenen. Det var bara att vila och härda ut. Jag minns inte exakt hur det var, men jag har vaga minnen av att jag någon gång under långdistansen ramlade och slog i bröstet. Det måste varit där och då som revbenet fick sig en törn.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.