Högfjällshotellet

Fjällmaraton Sälen


Förra året hade jag som mål att springa minst en maratondistans i månaden. När jag minns tillbaka på de passen jag körde då så kommer jag mest ihåg hur jobbiga de var. Men nu var det dags igen. Några vänner bestämde sig för att springa Fjällmaraton Sälen och frågade om även jag ville med. Innan jag hann tänka alltför mycket så var jag redan anmäld. Det är ju trots allt nära och bra från Falun.

Den bilden som jag hade om Fjällmaraton Sälen innan loppet var att det är ett ganska lätt lopp. Jag har sett bilder på löpare som springer på asfaltsvägen utmed södra Kungsleden och jag har fått för mig att det inte skulle vara särskilt kuperat, så när jag började fundera på mål inför loppet kom jag fram till att jag borde kunna hålla 5min/km fart. Lite snabbt räknat så gav det en måltid på 3:20h (vilket egentligen borde vara 3:30h).

Fredagen innan loppet drog vi iväg till Högfjällshotellet där vi hyrde en lägenhet. När vi satt där och småpratade så nämnde jag att jag antagligen skulle vara bland de första i mål och att jag hade som mål att klara banan på en tid runt 3:20h. Fast den ända responsen jag fick på den kommentaren var ett hånande skratt. Tack för det förtroendet.

Upp till bevis

Det är Lördag morgon. Solen skiner från den klara blåa himmelen men det är inte varmt. Kanske runt 10 grader, eller strax därunder och prognosen för dagen pekar även på kraftiga vindar med en hastighet på mellan tolv och fjorton meter per sekund.

Vi anländer tidigt till Lindvallen och platsen för starten. Jag går in i Experium och sätter mig där och väntar. Jag fokuserar på det loppet som väntar. Tänker igen loppet och hur jag ska lägga upp det. Jag tänker att jag ska ta det lugnt i starten. Jag har för vana att alltid springa för fort. Taktiken blir att försöka hålla femminuterstempo på första milen och sedan kanske släppa på något, fast helst avvakta tills i alla fall andra passagen förbi högfjällshotellet. Tanken är att jag ska springa kontrollerat hela vägen fram till 32km markeringen och därifrån lägga i den sista växeln. Om det nu finns några krafter kvar när jag kommer dit.

Jag andas djupt några gånger, reser mig upp och går och byter om. Det är tjugo minuter till start. Jag börjar värma upp min kropp på samma sätt som solen sakta börjar värma upp omgivningen. Jag var länge tveksam på vad jag skulle ha på mig men eftersom det ändå är tävling så blev det slutligen shorts och t-shirt. Vilket nu känns som ett bättre val än det gjorde när vi klev upp.

Banan

Banan

Banan på Fjällmaraton Sälen

Tävlingen startar i Lindvallen och går bort mot Gustavsliften där den första backen tar vid. Sen bär det av utför ner mot Högfjällshotellet och vidare ut på Södra kungsleden över Östfjället, ner till Östfjällssjön, innan det svänger av väster ut i någon kilometer och sedan vänder tillbaka till Högfjällshotellet, där vi åter strömmar samman med 21km banan.

Där börjar nästa backe när banans högsta punkt skall nås. Upp på Storfjället. Sen bär det av svagt neråt igen mot Storfjällsgraven och vidare mot Hemfjällsstugan, där den långa banan fortsätter söderut ner mot Hemfjällstangen. Därifrån vänder banan återigen norrut med en lång stigning upp till toppen av Hemfjället, innan det återigen bär av neråt, mot Lindvallen och Målet.

Starten går

Folk börjar samlas vid startområdet. Det är ganska luftigt och inte alls hetsigt som det kan var vid vissa andra lopp. Jag tränger mig fram genom folkmassan. Ser Henke stå i första ledet så jag går fram till honom och säger att jag ska hänga på honom.

Startskottet ljuder. Folk rusar iväg. Okej, det är ingen vild rusning men det går ändå ganska snabbt. Henke försvinner iväg. Jag tar det lugnt. Följer min taktik. Det känns som om jag springer i slowmotion. Efter tvåhundra meter tittar jag på klockan. Jag ligger strax under fyraminuterstempo. Det är på tok för snabbt. Jag saktar ner. Fler och fler springer om mig. Jag vill springa snabbare men jag sansar mig det är långt kvar.

Det bär av uppför första backen och jag fortsätter i ett lugnt behagligt tempo uppför. Det flesta börjar gå och jag joggar lugnt förbi dem. Så mycket var den rusningen värd. Som alla backar i Sälen så är den här ganska kort och det bär snart återigen av utför, men däremellan kom ett kortare parti på skrå. Det var där någonstans, som jag sprang lugnt och tänkte på annat. Det var dät som jag plötsligt trampar snett. Ja skriker till. Det är min onda fot. Den jag har haft problem med i några år nu.

Jag tar några stapplande steg framåt. Det gör ont. Är loppet över nu? Jag kommer ut på en grusväg som sluttar brant nedåt och linkar nerför. Danne kommer och springer om mig och frågar hur det är. Jag säger att det säkert går över om några minuter.

Jag fortsätter framåt. Är glad att det är en grusväg. Det gör ont så jag tappar fart. Jag ser hur Danne försvinner nerför backen och jag blir omsprungen av ytterligare några andra. Foten blir allt bättre men det går fort när det är grusväg och jag förvånas återigen över hur fort folk springer runt mig men bestämmer mig för att hålla mitt egna tempo.

Första gången vid Högfjällshotellet

När grusvägen tar slut och vi leds in på en stig blir det däremot tvärstopp, så då tvingas jag springa om folk istället. Att det ska vara så svårt att springa i jämn fart. Jag närmar mig nu Högfjällshotellet och har precis sprungit om alla i klungan när banorna delar sig. Alla utom jag och en till beger sig vidare på den kortare banan.

Det blir ensamt. Det är ju tråkigt men jag ser Danne och en till framför mig så jag bestämmer mig för att springa ikapp dem på den fina asfalterade vägen upp på östfjället. Jag ökar, men jag kommer inte närmare, så jag får öka lite till, men inget händer. Då ökar jag ytterligare lite till och långsamt smyger jag mig allt närmare.

Spånglöpning

Spånglöpning på andra hälften av banan. Foto: Anton Östlin

Snart är jag ikapp dem. Jag lägger mig i rygg. De springer något snabbare än vad jag hade tänkt mig men det är roligare att springa tillsammans och det känns inte särskilt ansträngande. Vi springer några kilometrar på tider som närmar sig fyra minuter per kilometer i uppförsbacke med motvind och när det sedan vänder nerför tar vi någon kilometer under fyra minuter. På tok för snabbt men det känns ändå bra. Den tredje killen släpper men jag och Danne springer vidare.

Vi kommer ner till andra vätskekontrollen vid Östfjällssjön. Vi blir lite förvånade när vi får höra att vi ligger på sjätte och sjundeplats. Det kändes som om det var väldigt många som sprang iväg snabbt i starten, men de allra flesta sprang antagligen den korta banan.

Hittills har det varit riktigt fina stigar men nu blir det aningen sämre och snart leds vi in på en obanad sträcka, vilket jag tycker är bättre än de steniga stigarna. Men mot slutet av det partiet så händer det igen. Smärtan skriker genom foten återigen och jag har återigen trampat snett. Hur ska det här sluta? Jag haltar återigen på. Tar rygg på Danne och kämpar mot smärtorna för att inte släppa honom och inom några minuter har de avtagit men jag är orolig. Orolig att det ska hända igen. Har det väl skett en gång så kan det lätt hända igen. Och nu har det hänt två gånger. Jag blir alltmer vaksam på var jag sätter fötterna.

Vi färdas vidare på typiska fjällstigar. De är steniga, lite småblöta men ändå relativt lättsprungna. Vi får syn på en herre från Lerum framför oss som vi springer ikapp precis när stigen återigen övergår i grusväg. Här känner jag igen. Jag pekade ut startplatsen för starten på första etappen på O-ringen.

Vi springer där lugnt och försiktigt. Mannen från Lerum hänger på och vi börjar prata lite. Ganska snart så lyfter jag blicken. Var är snitslarna? Jag tittar mig omkring innan jag yttrar frågan högt. Vi har sprungit fel. Vi vänder snabbt om och får springa tillbaka kanske hundra meter, en liten sträcka i ett sådant här lopp men med tävlingsinstinkten påkopplad känns det som en evighet. Ingen hann i alla fall att springa om oss.

Andra gången vid Högfjällshotellet

Vi kommer in på en liten stig som leder oss ner mot Högfjällshotellet. Killen från Lerum tappar men jag och Danne fortsätter. Nu är vi femma och sexa och backen uppför högfjället väntar. Jag brukar vara ganska stark i uppförsbackar så jag drar på lite men springer ändå i ett behagligt tempo där jag inte drar på mig alltför mycket mjölksyra. Nästan längst upp i backen sitter en tjej som hejar på oss. Vi utbyter några ord och sen säger hon att alla de som ligger före har gått uppför backen. Men vi är starkare. Jag känner jägarvittring. Snart tar vi dem. De gick kanske ut för hårt och kroknar snart.

Backen planar ut men fortsätter svagt uppför mot toppen av Storfjället innan det börjar bära av neråt igen. Danne tappade några meter i backen men jag fortsätter att köra på samtidigt som jag tänker att han nog snart kommer ikapp. Det är alltid skönt att vara två och jag tänkte mig att han skulle kunna gå upp i tät och dra när jag blir trött. Men han kommer aldrig ikapp. Inte nu.

Jag däremot springer både ikapp och om flera personer som springer den korta banan. Först några ensamma och sedan allt större klungor och det märks tydligt att det är flera hundra personer som har sprungit på de här stigarna före oss då de är både blöta, uppsprugna och geggia.

Jag springer ner i en dalgång och fortsätter utmed dess andra sida. Stigen blir allt sämre med steniga partier och den blir allt smalare så det blir allt jobbigare att springa om folk och samtidigt hålla ett vettigt tempo.

Helt plötsligt kommer jag fram till den fjärde vätskestationen. Det har gått snabbt hit. Jag förväntade mig inte en station nu. Nu har Jag kommit ungefär halvvägs. Någon kilometer senare börjar jag känna mig lite småtrött för första gången. Det kanske är naturligt men jag hade hoppats att den känslan skulle infinna sig lite senare under loppet.

Efter att ha sprungit ganska länge på en lerig stig så börjar jag även känna av lite kramp i benen. Det hugg till lite snabbt. Att drabbas av kramp är inte bra. Då måste man stanna, så jag bestämde mig för att ta det lite lugnare och försöka undvika alltför spänstiga rörelser.

Den sista svängen

Jag rullar ner mot hemfjällsstugan. Här skiljs återigen maratonbanan från halvmaratonbanan och jag får återigen springa på en fin oupptrampad stig. Dessutom går det nedför. Ganska snart ser jag en stillastående person framför mig. Jag frågar hur det är med honom när jag passerar och han säger att han har fått kramp. Typiskt när man går ut för hårt, och när det är mycket lera. Samtidigt så minns jag mina känningar och påminner mig om att vara försiktig, för det kan drabba även mig. Utan förvarning.
Jag är nu uppe på fjärde plats. Prispallen finns inom räckhåll. Danne är fortfarande med mig. Han ligger några meter bakom. Ibland närmare, ibland längre ifrån. Jag skulle inte klaga om han kom upp vid min sida. Han är stark men samtidigt vill jag inte förlora min placering.

Vätskekontrollen vid Stensjön.

Vätskekontrollen vid Stensjön. Foto: Jonas Birgerson

Jag fortsätter fram på steniga stigar som övergår i en lång spång. Kommer ner till Högfjällstangen och ut på en grusväg. Jag passerar 30km skylten och snart 32km skylten. Nu är det bara 10km kvar. Det är nu jag ska lägga in spurten, men det finns inga krafter kvar. Jag går inte på tomgång som jag kan göra ibland utan den här gången är det musten i benen som inte räcker till.

När jag tänker tillbaka på det så har jag inte gjort särskilt många pass i år som är längre än två timmar. Jag och Micke körde Vildmarksleden i Bjursås i våras. Det är väl det ända långpasset. Sen så körde jag ju fjällturen över Sveriges 2000m toppar. Där var det långa dagar men väldigt lågintensiva sådana.

Jag springer uppför en svagt lutande stenig stig. Det känns som om det går väldigt långsamt. Jag tänker att jag likagärna kan gå men slänger en blick på klockan och inser att jag ändå springer i 5:37 tempo. Det är ju ändå uppför och motvind. En kraftig vind som slår mot mig.  Det är tungt.

Början av stigen går genom skog sen kommer jag upp på kalfjället och jag ser toppen av hemfjället framför mig. Det är långt dit. Säkert två kilometer. Jag tänker att de sista tre kilometrarna av loppet så är det nedförsbacke. Men det är fortfarande några kilometer kvar tills dess.

Och det är inte bara benen som smärtar utan även magen. Det känns som om det krampar i magen också. Det går långsamt och jag blir alltmer orolig att Danne ska komma ikapp, för om han kommer ikapp mig nu och springer om mig så har jag ingen chans att hänga med. Men jag slår bort de tankarna och blickar framåt, för framför mig ser jag en ljusblå figur. Han som ligger trea. Jag är snart ikapp. Eller springer han ifrån mig? Det går för långsamt.

Jag ser hur figuren framför mig börjar gå uppför sista biten mot Hemfjället. Där ska jag också gå men först ska jag springa dit. Det tar tid men snart får jag gå. Jag tar några tunga steg. Det går långsamt. Jag fortsätter springa men även det går långsamt.

Sista biten mot målet

När jag närmar mig toppen är Danne bara några steg bakom mig. Jag tvingar mig själv att öka och snart bär det av svagt utför på en allt bättre stig. Jag är trött men springer ändå. Slutligen kommer jag fram till sista vätskekontrollen. Danne är precis bakom mig. Nu är det inte långt kvar. Jag ser toppen av Gustavsliften framför mig. Dit ska jag sen är det bara nedför kvar.

Jag springer på. Ökar farten men drabbas återigen av krampkänningar. Jag tar det lite lugnare och balanserar på gränsen av vad kroppen klarar av. Det är så nära nu. Jag vill inte bli omsprungen. Jag vågar inte titta bakåt utan kör på så snabbt jag orkar.

Nedförsbacken kommer. Leden slingrar sig ner i serpentinsvängar. Ibland är det brant, ibland mindre brant. Det påfrestar andra muskler vilket känns bra. Jag ser plötsligt den blå gestalten framför mig igen. Jag är nära nu. Det är Henke. Honom vill jag ta. Han är stark. Jag ökar på farten och jag närmar mig snabbt. Det sluttar lite nedför innan det bär över ett krön. När jag springer uppför den lilla backen så smärtar det till i musklerna. Jag kan inte springa snabbare för då får jag kramp.

Jag håller jämn fart med Henke över krönet och när jag kommer upp på krönet ser jag målet nedanför. Det är mindre än en kilometer kvar dit. Jag kämpar för att springa ikapp Henke men avståndet är för stort. Istället går jag i mål som en nöjd fyra med tiden 3:34h. Danne kommer in minuten efter mig.

Några slutord

Även om jag inte lyckades springa på 3:20, så är jag nöjd. Det kändes bra nästan hela loppet. Det känns mycket bättre nu än det har gjort på flera år och det är det allra viktigaste. Banan var också mycket mer krävande än jag trodde att den skulle vara. Jag trodde att det skulle vara fina lättlöpta stigar hela vägen men det var det inte. Det var blött, lerigt och stenigt. Tre parametrar som sänker farten.

Den här maran kändes i alla fall bättre än alla de maraton som jag sprang förra året. Det var kul att springa och det gick ganska bra. Kanske blir det fler sådana här lopp framöver? Kanske är det återigen dags för ett riktigt långlopp? En repris på Sandsjöbacka trail 50 miles. Vi får se.

Topp 5

Topp 5 på Fjällmaraton Sälen 2016. Foto: Anton Östlin

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.