Några sista ord 4


Efter ett sådant här tufft äventyr så skulle man kunna säga att det här kommer jag aldrig att göra om. Det var lite känslan när vi kom till Akkastugorna. Men nu när några dagar har passerat och när jag har hunnit vila ut så har den åsikten ändrats. Jag skulle nog inte få för mig att göra samma sak igen, att försöka bestiga Sveriges 2000m toppar, men om någon annan skulle få för sig att upprepa vårat äventyr och frågat om jag ville hänga med, så skulle jag antagligen tacka ja.

Nu när jag är några erfarenheter visare så skulle jag gjort några saker lite annorlunda. Det här med att ta med sig en bivacksäck känns så här i efterhand inte som den smartaste idén. Nog för att den kanske skyddar mot regn och vind, men knappast något mot köld. Samma verkan har också jackan och byxorna så antagligen så hade det gått likabra att sova på marken med jacka och byxor som att sova i bivacksäcken. Det som blev förödande var istället kylan från marken så om jag skulle bytt ut bivacksäcken mot något så skulle det vara någon typ av liggunderlag. Det hade antagligen skänkt en bättre sömn.

Under resan så hade vi tur med både regn och vind. Det kom några regnskurar men under större delen av tiden så var det uppehåll. Vädret kan ju ställa till det på tre olika sätt, med regn, vind och köld och det var bara det senaste som drabbade oss. Vi valde den tiden vi valde för att vi trodde att vädret skulle vara som bäst då, men när jag kom hem från den här resan så läste jag i tidningen att det här var den kallaste Augusti sedan man börjat mäta temperaturen och det säger ju en del. Hade temperaturen varit runt tiograder under de nätterna som vi sov ute istället för runt nollan så hade vi antagligen fått betydligt mer sömn och kunnat färdats snabbare och friskare på dagarna.

Fast det som egentligen gjorde att vi inte klarade av den här resan skedde den tredje och sista dagen. Att Erik fick feber var väl helt förståeligt med tanke hur dagarna såg ut. Man kan säga att det var otur att de skedde just nu, fast då döljer man bara sanningen. Det var tuffa dagar. Det tär på kroppen och finns det minsta antydan till sjukdom så är det kanske inte så konstigt om det bryter fram just där och då. Fast vi hade säkert kunna klara det. Om vi inte hade gjort ett grovt misstag. Att bestiga Kebnekaise.

Hade vi följt planen och bara tagit oss till Singistugorna, vilket i sig skulle vara en tillräcklig utmaning, så hade vi kanske klarat att ta alla Sveriges 2000m toppar på fyra dagar. Då hade vi varit pigga när vi gick mot Kebnekaise och sen hade vi fått en relativt lugn tur bort mot Kaskasatopparna och när de väl var tagna skulle det bara varit att defilera mot målet. Sielmatjåkkå. Sielmatjåkkå hade givetvis varit tuff. Det är en tuff väg dit, men vetskapen om vad som väntade när vi bestigit den toppen hade antagligen fått oss att fortsätta. I annat fall så hade vi tagit den på den femte dagen, vilket det också hade varit bra. Framför allt bättre än det som nu skedde.

Eller som den vise mannen säger. Det finns bättre utgångspunkter att bestiga Kebnekaise ifrån än Akkastugorna.

Att blicka framåt

Jag vet vissa personer som har gjort en alltför tuff första fjällresa. En resa som har varit så jobbig att det fysiska har tagit fokus från själva upplevelsen. De personerna återvänder sällan till fjällen igen. Man skulle kunna likställa vår resa med det. Kommer det här att bli vårat sista äventyr i fjällen? Knappast, istället så har det såtts ett frö inom mig till vidare äventyr. Det finns så mycket kvar som jag vill uppleva. Jag skulle vilja återvända till Sarek och kanske köra en mer traditionell vandring. Stanna i en dal, bestiga en topp och sen återvända ner igen. En riktig upplevelseresa, samtidigt så skulle jag vilja göra några mer avancerade alpina turer med riktig klättring.

Men även andra länder och platser lockar. Jag skulle vilja åka tillbaka till Norge och uppleva mer av de norska fjällen, åka till Island och utforska de isländska landskapet. Åka till Alperna och njuta av de härliga bergslivet där och samtidigt ta del av den härliga sommarvärmen.

Jag skulle även vilja göra en längre resa. En resa som pågår under flera veckor, kanske flera månader. I Sverige finns ju bland annat klassikern blåbandet, som innebär att man paddlar runt hela Sveriges kust. Det hade varit intressant. Jag har heller aldrig suttit i en kajak vilket skulle göra det till en extra intressant utmaning. Eller kanske efterföljarna det gröna och vita bandet, som innebär att man färdas från treriksröset ner till Grövelsjön, det vill säga genom hela den svenska fjällvärlden. Den ena på sommaren och den andra på vintern.

Samtidigt så behöver en lång resa inte vara instiftad. Hälften av nöjet ligger ju i själva planerandet. Jag har lite idéer på vad jag vill göra men alla äventyr blir tråkiga att genomföra själv, så jag hoppas kunna lura med någon på ett kommande äventyr. Eller för den delen, bli medlurad på någon annans äventyr.

Utsikt från Sarektjåkkås Nordtopp

Utsikt från Sarektjåkkås Nordtopp

Vägen hem

Det är Fredag. Dags att åka hem. Jag tog en lugn frukost på fjällstationen innan jag packade ihop mina få tillhörigheter, spände på mig väskan som jag burit med mig de senaste två veckorna och begav mig ner mot Nikkaluokta. Jag sprang utmed välkända stigar. Jag var nästan ensam för de flesta verkar ha hamnat i fördärvet och lyxlivet att åka helikopter istället för att vandra.

I Nikkaluokta tog jag en dusch innan resan fortsatte in mot Kiruna där det blev en klassisk pizza på Palladium. Stans bästa pizzeria? Jag är först dit från bussen men snart fylls restaurangen upp av vandrare från Nikkaluokta. Jag får min pizza. Blickar ut genom fönstret och ser en bokhandel utanför. Precis vad jag behöver för att förgylla min resa hem.

Jag äter upp och korsar gatan över till bokhandeln. Letar igenom volymerna. Det var längesedan jag läste en skönlitterär bok. Hittar en bok av Harlan Coben, Sex år. Jag har läst några böcker av honom innan så den fick det bli, så min hemfärd fylls av olycklig kärlek som snart övergår i gåtor, våld och mörka hemligheter. En thriller och en bladvändare. Bra för en lång resa och slutet av ett långt äventyr.

Series Navigation<< Ett sista försök – Bestigning av bland annat Kaskasatjåkka

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 tankar om “Några sista ord

  • Daniel

    Väldigt spännande att läsa om det här äventyret. Jag skulle själv aldrig ge mig på det, jag är alltför långsam och matberoende. Däremot skulle jag gärna göra samma tur med gott om tid på mig, och sannolikt med tanke på begränsad ledig tid uppdelad på flera resor.

    • Vildstjarna Inläggsförfattare

      I fjällen ska man ju passa på att njuta så det är egentligen onödigt att jäkta fram. Men både jag och Erik gillar fysiska utmaningar så därför bestämde vi oss för att försöka göra det så fort som möjligt.

      Men om man ska dela upp resan så kan man ju ta Pårte och Sarektopparna en gång. Akka en gång och topparna kring Kebnekaise en gång. Då har man tre spännande turer att se fram emot 🙂