Kaskasatjåkka

Ett sista försök – Bestigning av bland annat Kaskasatjåkka


Bara tre 2000m toppar återstår. Kaskasatjåkka, Kaskasapakte och Sielmatjåkkå. Jag tänker ge dem ett sista försök innan det är dags för mig att ge mig av hemåt. Det är Kaskasapakte som är den stora utmaningen. Kan jag ge mig på den själv? Jag minns tillbaka till det som jag har läst om Kaskasapakte och kommer ihåg att den är lättast att bestiga från öster, vilket leder mig till att först gå över Kaskasatjåkka, ner till Lillietoppen och sen vidare upp mot Kaskasapakte. För att ta Sielmatjåkkå så tänker jag mig att jag ska ta mig tillbaka upp på Kaskasatjåkka och därifrån bege mig ner norrut till Kaskasavagge, fortsätta västerut i Kaskasavagge och sedan runda Pyramiden så att jag kommer ner not Unna Räitastugan för att därifrån fortsätta mot Nallostugan och Sielmatjåkkå.

Det är i all fall en plan. Det blir en liten omväg men något lättare än den kortare vägen. Jag visste inte om planen skulle hålla. Motivationen var inte på topp, men jag kände i vilket fall att jag behövde ut och röra lite på mig. Jag packade väskan. Fyllde på med mat för en natts övernattning och gav mig iväg upp mot Tarfaladalen. Jag började att springa. Det gick tungt redan från första steget. Det var som om varje dag som jag hade spenderat på Kebnekaise fjällstation hade gjort mig lite tröttare. Antagligen var det återhämtningen som hade slagit in och den stal antagligen all energi från min utmärglade kropp.

Jag passerar bron över Tarfalajokken, svänger av åt vänster, fortsätter genom björkskogen och möter ett allt stenigare landskap. Det börjar gå sakta uppför och jag börjar gå allt oftare. Det känns tungt. Oroväckande tungt. Efter ett tag övergår jag till att bara gå. Så småningom kommer jag upp till krönet där Tarfaladalen planar ut. Här slår vinden hastigt emot mig med hård styrka. Det var precis det som väderprognosen sade, att det skulle bli hårda vindar men uppehåll. Det var också mina farhågor.

Jag följer tarfaladalens östra kant. Några små snöflingor yr omkring i den kraftiga vinden. Några lägger sig i skydd mellan stenarna. Benen känns trötta när jag går där och jag blir lite kall av vinden som blåser rätt igenom mina kläder. Plötsligt trampar jag på en lös sten som vickar till. Jag tappar balansen och faller mot marken och slår mig mot de spetsiga stenarna. Jag rullar upp, men smärtan skär genom ena benet. Jag reser mig upp och sätter mig på en sten och blickar bort mot Tarfalastugan. Jag är sugen på att bara gå dit och njuta av det enkla stuglivet. Att bara ta det lugnt, men min rastlösa själ kan inte ta det lugnt. Jag vet det. Jag blir bara uttråkad.

Tarfala dalen

Utsikt över Tarfala dalen

Istället reser jag mig upp. Tar av mig löparkläderna och tar på mig vandrarkläderna istället. Tarfalastugan får vänta, de är ju fortfarande förmiddag. Jag fortsätter lite haltande mot passet mellan Kaskasatjåkka och Tarfalatjåkka och tar mig upp på kammen mellan de båda topparna. Det är en fin klättring upp. Jag har gått här tidigare. Jag har bestigit Kaskasatjåkka från det här hållet tidigare. Jag fortsätter upp längs kammen mot Kaskasatjåkka men möts snart av en bergvägg. Så här mindes jag inte den här vägen.

Antagligen så har jag gått för långt åt höger, men magen börjar pirra och jag känner mig trött och slö, så jag bestämmer mig för att ta ett stopp. Jag går upp till bergväggen och sätter mig där på en kant och blickar ner österut, ner mot bland annat Kaskasavagge. Här är det lä och lugnt. Det är fortfarande kallt. Antagligen minusgrader. De små bäckarna som rinner ner från Kaskasatjåkkå har frusit till is och bildat istappar utmed sluttningen.

Jag sitter där, äter och blickar ut över omgivningen. Det är då jag bestämmer mig. Det är kallt, det blåser och dimman ligger över Kasakasatopparna, i alla fall gjorde den det när jag såg dem nerifrån dalen. Jag ska inte bestiga Kaskasapakte idag. Jag ska bara ta det lugnt och njuta av fjällen. Jag känner inte att jag behöver bestiga någon topp och dessutom så är det bra att ha något mål för framtiden, så att jag har en anledning att komma tillbaka hit igen.

Jag kom fram till att det är fyra turer som jag fortfarande vill göra i Kebnekaisefjällen. Minst fyra. Kaskasapakte är en av dem. De andra är Siluetten på Tuolpagorni, nålen på Nallo och slutligen den sista 2000m toppen Sielmatjåkkå.

När jag har ätit klart så vänder jag mig om och klättrar uppför en spricka i bergväggen. Jag kommer upp till en bekant syn. Det stora snöfältet som leder upp till Kaskasatjåkkas topp. Jag ser även rösena som visar leden en bit bort. Jag tar mig över snöfältet och kommer upp till toppen. Här brukar det allt som oftast vara öde men idag är det ett par här uppe. Jag pratar lite med dem. Vinden har avtagit men molnen ligger kvar uppe vid toppen. Jag ser att även att Kebnekaises toppar är täckt av ett moln långt där borta. Vädret är fint och solen skiner. Det är visserligen inte så varmt.

Kebnekaise i dimma

Utsikten mot Kebnekaise från Kaskasatjåkka. Lillietoppen närmast till höger.

Jag står där ett tag och njuter av vyerna. Tittar ner mot Lillietoppen och Kaskasapakte. Den ser lockande ut, men jag har redan bestämt mig för att inte gå dit. Men dagen är fortfarande ung så jag bestämmer mig för att ta mig ner till Lillietoppen i alla fall. Det är en lätt vandring ner längs en stenig sluttning. Över Lillietoppen vilar ett lager med snö. Det ser brant ut och verkar vara svårt att ta sig upp där om man ska gå över snön, så istället rundar jag snötäcket till höger och klättrar upp på några stenar och kommer upp på toppen.

Jag står där ett tag och blickar ut över omgivningen. Och nu då? Den här dagen blir bara bättre och bättre. Molnen skingras sakteligen och solen lyser allt starkare igenom. Det är ju tråkigt att gå samma väg tillbaka som jag kom så jag bestämmer mig för att testa en ny väg. Lillietoppsrännan har jag tagit ner en annan gång. Den visade sig vara ganska brant och möjligen lite isig? Men jag skulle kunna ta mig ner till Kaskasajavri, som ligger sydväst om Lillietoppen. Jag vet inte hur landskapet ser ut där nere men jag känner mig ändå manad att testa. Det värsta som kan hända är att jag får gå tillbaka upp igen, samma väg som jag kom.

Kaskasapaktes ostkam

Kaskasapaktes ostkam sett från Lillietoppen

Jag går över snökammen, ner från Lillietoppen och viker sedan av åt sydväst. Det börjar med enkel en nedförsbacke i stenig terräng men det blir snart allt brantare. Tillslut så blir det så brant att jag tvingas klättra. Jag bestämmer mig för att följa en avrinningsränna ner. Nu när det inte regnar rinner det inte särskilt mycket vatten i rännan, men det som gör det har frusit till is, vilket gör det lite vanskligare.

Det är inte helt lätt att ta sig ner, men jag tar det lugnt, försiktigt och metodiskt. Det bjöds framför allt på två lite värre passager men när de är avklarade är det bara en enkel vandring ner till sjön.

Men var ska jag gå nu?

Jag tittar ner mot Tarfaladalen. Jag ser Tarfalasjön och Tarfalastugan där nere och längre bort ser jag forskningsstationen. Solen skiner ner på mig och vädret känns riktigt härligt. Tanken var ju först att jag skulle bege mig ner till Tarfalastugan nu och bara koppla av, men det känns lite som slöseri med en sådan här vacker dag. Något mer måste jag hitta på. Jag står där och väljer om jag ska bestiga Kebnepakte eller om jag ska ge mig an en kamvandring över Drakryggen.

Kebnepakte och Drakryggen

Till vänster Kebnepakte och i mitten Drakryggen

Valet faller på Drakryggen. Kebnepakte känns väldigt lockande men då känns det mer naturligt att sedan fortsätta över Halspasset och vidare bort mot Kebnekaises Nord- och sydtopp. En intressant väg men jag är tveksam till om jag kan passera över snökammen mellan Nord- och sydtoppen utan stegjärn. Så istället väljer jag Drakryggen och jag tänker att jag följer den och sedan beger mig till Singi och övernattar där.

Jag beger mig bort mot Drakryggen. På kartan ser det ut att bara finnas en väg upp på Drakryggen från det här hållet och det är genom att runda glaciären och gå upp på nordöstra sidan. Det finns även en kam som går ner från Kebnepakte men som ser snötäckt ut på kartan.

Men när jag närmar mig Drakryggen blir bilden klarare och jag inser att vägen över kammen från Kebnepakte antagligen är den enklaste vägen. Sluttningen upp väster om glaciären ser ganska brant ut och om det skulle vara löst där så tänker jag mig att det är svårt att ta sig upp.

Kebnepakte

Jag börjar klättra upp lite på Kebnepakte för att ta mig bort till kammen, men inser hur omständligt det är att skråa bort på slutningen. Det är alltid jobbigt att skråa över stenig terräng, men lättare att går uppåt. Därför byter jag mål. Jag ställer in siktet på Kebnepakte istället och börjar klättra uppåt.

Det är en fin klättring. Det finns ofta några stråk med fast berg vilket underlättar det hela. Man får bara sicksacka sig fram. Ju närmare toppen jag kommer desto brantare och klurigare blir det. Frosten har även slagit till på de högre partierna vilket gör mig lite mer vaksam för att undvika att halka. Fast istället för halka bidrar frosten till att binda samman marken och det som brukar var löst är nu fast.

Jag kommer upp till en förtopp. Det är fint och trevligt där så jag stannar och äter lite medan jag njuter av utsikten. Jag ser tydligt ner åt tre riktningar. Det är härligt. Jag fortsätter uppåt. Kebnepakte bjuder på lite enklare klättring men när jag väl närmar mig toppen kommer jag ut på ett nästintill platt stenigt landskap. Toppen är inte alls lika dramatisk som vägen dit.

Jag ser Halspasset framför mig och när jag höjer blicken ser jag även Kebnekaises nord- och sydtoppen som avtecknar sig mot horisonten och solen skiner även över de topparna. Kebnepaktes allra högst punkt ligger en bit bort. Jag vandrar dit. Jag blickar ner över storglaciären och klippbergen, bort mot Kebnetjåkka. Jag känner friden inom mig. Sådana här vandringar skulle jag med glädje kunna göra varje dag i veckan, hela året om.

Kebnepakte och Kebnekaise

Närmast toppen av Kebnepakte, längre bort Kebnekaises Nordtopp och ytterligare längre bort Sydtoppen.

Drakryggen

Jag går fram och tillbaka däruppe och inser snart att det är dags att bege sig neråt igen. Nu är jag nöjd med den här dagen. Det känns som en bra dag. Jag skulle kunna bege mig ner till Tarfalastugan nu, men då måste jag ju gå samma väg tillbaka och det är ju inte så kul. Istället blickar jag bort mot Drakryggen och vidare ner mot kammen som leder över till Kebnepakte. Det skulle vara betydligt lättare att ta sig ner dit än att klättra ner för kammen som leder ner mot Tarfaladalen.

Drakryggen

Drakryggen sedd från Kebnepakte

Därför bestämmer jag mig för att även vandra över drakryggen. Vädret är ju fortsatt fint och det är en bra stund kvar till kvällen. Jag tar mig ner för den lösa grussluttningen till kammen över till Drakryggen och går över den. Det är en fin kam. Den känns väldigt fast. Tänk om hela drakryggen är så här fin och fast.

Det är den. Det är härligt att gå däruppe på den utsatta kammen. Det känns inte alls nervöst. Det känns bara härligt. Kammen består visserligen av stenar stundtals men den känns mycket stabil och det är svårt att flytta på någon av de stenarna. Det är en fin vandring. Efter en stunds vandrande tar jag mig upp till högsta punken. Där vänder jag om och blickar tillbaka mot Kaskasapakte och Kebnepakte.

Jag fortsätter. Jag ser en till topp där framför mig. Jag tänker att jag bara ska dit och sen är jag nere på marken igen. Därifrån kan jag börja springa mot Singi, men när jag kommer dit ser jag bara ytterligare en topp. Ja, ja, snart är jag nere, tänker jag och fortsätter. Jag börjar oroa mig alltmer över hur kammen slutar men jag hoppas innerligt att den slutar med en beskedlig kam som man kan vandra ner längsmed, hela ner till marken nedanför.

Från toppen av Drakryggen

Från toppen av Drakryggen med Kaskasapakte till vänster och Kebnepakte till höger

Jag kommer till nästa topp och sen ytterligare en topp. Tiden tickar på och jag börjar känna en större längtan efter att komma ner. Det har varit en lång dag och på något sätt så känns det som att det räcker nu. Bara en topp till och så fortsätter det. Drakryggen tycks aldrig ta slut. Jag hinner säkert tänka att det här måste vara den sista toppen minst tio gånger innan det slutligen slår in.

Och när det slutligen slår in så är det en brant backe ner mot marken som uppenbarar sig framför mig. Precis vad jag inte ville ha. Jag börjar klättra ner. Det växer ganska mycket mossa och gräs här vilket gör det extra lurigt. Jag tar god tid på mig när jag klättrar ner och slutligen kommer jag till en passage som blir lite svårare. Jag klättrar ner en bit till men sedan blir jag tveksam. Jag befinner mig kanske fyra fem meter ovanför marken när jag börjar tveka.

Jag är ju så nära nu, men skulle jag ramla här så kommer det att göra ont. Är det värt den risken? Knappast. Jag tar det hårda beslutet att det är nog bäst att jag letar upp en annan väg ner, så jag klättrar upp några hundra höjdmeter och börjar om. Jag hittar slutligen en ränna som jag säkert kan ta mig nerför.

Färden hem

Solen har nu sjunkit ner bakom bergen och dalen ligger i skugga, men jag är i alla fall nere på marken igen. På den steniga marken. Jag börjar springa lite lätt men det är lurigt bland stenarna. Jag tar mig ner till bäcken som rinner från Rabots glaciär och korsar den. På andra sidan möts jag av ett härligt grönt landskap. Här finns inte en sten så långt ögat kan nå. Bara härligt grönt gräs. Det är en fröjd att springa på det. Det går så lätt och är så njutningfullt.

Men efter ett tag börjar blodet rinna från min näsa. Jag fick reda av en herre för några år sedan att det kan hända när man är överansträngd och jo, lite mycket kanske det har blivit de senaste dagarna. Jag lägger mig ner i gräset och vilar i femton minuter, blodetflödet upphör och då fortsätter jag igen. Klockan börjar bli mycket och jag börjar tänka om.

Det kanske inte är så kul att komma intraskande klockan 22 till Singistugorna. Då kommer jag bara att störa sömnen för de andra som bor där. Det känns ju onödigt. Istället tänker jag mig att jag lika gärna kan springa hela vägen tillbaka till Kebnekaise fjällstation. Det är ju inte så långt extra. Jag har ju ändå semester och ingen tid att passa och det kanske är bättre att springa de extra två milen idag när jag ändå känner mig hyfsat pigg än imorgon när jag har hunnit stelna till.

Så blir det. Jag springer tillbaka till fjällstationen. Det känns ganska bra ändå. Det är lite småmörkt när jag kommer fram och jag ser några lampsken som är påväg ner från västra leden. Jag är i alla fall inte sist tillbaka.

Jag tar mig upp till Servicehuset och tillagar den mat som jag envist har burit med mig runt hela Kebnekaisemassivet. Sedan blir det dusch och sömn, och ännu en härlig dag är till ända.

Series Navigation<< Dag 4: Sista dagen?Några sista ord >>

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.