Fjällsjö

Dag 3: Den långa bestigningen av Kebnekaise


Väckarklockan ringde. Redan? Det kändes som om jag precis hade lagt mig ner. Det måste vara något fel? Jag stänger av alarmet på telefonen. Den visar mycket riktigt att klockan är 06:30. Vi befinner oss i Akkastugorna. Om en och en halv timme så avgår båten mot Ritsem från Änonjalme, 2km bort. Jag lägger tillbaka telefonen på skrivbordet jämte mig och låter huvudet falla ner på kudden igen. Det är inte likt mig att ligga kvar efter det att klockan har ringt. Det tjänar ju ingenting till. Risken är bara att man somnar igen. Men jag ligger kvar. Det känns härligt.

Till slut reser jag mig upp och går upp och kokar lite gröt. Snart kommer även Erik upp. Han ser lite risig ut. Antagligen gör jag också det men jag slipper se den åsynen. Han säger att han inte mår särskilt väl. Att han förmodligen har feber. Vi äter vår frukost, plockar ihop, gör oss i ordning och slutligen städar, men klockan rinner iväg. Erik börjar gå mot båten, men jag vill inte lämna stugan i dåligt skick. Det känns inte rätt. Jag vill ju inte heller komma till en stuga i dåligt skick. Jag fixar till det sista innan jag springer bort mot båten. Kroppen känns ändå ganska bra idag. Inte jätterapp, men det känns ändå skönt att springa lite.

Jag kommer ikapp Erik och snart några andra också. Vi övergår till att gå och snart ser vi båten komma glidandes över vattnet och in mot bryggan. Båten tar oss över till andra sidan av Suorvadammen och därifrån gick vi upp till STF-anläggningen i Ritsem och köpte på oss lite mat.

Men den stora frågan var: Vart är vi påväg? Erik kände sig fortfarande lite dålig och jag ville bara fortsätta. En impuls skar genom mig att fortsätta själv, men det var bara en dum tanke. Har man startat något tillsammans så avslutar man det tillsammans. Dessutom skulle jag få det svårt om jag försökte fullgöra det själv. Om inte annat med Kaskasapakte. Jag ville i alla fall att vi skulle ta oss till Singistugorna. Då låg vi enligt planen. Jag ville att vi skulle springa den första biten till Sitasjaurestugorna när det ändå var grusväg och lättsprunget. Men det kunde vi inte.

Vi började gå. Det började med en ganska lång uppförsbacke så lika bra var väl det. Det var ju hursomhelst ännu en lång dag som väntade oss, så det var ju dumt att ta ut sig redan från början. Efter någon kilometer så började det flacka ut igen och snart började landskapet att böja både upp och ner, liksom vägen som vi gick på. Erik kände sig nu lite bättre så vi började springa lite lugnt när det gick nedför och fortsätta att gå när det gick uppför.

Det småregnade lite. Molnen låg tunga och mörka uppe i skyn och landskapet runt oss var svagt böljande med stora inslag av våtmarker, videbuskar och kalfjäll. Snart såg vi en sjö i fjärran som vi närmade oss och kom snart att följa dess kant. Det slutade regna. Vi mötte några bilar längs vägen och ett gäng vandrare när vi närmade oss Sitasjaure, annars var det ganska öde.

Sitasjaurestugorna

Sitasjaurestugorna sett från vägen söderifrån

När vi väl kom fram till Sitasjaure stannade vi och tog en kort matpaus. Vi hade kommit ungefär en tredjedel av vägen till Singistugorna. Men kanske var det inte det som var vårat mål längre. Kanske skulle vi bege oss till Kebnekaise fjällstation istället, via Kebnekaises båda toppar. Det skulle inte bli så mycket längre, men vi skulle få chansen att återhämta oss med en rejäl frukost där och Erik skulle få möjlighet att sova i sin egen säng igen. Jag tyckte väl att det lät okej. Då skulle vi hinna med två toppar även idag vilket bara lämnade tre kvar till morgondagen.

Det blev ett kort stopp. Vi var ivriga att komma iväg. Minuterna tickar snabbt när man står stilla. Tanken var att vi skulle ta oss upp mot Hukejaurestugan, men innan stugan vika av österut och vandra på den rekommenderade färdvägen över till Kungsleden.

Vi lämnade Sitasjaure bakom oss. Följde de leriga stigarna som var uppkörda med fyrhjulingar och crossar. Det känns tråkigt med sådan förstörelse av naturen men det här är samernas marker och de har rätten att göra som de vill. Vi vandrar på. Springer när vi finner det lämpligt och vi möter lite folk. Först en fågelskådare som lyssnar efter fågelkvitter och sedan den före detta stugvärden i HukeJaure.

Men snart kommer vi på villovägar när vi följer de uppkörda fyrhjulingsspåren. Vi säger att: oj, vad snabbt det har gått hit, och givetvis är vi inte framme. Vi har bara gått fel. Det blir en liten extratur innan vi är tillbaka på leden igen. Det är ett enformigt landskap som passerar förbi. Ett landskap med små grönbeklädda kullar.

Tillslut kommer vi fram till de två broarna som leder oss över två bäckar. Efter de broarna svänger vi av österut. Stigen försvinner och syns bara bitvis. Det är ett lite råare landskap som möter oss med mer berg och sten. Men känslan som sköljer över mig är att vi nästan är hemma. Framme. Vi ska bara ta oss över till Kungsleden och Singistugorna, sen väntar en kort promenad upp till Kebnekaises toppar och sen är det bara att rulla ner till Kebnekaises fjällstation. Det känns nära nu. Snart har vi klarat det. Snart ska vi få sova ut på riktigt. Nallostugan känns plötsligt som ett ställe som man kan stanna på i flera dagar. Bara vi kommer dit.

Fast den här genvägen visar sig vara både tuffare och längre än vad jag hade trott. Den första biten kändes som att den gick väldigt fort. Sen stötte vi på stenigare partier och det går allt långsammare och långsammare. Vi når högsta punkten och sicksackar mellan några sjöar och jag tänker att nu är det bara nedför kvar. Jag tänker mig en stig som sluttar lite lätt nedför. Där man bara kan ligga på och springa.

Fjällsjö

En av fjällsjöarna mellan Hukejaure och Singi

Men det finns ingen stig och den platta svagt lutande dalgången visar sig vara riktigt böljande med små kullar så vi tvingas springa upp och ner. Upp och ner. Marken är förvisso ganska fin och jag känner för att springa lite men påminner mig samtidigt att det är en bit kvar så det kanske är bäst att spara lite på krutet. Erik börjar återigen känna av sin feber och vi bestämmer oss för att ta en powernap. Det har ju fungerat de andra dagarna. Nu är jag inte särskilt trött så jag tror inte på några mirakel, men jag tar på mig extra kläder och lägger mig på rygg bakom en kulle, där det är vindstilla, och sluter ögonen. Jag somnar aldrig och känner inte heller av någon effekt. Efter en halvtimme fortsätter vi.

Vi passerar ett rengärde, ser Tjäktjavagge, där kungsleden går, och Singistugorna. Nu ska vi bara hitta bron som leder oss över Tjäktjajåkka. Sen är vi nästan framme. På andra sidan ser vi vandrarna som går Fjällräven classic. Det är fullt med folk. Men någon bro ser vi inte till. Jag känner mig ganska pigg så jag springer lite i förväg och letar efter bron och hittar den ganska snart. Vi var inte så långt ifrån den ändå. Vi tar oss över, ansluter till kungsleden och följer den upp mot passet till Singidalen.

Mot Sveriges högsta topp

Det är nu kraftprovet börjar. Det är nu vi ska ta oss upp till toppen av Sveriges högsta berg, via Durlings led. Det är här någonstans som Erik säger något i stil med: ”Ta mig upp till Kaffedalen, sen är jag hemma.” Han är trött men jag gillar inställningen. Det gäller att aldrig ge upp. Jag vet många som hade gett upp för längesedan. Det är ofta det som börjar oroa mig när det börjar bli riktigt tufft. När det börjar göra ont. Att andra ska börja ge upp.

Det börjar redan skymma lite. Vi har varit igång hela dagen och jag tänker att vi gör bäst i att hålla ett bra tempo. Jag går men jag försöker hålla tempot uppe så att det inte ska ta alltför lång tid. Vi följer stigen upp till dalens mynning sen försvinner stigen och vi möts av ett stort stenskravelfält. Fast på andra sidan Jokken ser det bättre ut så vi vadar över och kommer ut på en gräsbevuxenmark med inslag av stenar. Jag tycker att det ser bra ut i sluttningen så jag börjar skråa uppför, mot dalgången mellan Singipakte och Guobircohkka. Jag tycker att det går bra sålänge det inte är för mycket stenskravel och det är alltid bra att ta höjd och på kartan ser det ut som om vi inte ska behöva förlora någon höjd på andra sidan krönet.

Nu är ju inte fjällkartan den mest exakta kartan som finns så vi förlorar ändå lite höjd ovanför krönet, men vi slapp i alla fall vissa steniga partier. Vi fortsätter upp i dalen och möts av en bäck som forsar fram genom ett stenigt landskap. Den dalgången känns oändlig. Det har varit en lång dag och det börjar nu märkas. Vi passerar över bäcken någonstans i kurvan där dalen viker av österut och där någonstans tar mina krafter helt slut. Fram till dess så hade det känts riktigt bra. Men där gick kroppen plötsligt på tomgång. Det går långsamt. Jag tar fram min sista bar. Det är den sista maten jag har kvar, som jag kan äta utan tillagning. Jag hade tänkt att spara den till toppen men jag äter upp den nu.

Det går långsamt och Erik går om mig, men ganska snart så återfår jag krafterna igen och fortsätter uppför den oändligt långa sluttningen, mot den avlägsna kaffedalen. Vi passerar några snöfält som suger musten ur benen. Vi ser Vierranvárri framför oss och jag hojtar till något om att vi snart är hemma och får ett glatt positivt svar från Erik.

Leden upp mot Kaffedalen

En bit av dalgången som ledde oss upp till Kaffedalen.

Det känns bra. Bara en liten tung bit kvar sen är vi uppe i Kaffedalen där vi tänkte ta en kort paus. Vi påbörjar den sista klättringen upp som först går i en brant stenig dalgång men där snön snart tar vid. Vi vandrar upp på snöfältet. Det suger i benen. Suger ut alla de sista krafterna jag har i min kropp. Det är riktigt tungt. Jag kämpar på för varje steg. Det går ganska brant uppför och det tar aldrig slut känns det som.

Jag ser några personer uppe i Kaffedalen. Vad gör de här nu? Det är ju snart mörkt? Hur ska de hinna ner innan det blir mörkt om de bara lyckats ta sig hit än? Jag fortsätter gå. Varje steg är en möda. Jag ser personerna där borta. Jag kommer inte närmare. Det känns som om jag står stilla. Jag ser Erik som vandrar framför mig. Han tar sig sakta framåt.

Snöfältet tar äntligen slut. Jag är helt slut. Jag vill bara stanna. Min kropp är helt tom på energi. Det snurrar i huvudet och jag har inget kvar att äta. Hur ska jag ta mig härifrån, tänker jag. Vi ser fortfarande inte västra leden framför oss. Vi fortsätter misären upp genom stenblocken. Det bara snurrar. Jag känner mig tom.

Till slut kommer vi upp till leden. Vi stannar. Jag inser att Erik är minst lika trött som jag är, om inte värre. När jag väl stannar till så återhämtar jag mig förvånansvärt fort, men Erik har drabbats av febern. Han äter lite. Jag har inget kvar att äta, men han bjuder på lite mandelmassa.

Bestigning av Kebnekaise

Jag är fast besluten att ge mig upp till Kebnekaises Syd- och Nordtopp. Dagens mål. Men Erik är helt förstörd. Han är slut. Han är sjuk. Vi har kört för hårt. Jag inser att det här äventyret är över. Han säger att han ska bege sig upp till toppstugan och sen ta östra leden ner. Han berättar att det ligger stegjärn under den nya toppstugan. Han tycker att jag ska ta Kebnekaises syd- och nordtopp själv. Jag har aldrig vandrat kammen över till Nordtoppen och jag känner mig lite tveksam. Dels för att jag är trött och dels för att det är både dimma och mörkt ute, vilket gör sikten i princip obefintlig.

Men jag tänker ändå att jag får ge det ett försök. Jag följer med Erik upp till toppstugan och ringer därifrån en vän nere på fjällstationen och berättar att Erik är påväg ner till dem och att jag önskar att de fixar en bädd till mig. Erik ger mig sin sista mat innan han ger sig av. Han tittar på sin gps-klocka och berättar att vi har färdats ca 70km den här dagen. Han ser väldigt trött ut när han försvinner. Jag blir lite orolig att han ska ramla på klättringen så jag springer ner till insteget men ser honom inte längre. Om det är någon som kan den vägen så är det han.

Jag går upp till toppstugan. Pratar med några värmländningar som har bestämt sig för att övernatta där innan jag plockar fram stegjärnen och beger mig upp mot toppen. Påvägen upp möter jag en barnfamilj som är påväg ner. Jag frågar om de har läget under kontroll vilket de säger att de har. Jag undrar jag. Vad händer när barn blir trötta? Det mörknar dessutom redan.

Kebnekaises sydtopp

Kebnekaises sydtopp

Efter några minuters vandring ser jag toppglaciären framför mig. Jag tar på mig mer kläder och spänner på mig stegjärnen och börjar klättringen upp till toppen. Det känns inte längre lika motiverande. Jag är ensam. Det blir inte samma sak. Det man startar tillsammans ska man avsluta tillsammans, annars förstörs hela meningen med det.

Jag når toppen. Blickar ut över landskapet. Jag ser inte mycket. Högst några meter genom dimman. Jaja, tänker jag och fortsätter ut på kammen. Jag tar det lugnt och försiktigt. Det känns inte särskilt läskigt. Jag ser ju inte hur det ser ut runt omkring mig. Allt är bara som en enda stor dimma. Jag har i alla fall några spår från tidigare bestigare att följa så jag vandrar på. Först går det nedför sen börjar det gå uppåt igen och efter en ganska lång stund börjar jag skymta lite mörka stenar framför mig. Nästan framme. Jag kliver ut på stenen och vandrar fram till toppröset.

Nordtoppen. Jag känner ingen glädje över att ha bestigit den här toppen. Ingenting. Bara jaha. Dags att gå tillbaka. Mörkret har blivit tätare och sikten är ännu sämre. Jag tar mig tillbaka över Sydtoppen och ner till stenranden. Jag ser mig omkring. Sikten är riktigt dålig. Jag ser inte många meter framför mig och jag har ingen lampa med mig som kan lysa upp min väg. Jag bestämmer mig ändå för att ta fram kompassen, lägger ut en ungefärlig kurs och börjar sedan att gå. Jag ser hur marken plötsligt försvinner framför mig. Jag blickar ut i den stora tomheten vid brantens kant. Den brant som störtar hundra meter ner mot Björlingsglaciär nedanför. Jag påminner mig själv med att ta de försiktigt och följer kanten på behörigt avstånd.

Kebnekaises Nordtopp

Kebnekaises Nordtopp

Slutligen kommer jag ner till toppstugan igen där jag återigen möter värmläningen. Vi pratar lite till innan jag ursäktar mig och säger att jag måst dra vidare. Jag fortsätter nerför klättringen på östra leden. En klättring som jag mindes som lätt, men som jag nu uppfattade som betydligt lättare än vad jag kom ihåg den. Kanske beroende på de klättringar som jag har gjort de senaste dagarna.

När jag kommer ner till glaciären börjar jag springa. Det känns ändå ganska lätt. Sikten är också något bättre här. Antagligen beroende av snön. Jag kommer fram till en metallåda som jag antar guiderna förvarar något i. Antagligen stegjärn. Jag stannar där och byter om. Sen fortsätter jag ner. Jag har aldrig gått östra leden sommartid så jag vet inte riktigt vad jag ska men jag hittar lite spår på ett snöfälten och inser att jag är på rätt väg. Jag fortsätter neråt och kommer fram till Kebnetjåkkåglaciären och springer över den. Jag korsar hela glaciären för jag har fått för mig att östra leden går söder om den här glaciären.

Jag hittar ingen stig men fortsätter på ett stråk som går något söderut. Det börjar luta neråt. Mer och mer och till slut får jag börja använda både händer och fötter för att ta mig ner. Plötsligt står jag och blickar nerför en brant. Jag ser inte slutet på den. Kanske skulle jag kunna ta mig ner där. En bit. Men jag vet inte vad som väntar där nedanför. Jag suckar och börjar klättra upp igen hittar en annan väg och tar mig långsamt nedför löst stenskavel. Inte är det storbacken i alla fall.

Det känns som att det tar en evighet innan jag är nere vid Jökelbäcken. Jag börjar springa. Det är fortsatt svårt att se. Jag tar mig ut ur Jökeldalen och ser den röda lampan som lyser på masten borta vid Kebnekaise fjällstation. Jag ser några andra framför mig. Springer på och skriker plötsligt till när jag vrickar foten. Jag springer fram till de två personerna. Pratar lite med dem innan jag fortsätter vidare.

En lättnad sköljer över mig när jag ser fjällstationen framför mig. Jag stannar utanför. Det här var en gång mitt hem, men jag känner mig lite främmande. Jag är hungrig och behöver något att äta och jag vet precis var jag ska gå för att hitta något, men det känns lite motigt. Det här är inte längre mitt hem. Mycket har förändrats. Jag bestämmer mig ändå för att ta något att äta. Jag är glad när jag inser att det fortfarande är öppet. Trots att klockan närmar sig 2 på natten. Jag käkar lite snabbt och beger jag mig sedan ner till personalboendet där jag somnar på en bädd på golvet.

Series Navigation<< Dag 2: Bestigning av AkkaDag 4: Sista dagen? >>

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.