Pårtemassivet

Dag 1: Bestigning av Pårtetjåkko och Palkattjåkkå


Det här inlägget är del 4 av 10 i serien 2016 Bestigning av Sveriges 2000m toppar

Det är kallt. Jag ligger på den kalla steniga marken och fryser. Det är inte mörkt men solen syns inte till. Dimman har i alla fall avlägsnat sig och sikten är klarare än den var när jag lade mig föregående kväll. Jag funderar på om jag har sovit någonting. Det känns inte så, men när jag tittar på klockan så är den mer än vad jag trodde. Kanske har jag sovit i någon timme ändå. Jag ligger kvar på marken. Tittar mig om. Jag fryser, så jag bestämmer mig för att gå upp för att få lite liv i kroppen.

Vi har redan varit uppe en gång den här natten och hoppat och sprungit runt för att få upp värmen. Det kändes bra då, men nu när jag reser mig upp är jag stel och skakar huttrande. Jag börjar gå runt uppe på platån. Tar mig stelt fram över stenblocken. Det känns ensamt på något vis. En speciell känsla. Jag börjar hoppa upp och ner samtidigt som jag vevar med armarna. Jag håller på så ett tag men känner mig fortfarande kall. Jag går runt och hoppar, försöker få liv i kroppen igen, men det känns som om hela jag är stelfrusen.

Även Erik hoppar upp. Vi har inget tält med oss. Bara varsin bivacksäck som skyddar oss mot eventuellt regn. Annars ligger vi direkt på marken och just här består marken av sten eller grus. Varken det mest bekväma att ligga på eller för den delen det mest isolerande. Dessutom befinner vi oss strax över 1800 meter över havet. Kanske inte den bästa platsen att slå läger på men det är en bra utgångspunkt inför dagens första topp.

Jag blickar bort mot Pårtetjåkkos topp. Enligt uppgift ska det vara Sveriges enklaste 2000m topp att bestiga. Jag vet inte riktigt om jag håller med. Den ligger ju ganska långt bort från närmaste stuga, från närmaste civilisation, men om man ändå tältar så kanske den inte är så svår. Bara att vandra upp.

Och det är det som vi bestämmer oss för att göra. Det är dumt att ligga och frysa. Bättre att röra sig. Vi packar ihop våra saker och börjar vandra. Jag tar en titt på klockan. Den är strax efter 03:00 och jag har knappt sovit en blund den här natten.

Ungefär en halvtimme senare så står vi på toppen. Den första 2000m toppen på den här resan. Det är ett gråmulet landskap som möter oss. Molnen barrikaderar hela himmelen men vi slipper i alla fall dimman. Den lilla backen upp till toppen har i alla fall fått fart på kroppen och värmen börjar återigen att pulsera ut även till yttre delarna. Ut till händerna och fötterna.

Pårtetjåkkos topp

Toppen av Pårtetjåkko, Bergen i bakgrunden från vänster till höger, Palkatpakte, Lill-palkat samt Palkattjåkkå

Vi ser Palkattjåkkå en bit bort. På andra sidan av Pårteglaciären. Det är dit vi ska härnäst. Vår andra 2000m topp. Men för att komma dit måste vi gå över en kam och passera över två mindre toppar längs vägen. Vi börjar att gå nedför en lite smålurig och luftig kam. Sen bär det av uppåt igen. Upp längs Palkatpaktes kam. En klättring som kräver både armar och ben men det som framför allt gör den lite lurigt är att berget är ganska löst på sina ställen, som det alltid är i de svenska fjällen. Vi tar oss fram metodiskt. Lugnt och försiktigt för att inte riskera någonting.

Klättringarna uppåt utgör sällan något problem. Däremot är det lite värre att ta sig nerför. Vi fortsätter ner på Palkatpaktes andra sida. Följer kammen som slutar vid ett lättare hak. Inget konstigt egentligen. Inte mer än att det är ett utsatt läge och lite nervigt. Om något skulle gå snett så är det inte så bra, fast egentligen så är det inga konstigheter.

När vi vandrar där på kammen börjar små snöflingor sakta singla ner genom luften, ner mot marken. Vi hade ingen termometer med oss oss men jag skulle gissa på att temperaturen låg runt nollan, eller däromkring. De små flingorna lägger sig stillsamt på stenarna.

Klättringen upp på Lill-palkat är lite svårare men sålänge som man tar det lugnt så det inga större problem. Efter Lill-palkat så väntar Vykortshaket, som är döpt så eftersom det framträder väldigt tydligt på ett gammalt vykort över Pårtemassivet. Här blir det lite värre. Framför allt att ta sig ner. Det sitter ett färdigt firningsankare där men Erik tyckte att det var onödigt att använda det och börjar efter lite tveksamhet klättra ner. Jag som känner mig lite osäkrare som klättrare tar lite längre tid på mig men lyckas slutligen jag också ta mig ner. När man står nedför kruxet ser det inte alls svårt ut men just klättringen neråt gör det lite klurigare.

Hakets andra sida är ungefär lika svårt, men eftersom vi klättrar uppåt den här gången så kräver det inte någon större ansträngning och när vi väl tagit oss upp ur haket så är det mer eller mindre bara en promenad kvar upp mot toppen av Palkattjåkkå, som sträcker upp sig med sina 2015m över havet.

Toppen av Palkattjåkko

Toppen av Palkattjåkkå nås några timmar senare

Nedfärden

Klockan är strax innan sex. Planen för dagen är att vi ska hinna fram till Sarektjåkkå och även bestiga Sarektjåkkås fyra toppar, men eftersom dagen fortfarande är ung och vi är hoppfulla så pratade vi lite om att köra på och kanske även hinna med Akka innan vi går till sängs, för en natt till ute känns för tillfället inte särskilt lockande.

Men först ska vi ta oss ner från Palkattjåkkå. Innan vi påbörjade vår färd hit läste vi på om alla toppar och den enda passagen som vi inte fann någon information om var den här. Hur vi skulle ta oss ner från Palkattjåkkå. Det enda som vi fick reda på var att nordkammen ned från Palkattjåkkå kunde vara lite klurig och att det fanns ett krux på Tvillingryggen som eventuellt skulle kräva klätterutrustning. Den enda klätterutrustningen som vi hade med oss var ett rep för firning samt en säkring för ankarbygge.
Fast det känns ändå onödigt att gå över Tvillingryggens toppar. Det blir bara onödig höjdtagning. Istället bestämmer vi oss för att gå nedför nordkammen och efter den vika av åt vänster så att vi kommer ner till Palkatglaciären. Nordkammen visade sig vara lite småknepig men sen var det bara enkel scrambling ner till glaciären.
Även glaciären var fin att gå på, om än lite hal, och eftersom den var bar och i princip sprickfri så kändes det som en säker väg.

Palkatglaciären

Jag nere på Palkatglaciären med Palkattjåkkå i bakgrunden

Mot nästa topp, mot Sarektjåkkå

Det blir allt varmare och de tunga molnen på himmelen börjar sakta att spricka upp. Två toppar var bestigna men innan den här dagen är till ända så är målet att minst ha bestigit Sarektjåkkås fyra toppar. Men först väntade det illavarslande vadet över Ráhpajåhkå. Det vadet som hade proklamerats som omöjligt av en av de som jag mötte på bussen föregående dag.

Från Palkatglaciären fortsatte vi norrut. Gick över ett stenigt fält med några korsande bäckar som rann ner från bergen på vår högra sida. Sedan bar det ner i Noajdevágge som trots mina farhågor visade sig vara ganska fin. Som orienterare brukar jag undvika bäckraviner för de har en tendens att vara svårframkomliga, men jag insåg ganska snabbt att det i fjällvärlden råder lite andra regler om var det är bra att gå och inte gå jämfört med i skogen. Den här ravinen visade sig vara riktigt fin och till skillnad från det karga stenfältet så växte gräset frodigt här.

Vi vandrade på men ökade snart farten och började springa. Vi kom ner till Sarvesvágge och enades om att det antagligen var bäst att vada över bäcken så tidigt som möjligt. Innan den hunnit växa till sig och så gjorde vi, men efter bara några meter på bäckens andra sidan så bytte vegetationen hastigt karaktär, från det lättsprungna låga riset med otaliga små stigar till total snårdjungel bestående av framför allt lågväxande svårframkomligt videsnår, men även av diverse blommor och sly som täckte marken och som sinkade vår framfart rejält.

Som tur var så hittade vi lite renstigar som vi kunde följa, men hur renarna som har sprungit upp de här stigarna egentligen tänkte är fortfarande ett mysterium. De gick i vart fall inte åt något logiskt håll och de flesta tenderade att sluta nere vid bäcken.

Videdjungeln

Så här kunde det se ut i videdjungeln. Ibland var det värre och ibland var det bättre

Vadet i Rapadalen

Det tog oss betydligt längre tid än vad vi hade trott att ta oss fram till Rapadalen och väl där kunde vi skönja det stora deltat av bäckar som strömmade ner genom dalen. Det var här vi skulle över. Vi fick för oss att det skulle var bäst att vada över bäcken så tidigt som möjligt. Dels för att vi hade hört att det var mer strömt högre upp och dels för att vi hade hört att andra hade gjort det.

Vi tog oss fram till bäcken och ner till det strömmande vattnet. Det var grumligt så det var svårt att avgöra hur djupt det var men det forsade på bra och trots att bäcken delade upp sig i ett delta så var det stora mängder vatten som forsade förbi i alla forsrännorna. Vi letade efter ett bra ställe att vada över men hittade inget. Kanske var det så där jävligt att ta sig över ändå?

Det var upp till bevis. Om det inte finns något bra ställe att ta sig över så fick vi ta ett dåligt. Vi valde i vilket fall en plats där bäcken var så bred som möjligt och doppade fötterna i det kalla vattnet. Vi gick samtidigt ut i vattnet och lät den förste ta emot forsens kraft medan den andre kunde gå bakom och balansera upp den förste. Det funkade! Vi kom över första fåran. Benen och fötterna isade av det kalla vattnet. Nu var det bara några otaliga fåror kvar.

Men även det löste sig till slut. Värst var det när vattnet gick upp till midjan. Då var det både bra tryck och extremt kallt, men vi är både glada och nöjda när vi kommer upp på andra sidan. Ännu en utmaning avklarad och när vi lyfter blicken så kan vi skymta Svarta spetsen där borta i fjärran. Det är dit vi ska. Det är där vår kamvandring börjar.

Vadet i Rapadalen

Här vadade vi över Ráphpajåkhå och ja, det var värre än det ser ut på den här bilden

Upp till Tjågnaris

Men den glädjen försvinner snabbt, för vegetationen på den här sidan om bäcken är betydligt värre än den var på den andra sidan. Vi hamnar återigen i en djungel av buskar och träd. Vi kämpar oss fram genom vide som är högre än oss själva, över övervuxna bäckfåror och genom lummig och trasslig björkskog. Lycka är när vi kommer fram till ett svårpasserat stenfält med bumlingar till stenar, som man får klättra runt på. Vi söker oss uppåt med hoppet att det ska vara lättare att sig fram längre upp, men det blir knappast bättre och det går riktigt långsamt. Samtidigt så ser vi det rena landskapet när vi blickar ner mot andra sidan bäcken. Där borde vi vara.

Men framåt kommer vi trots att det går långsamt och efter ett tag så tar vi oss ner till bäcken igen i hopp om att det ska vara lite bättre framkomlighet där och hittar slutligen en mindre stig som vi kan följa. Det blir sakta bättre och dalen öppnar upp sig. Vi närmar oss Tjågnåris och börjar återigen att ta höjd. Vandrar genom ett lite bökigt skogsparti innan vi kommer upp på det härliga kalfjället.

Solen skiner och värmen är med oss. Det är en fröjd och vad vackert här är! Till vår förvåning ser vi även till ett annat gäng som varit och tittat på ett vattenfall. Vi fortsätter upp. Tar höjd och stannar inte förrän vi når toppen Tjågnåris.

Även om klockan inte är jättelångt gången så känner vi oss ändå lite trötta. Dels efter en lång dag och dels efter alldeles för lite sömn. Hoppet om att vi skulle hinna med även Akka har sakta dött ut under dagens tuffa vandring genom Sarvesvágge och Rapadalen. Men även Sarektjåkkå känns som en tuff utmaning i det här tillståndet, så vi bestämmer oss för att ta en timmes powernap innan vi drar vidare mot nästa mål. Mot Sarektjåkkås 2000m toppar.

Rapadalen

Vandring i Rapadalen. I fjärran syns Tjågnaris och Svarta spetsen

 

Mer i samma serie<< Anmarschen mot Pårtetjåkko observatorietDag 1: Bestigning av Sarektjåkkås fyra toppar >>

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.