Det här inlägget är del 4 av 4 i serien 2015 Chamonix
- Col de la Terrasse
- Klättring i Italien
- Tävling, 1300 höjdmeter och fransk kultur
- Mont Lachat och Le Prarion
Det börjar närma sig slutet av den här veckan nu och både jag Erik kände att det var dags för ett lugnt långpass och det med betoning på lugnt. Vi startade med lite platt löpning utmed en stig från Chamonix ner till Les Houches och tur var väl det, för efter gårdagens tävling så kände jag mig rejält sliten och det kändes motigt redan från start.
Väl i Les Houches stannade vi och tog en snabb gåfika sedan fortsatte promenaden uppför sluttningen mot Mont Lachat. Stigen började nere i den hyfsat flacka höstskogen innan den sakta börja slingra sig uppför sluttningen längsmed en kam. Ju högre upp vi kom desto glesare blev det mellan träden och desto bättre blev utsikten. Slutligen möttes vi även av den lilla runda gräsbevuxna konturen av toppen på Mont Lachat.
Men målet för dagen var högre, nämligen att ta oss upp till Refuge de Tête Rousse och kanske ännu lite högre om vädret och snöläget tillät det. Fortsätter man vidare uppåt från Tête Rousse så kommer man efter viss klättring upp till Refuge du Goûter, vilket är en känd sista hållplats för många av dem som ger sig upp mot toppen av Mont Blanc.
Vi fortsätter uppåt. Stigen blir allt stenigare och terrängen runt omkring oss börjar alltmer likna svensk högalpin terräng med blandade små och stora klippblock som ligger kilade mot varandra. En bit uppför sluttningen får vi även syn på en ensam Ibex, en bergsget, som obehindrat strövar omkring i den svårtillgängliga terrängen.
Utsikten mot Le Prarion (i centrum) och Les Houches (till höger)
När vi kommer ytterligare några hundra höjdmeter högre upp så börjar vi mötas av små snöfläckar som snart växer till sig och bildar stora snöfält och snart är hela marken täckt av ett hårt lager med snö där enbart några uppstickande klippblock tränger igenom den vita ytan. Och snön är hård som is. När vi går på den blir det bara ett knappt urskiljbart avtryck från skonas dubbar. Det känns lite som att gå på is fast ändå med bra fäste under sulorna. Vi fortsätter en bit till. Det blir allt brantare och vi tar hjälp av alla fyra för att kravla oss uppför den hårda snön. Fästet under fötterna känns okej men följderna om man skulle slinta känns riskabla så vi tar det försiktig. Under somrarna säger de att det i medel dör en person var tredje dag i alperna, så det finns all anledning att ha respekt för bergen.
Efter ett tag bestämmer vi oss för att vända. Den dolda stigen blir allt brantare och lurigare och det handlar ju inte bara om att ta sig upp, man ska ju ner sen igen och ofta är det betydligt svårare att ta sig ner. Dessutom har vi fler planer för dagen. Vi springer ner en bit längs sluttningen, tar en snabb matpaus där solen möter oss, innan vi fortsätter ner mot Mont Lachat som vi den här gången bestiger.
Mont Lachat möter oss med öppna alpängar och vacker utsikt ner mot Le Prarion som är det andra målet för dagen. Vi passar på att njuta av den härliga utsikten, solen som skiner från den klara himmelen och de underbara löpvänliga stigarna som leder oss ner till Col de Voza innan vi påbörjar klättringen uppför skidbackarna på vår väg mot Le Prarion.
Stigen upp mot toppen av Mont Lachat
Alpängen strax efter toppen av Mont Lachat
Även Le Prarion bjuder oss på en härlig utsikt över hela Chamonixdalen, dessutom är det väldigt lättillgängligt för både löpare och vandrare så det rekomenderas starkt om man har vägarna förbi. Från Le Prarion bar det av ner mot Les Houches igen via den norra kammen. En fin och lite småteknisk utförslöpa som slingrar sig ner mellan träden utmed sluttningen.
Efter det var det bara att knata hem igen. Som tur var började benen och kroppen slutligen komma igång när vi närmade oss Les Houches och jag började känna mig allt starkare. Sträckan började även den ticka på och snart insåg vi att vi närmade oss en marathon distans och då kom jag att tänka på mitt månadsmål om att springa ett Marathon varje månad, så när vi kom fram i Chamonix och klockan visade att det krävdes ytterligare en kilometer för att uppnå marathondistansen så var det bara att ta en liten svängom inne i stan, vilket snabbt var gjort. Det hela slutade med att vi hamnade på en parkbänk med en smaskig smoothie i handen, vilket satt riktigt gott efter den dryga sju timmar långa löpturen.