Tävling, 1300 höjdmeter och fransk kultur


Dimman ligger tungt i dalen. Staden är stilla och öde. Vi är ensamma. Så kändes det i alla fall en halvtimme innan start när jag och Erik vankade fram och tillbaka på parkeringen bakom Aiguille du Midi liften. Vi hade hört ett rykte om att det skulle vara en tävling här. Ett rykte från en vän, som i sin tur hade hört det av någon annan och undra om inte även denne hade hört det av ytterligare någon annan?

Erik har dragit på sig en liten skada så det är egentligen bara jag som har tänkt att springa, men vi var båda på plats på den ensliga parkeringen. Efter en stunds kylig väntan kommer det en herre springandes med två stavar och en väska, men även han ser lite vilsen ut och försvinner ett tag innan han åter kommer tillbaka, för att snart försvinna igen.

Tiden tickar långsamt förbi medan den närmar sig tidpunkten för start. Men fortfarande är det helt tomt på den dimmiga parkeringen. Efter ytterligare några minuter kommer tre grabbar springandes. Jag hör mig för med dem om de vet något om en tävling. En av dem svarar med en brittisk dialekt att visst är det en tävling, om än en liten lokal sådan och hänvisar samtidigt till starten på andra sidan tunneln.

Jag springer dit. Anmäler mig och betalar avgiften. Jag blir samtidigt informerad om att tävlingsavgiften är till för att betala den mat som vi ska äta efter loppet. Det låter schysst tänker jag. Det är runt tjugofem personer samlade vid starten. En person höjer stämman och berättar något på franska. Jag antar att det handlar om banan eller något liknande och frågar om de kan ta det på engelska. Britten svarar då att det är bara att följa markeringarna.

Tiden tickar på. Vi samlar ihop oss och starten går. Jag tänker att det är nog bäst att ta det ganska lugnt i början. Det är många höjdmeter som ska tas och jag har ingen aning om hur banan ser ut. Vi börjar att springa på en asfalterad väg innan vi kommer fram till parkeringen och stigen som leder uppför sluttningen. Jag tar det lugnt. Lägger mig i klungan. När vi kommer in i skogen är det folk överallt omkring mig. De springer alla möjliga tänkbara vägar. Jag inser snabbt att det inte bara handlar om att följa en stig utan det handlar egentligen bara om att ta sig upp så snabbt som möjligt.

Jag börjar att ta en genväg, sen följer jag stigen runt och kommer jämsides med Britten. Då säger han: ”Just follow me, I know all the shortcuts, if you wanna go steep.” Så jag hänger på honom. Han håller ett bra tempo. Jag hade kunnat springa lite snabbare men intalar mig själv att det är en lång bit kvar, så jag lägger mig i rygg och matar på uppför backen. För en svensk låglandsbo som jag så känns det lite ovanligt att springa i en backe som aldrig tar slut.

Jag klamrar mig fast bakom Britten och mycket riktigt så tar han endel genvägar som innebär riktigt branta gåbackar. Jag inser snart att jag springer lite snabbare än honom men varje gång jag tvingas gå så tappar jag några meter, men de tar jag snabbt igen. Fast snart blir det brantare och gåpartierna blir allt längre och jag blir mer och mer som en jojo bakom Britten. Ena stunden så är jag hack i häl, nästa så är jag 10 meter bakom.

Vi kommer allt längre och längre upp och varje gång jag blickar bakåt ser jag hur han bakom mig närmar sig. Sakta men säkert. Jag försöker öka lite men benen är stumma av mjölksyra. Jag blickar upp och ser en knöl som tonar upp sig ovanför mig. Dit upp ska jag och antagligen ytterligare en bit. Jag kämpar på. Kämpar för att hänga med Britten och kämpar för att hålla han som är bakom mig bakom mig.

Granarna byts ut mot björkar och björkarna glesnar sakteligen tills jag kommer upp ovanför trädgränsen. Det blir brantare och stenigare. Frosten biter sig fast i allt större utsträckning och vissa stenar är väldigt hala. Jag slinter till någon gång men är snabbt på banan igen. Benen skriker men jag lyssnar inte. Jag ser krönet framför mig. Britten har fått några meter. Jag skymtar en stuga på min högra sida och killen bakom mig är bara några meter efter. Det känns som om vi snart är i mål. Tävlingsdjävulen i mig slår till. Jag bestämmer mig för att springa trots att backen är för brant för det. Pulsen skenar. Benen skriker men jag har bestämt mig för att springa ikapp Britten framför mig. Att ge honom en match. Jag satsar allt för att komma ikapp honom. Jag närmar mig och vid krönet är jag honom hack i häl och innan jag hinner tänka så är jag förbi.

Men kroppen är helt utsliten. Pulsen ekar i mitt huvud och när jag passerar över krönet inser jag att det är minst 500m kvar. Jag är helt slut och vill bara kasta mig på marken men jag tvingar mig att fortsätta. Jag kan ju inte ge upp nu. Nu måste jag ju öka! Och det försöker jag göra. Jag springer allt vad jag orkar på den steniga stigen. Hoppar mellan klippblocken. Bort mot mellanstationen på Aiguille du Midi liften som jag skymtar framför mig. Jag springer med krafter jag inte har.

När jag vänder mig om är Britten plötsligt borta. En tanke slår mig. Har jag sprungit fel? Jag ser honom inte någonstans. Jag vet inte heller exakt var målet är men jag fortsätter. Kämpar mig upp de sista höjdmetrarna och då ser jag målet framför mig. När jag jag närmar mig målet skymtar jag plötsligt något i ögonvrån. Jag vänder på huvudet och ser Britten komma susande från höger uppe på platån som jag är på väg uppför. Jag gör en spurt sista biten och kommer upp precis innan honom.

Jag pustar ut och britten säger: ”I thought I would beat you since i know this shortcut”. Tiden stannar på dryga timmen. Lite överraskande för egen del så slutade jag på en tredje plats. Jag trodde det var några fler framför mig. Det är inte så illa för en lågländare från Sverige när motståndet består av franska alpinister.

Vi väntar in de resterande tävlande och jag pratar lite med Britten och med en annan engelsman. Det visade sig att Britten gjorde sin näst snabbaste tid och att han har kört just den här turen säkert hundra gånger. Han hade tydligen som mål att springa under en timme och därför letat upp alla möjliga genvägar. Efter ett tag kläcker han även ut sig att han är intresserad av att åka till Sverige och köra Keb classic någon vinter framöver. Så kanske möts våra vägar igen?

Hursomhelst, när alla hade kommit upp var det dags att bege sig till matstället. Det visade sig vara det lilla huset som vi hade passerat på vägen upp. Jag tänkte att man får väl någon baguette eller något liknande. Något som jag funderade på att skippa efter att ha väntat på en kall platå under några alltför långa minuter. Men tillslut följer jag med mina nyvunna franska vänner, trots att jag inte förstår vad de säger, till serveringen.

När vi kom till restaurangen så stod det några fint uppradade glas där tillsammans med några tallrikar. Jag slog mig ner jämte de båda engelsmännen. Snart kom det en servitör fram med en kanna som jag först tror är öl, så jag frågar: ”What is that?”. Det visade sig vara äpplejuice så det var ju okej. Öl var jag inte särskilt sugen på. Snart serverades även några fat med ostkakor, korvkakor samt oliver. En av fransmännen kommer fram och serverar en cola. Jag tackar ja och han häller upp medan jag käkar några kakor. Snart landar en paj på bordet och jag tar en bit även av den. Efter det känner jag mig lite törstig igen så jag häller upp ett glas av något som jag tror ät päronjuice men när drycken landar på min tunga känner jag en välbekant torr smak.

Vitt vin. Det borde jag ha insett. Ytterligare några pajer kommer in och andra delikatesser och jag börjar fundera på hur man kan få allt det här för bara sex euro. Men men. Jag käkar på. Jag dricker upp mitt vin och känner att den där efterrättspajen som precis kom fram på det andra bordet ser smaskig ut, så jag reser mig för att gå och hämta en bit. Då blir jag plötsligt helt snurrig och vimmelkantig.

Det kanske inte är det bästa att dra i sig ett glas vin direkt efter en tävling när man har tagit ut sig till max. Jag vinglar i alla fall bort till det andra bordet tar en pajbit och äter upp den. Sen tar jag farväl av mina engelska vänner och beger mig av hemåt. Nerför backen igen.

Ibland blir man positivt överraskad. Jag hade ingen aning om vad det här var för tävling när jag gick där och vankade fram och tillbaka nere i dimman på parkeringen under morgonen. När vi väl kom upp en bit på sluttningen sken solen igenom och färgade resterande delen av den dagen till en solskenshistoria. En dag som jag kommer att minnas, kanske inte så mycket för loppet som för den lite udda men trevliga tillställningen efteråt. Man kan säga mycket om fransmän men det här med mat, det kan de.

Series Navigation<< Klättring i ItalienMont Lachat och Le Prarion >>

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.