Falnande ljus


Solen har precis sänkt sig bakom horisonten. Kvar har den lämnat ett rött sken som klär den svallande blåa havsytan. Vinden är stilla och havet är är lugnt. Endast fåglarnas kvitter skänker liv till den falnande dagen.

Luften är fuktig men också varm, nästan som under en sommarkväll. Jag sitter där, på en fårbetad äng, och blickar ut över havet. Över de skymmande öarna. Den glänsande eldröda himmelen. Jag känner den svaga och lite kyliga vinden som smeker mina kinder. Jag hör fåglarna som kvittrar bland träden. Jag känner den saltstänkta doften från havet.

Omgivningen är stilla. Det är stunden som är. Nuet som ofta glöms bort. Känslan av att bara finnas till. Känslan av att vara. Den känslans som alltför ofta glöms bort. Den är här. Den är nu. Det som var kommer aldrig att bli, men det som blir kommer alltid att vara.

Alltför ofta glömmer jag bort var jag är, vad jag vill och hur jag ska komma dit. Jag fastnar i mönster som samhället har skapat och jag glömmer det som är och det som ska komma. Jag bryr mig mer om vad andra tycker än vad jag själv tycker och det finns väl heder i det, men i ett samhälle av egoism gynnar det inte mig.

Nuet och framtiden är osäker, men jag ska aldrig glömma mitt ursprung. Det som var, men jag ska heller aldrig glömma det som är och det som kommer att ha varit.

Det röda skenet mörknar. Fåglarna tystnar medan stillheten och kylan lägrar sig. Mörkret faller och ännu en dag går mot sitt slut. Ännu en dag.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.