Känslan av att nästan misslyckas


Mars är nu över och ännu har jag inte skrivit något om den maran som jag har som mål att springa varje månad. Eller jo, jag nämnde det i mitt tidigare inlägg. Jag nämnde att jag inte sprang det när jag hade tänkt att göra det. Det är aldrig kul att misslyckas, framför allt inte om man inte har en väldigt god anledning att göra det.

Så jag bestämde mig ändå tillsist. Att inte misslyckas. Sista Måndagen i månaden, den 30 Mars, slutade jag två timmar tidigare från jobbet och drog till grannbyn Veddige där jag hakade på Hallandsleden norrut mot Stättared. Jag gick ut i godan ro och hade inte bråttom. Nere på slätten var det platt och fint men så fort det bar in skogen tilltog kuperingen rejält.

Vattenfall i början av turen.

Vattenfall i början av turen.

Kuperingen kändes däremot inte som någon större problem. Jag lät stegen flyta på i ett inte alltför ansträngande tempo och efter uppförsbackar kommer det nedförslöpor. Efter ungefär en mil kom jag ner till Stora Horredsjön som jag rundade på västra sidan. Sen bar det upp mot Stättared och vidare längs en kraftgata, och sen ytterligare vidare mot Idalaskogarna innan klockan visade på 21,2 km och jag beslöt mig för att vända. Jag hade inte helt koll på när mörkret skulle falla så jag tänkte att det var bäst att inte köra för långt.

Och det gjorde jag rätt i. Jag hade en riktigt bra period när allt kändes jättebra och jag bara gled fram. Det var efter ungefär 25 km. Bara någon kilometer senare kände jag hur bränslet började ta slut. Varje steg blev jobbigt, och extra jobbigt blev det när det började gå uppför.

Stora Hornsjön

Passering av Stora Hornsjön

Jag hade inte ätit något sedan lunch den dagen och inte hade jag med mig något att äta heller, för jag tänkte att det ska väl inte behövas. Men jag hade fel. Den sista milen blev ett rent lidanden där kroppen och huvudet inte alls ville samma sak. Det var en tung kamp som jag tillslut segrade, men när jag väl stannade till kyldes kroppen snabbt ner och jag började skaka okontrollerat. Jag slängde mig i bilen, satte temperaturen på max, men ändå huttrade jag hela vägen hem. När jag väl kom hem slängde jag mig i lite mat och tog en varmdusch. Trots att jag lät det varma vattnet falla över mig i över en halvtimme så frös jag fortfarande när jag steg ur duschen, så då var det bara att krypa ner i sängen i njuta av tröttheten.

Det hade varit tråkigt om livet hade varit för lätt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.