Foto: Johan Moberg

Sandsjöbacka trail 2


Sandsjöbacka trail är en tävling som startade 2011. De profilerar sig med utmanande banor under vinterhalvåret med allt vad det innebär med möjlighet till snö, frost och kyla eller också blöta stigar. Från början fanns det bara två distanser, mara och halvmara, men de senaste åren har tävlingen växt till sig både vad gäller antalet startande och även vad gäller längden på tävlingen. I år gick det lite olika distanser under tre på varandra följande dagar och för de som var riktigt tuffa fanns möjlighet att tävla tre dagar i rad.

Jag var med och sprang Sandsjöbacka trail för första gången 2012. Då sprang jag 44km distansen. Det var ett tungt lopp. Jag började med att gå ut alldeles för hårt men mitt största problem var ändå att jag fick oerhört ont i benen. Efter 30 kilometer bestämde jag mig för att bryta, för att inte riskera att dra på mig någon skada. Det beslutet var inte svårt att fatta eftersom jag inte kunde springa på grund av smärtan. Om sanningen ska fram så kunde jag knappt gå. Dessutom frös jag för den gången föll snön från himmelen och vattnet var fruset i pölarna.

Ingången till Sandsjöbacka

Ingången till Sandsjöbacka. Foto :Johan Moberg

Jag hade egentligen ingen tanke på att springa loppet i år. Inte förrän i början i December, men då var 44km klassen redan full. Då föddes istället ett frö inom mig. Kanske skulle jag ge mig på den lite längre distansen. 50 miles. 82 kilometer. Det var längre än jag hade sprungit tidigare. Jag hade tagit mig an 61 kilometer två gånger och då var jag ganska sliten och trött när jag närmade mig målet. Jag tvekade in i det sista men i början av Januari bestämde jag mig slutligen och anmälde mig. Nu fanns det ingen återvändo.

Jag är inte något fan av långa lopp. Det är inte kul att springa när det gör ont i kroppen. Jag kämpar gärna mot mig själv och pressar mig hårt. Jag gillar känslan av att springa fort men att ligga och nöta när det gör ont är inte samma sak. Jag ser ändå utmaningen i det och det var den jag antog.

Loppet startade precis utanför Tjolöholms slott och inleddes med en tur runt kullarna utmed stranden. Jag hade lagt upp min plan. Jag visste inte alls hur kroppen skulle svara men jag tänkte att jag borde kunna springa på någonstans mellan 10 och 12 timmar. Taktiken blev därmed att öppna i 6 min/km fart. Långsammare än det kändes inte löpmässigt ekonomiskt.

När starten gick sprang jag lugnt iväg. Det blev inte någon rusning direkt men jag fick ändå sansa mig för att inte dras med i de andras tempo. Det kändes så lätt när vi sprang där på vägarna i mörkret men jag fick intala mig om att det var åtta mil kvar och att loppet inte började förrän vi kommit halvvägs. Med de tankarna lyckades jag hålla mig till min planerade fart.

Inledning gick väldigt lätt. Första milen kändes som en promenad. Mörkret släppte och det kändes riktigt trivsamt att springa i det sakta tilltagande ljuset. Precis innan soluppgången kom jag upp på Fjärås bräcka där jag kunde blicka ut över det platta landskapet som låg under mig. Blicka ut mot havet och det sakta tilltagande ljuset. Det kändes härligt och mastigt på något sätt.

Vi fortsatte norrut. Sprang in i skogen. Efter 25 kilometer skulle den första depån varit men där var det tämligen tomt. Det visade sig sedan att arrangörerna hade missat denna kontroll. Det gjorde egentligen inget. Det innebar bara att jag fick springa de första 4 milen på en halv vattenflaska. Inte för att det var något problem.

Det var först efter ungefär 30 kilometer som det började. Smärtorna. De kom sakta smygandes. Låren stelnade till och knäna började ta stryk. Jag tyckte det var lite väl tidigt och började bli lite orolig men jag sprang på.

Vi kom fram till andra depån efter 40 kilometer. Jag tog en titt på klockan. Strax under fyra timmar. Jag kände mig riktigt pigg och det kändes bra, om det inte hade varit för smärtorna som trängde sig på i låren och knäna. Jag stannade. Drack och fyllde på den sinande flaskan. Passade på att få i mig lite mat och stretchade snabbt ut låren innan det bar iväg igen.

Energipåfyllning vid första depån i Lindome efter 40km.

Energipåfyllning vid första depån i Lindome efter 40km.

Nu var det snart dags att göra entré i Sandsjöbacka. Bara en kortare löpning söderut sen var vi där. Efter depån kändes benen riktig bra igen. Jag låg på ganska hårt men kontrollerat under löpningen ner mot Sandsjöbacka.

Jag hade hört att det skulle vara lerigt i naturreservatet. Det hade varit ganska blött innan tävlingen och när jag och Micke sprang där innan jul så var det ett flertal blöta partier men på något sätt så avfärdade jag ändå de här ryktena. Det kan inte vara så farligt tänkte jag. Men jag hade fel. Snart badade jag med lera både upp till vristerna och upp mot vaderna.  Inte nog med att det var blött, det var rejält uppsprunget och då är jag ändå van vid när det är blött och söligt. Det var många löpare som hade passerat på de här stigarna under den gångna helgen och det var bara att inse att vi var den sista klassen som sprang här. Det blev ju inte bättre av att jag redan hade börjat stelna till och kände mig alltmer osmidig när jag skuttade fram på de små stenblocken.

Efter 5 mil kände jag hur benen började ge vika under mig. Jag var egentligen inte särskilt trött men oerhört stel och klumpig. Jag möttes av lera. Jag möttes av vatten varvat med enstaka berghällar. Det började gå riktigt långsamt och det började göra riktigt ont. Varje steg smärtade. Jag tittade på klockan och både tiden och sträckan tickade väldigt långsamt. Det kändes som en evighet innan jag nådde fram till den tredje depån som var efter 6 mil.

Ankomsten till den tredje depån i Spårhaga efter 60km

Ankomsten till den tredje depån i Spårhaga efter 60km

Nu var det inte långt kvar. Bara två mil. Fast två mil kändes väldigt långt i det skicket som jag befann mig i, så istället för att ställa in siktet mot målet så fokuserade jag all min kraft på att ta mig till nästa depå som var vid Sisjön. Därifrån var det bara en mil kvar. Jag visste att den sista biten mellan Oxsjön och Sisjön var en fin grusväg. Jag längtade bara mer och mer att få syn på den här grusvägen när jag badade genom lervällningen. Banan gick mestadels genom dalgångarna där det var så lerigt och blött det bara kunde bli. Återigen kändes det som om jag stod stilla. Jag tänkte, nu måste jag ha kommit minst en kilometer sedan jag sist kollade på klockan, men när jag vänder upp klocka och blickar ner på displayen så inser jag att den löpta sträckan bara vuxit med fyrahundra meter. Det går tungt. Jag kommer ut på den efterlängtade vägen. I början känns det väldigt skönt men så gör sig smärtorna påminda. Varje steg smärtar. Det går inte fort. Jag tvingar mig att hålla mig löpandes.

Jag blir glad när jag ser Sisjödepån framför mig, men när jag väl kommer fram blir jag åter besviken. De har bara godis här. Inget som jag var sugen på. Jag hade sett fram emot att äta något gott. Någon frukt. Inte godis. Godis blir man bara dålig i magen av. Jag fyller snabbt på flaskan och haltar vidare. Nu är det inte långt kvar. En mils lidande.

Från Sisjön går det nedför. Äntligen tänkte jag innan jag kom fram till backen och inser att det bara gör ännu ondare när jag springer nedför. Det var ett långt segt asfaltsparti innan banan fortsatte upp på Änggårdsberget och hur presenteras vi av Änggårdsberget om inte av en stor lång dalgång, också känd som lerpölen. Krampen börjar också ge sig till känna vilket tvingar mig att gå baklänges uppför en backe.

Den sista milen var den längsta milen jag någonsin har löpt. Den tog aldrig slut. Kändes det som. Men tillslut ser jag husen i fjärran. Jag omsluts av bebyggelsen. Kommer ut på asfalten. Springer över den stora vägen. Nu är det inte långt kvar. Jag blir omsprungen av några som är ute och joggar. De springer lätt förbi. Jag vill svara men det går inte.

När jag tror att jag snart är i mål så uppenbarar sig plötsligt en vägg framför mig. Tävlingens brantaste backe. En sista kulle. Den kullen som ska förnedra alla deltagarna. Den kullen som slår på de som redan ligger. Jag slutar springa och börjar gå någon meter innan kullen. Det hugger genast till i musklerna när jag börjar klättringen. Krampen tär. Det är inte långt kvar. Jag kollar bakom mig. Jag ser ingen men blir ändå osäker. Det drar såpass i musklerna att jag inser att jag måste vända mig och gå baklänges uppför backen. Vilken förnedring när man vill göra ett värdigt avslut.

När väl kullen är bestigen är det bara att glida nerför slänten på stumma ben. Jag ser den upplysta Slottskogsvallen framför mig. Vilken befrielse. Jag kommer in på arenan. Jag hör speakern som säger mitt namn. Jag känner mig välkommen. Från att ha varit stel och långsam lättar plötsligt stegen. Jag ökar farten, nästan spurtar in mot mål. Jag klarade det! 82 kilometer. Jag inser plötsligt att varje steg var värt det. Lyckan strålar genom kroppen. 9:24:10. Under mitt lägsta mål på 10 timmar. Jag kan inte vara annat än nöjd även om jag inte känner den känslan fullt ut just där och då.

Jag inser att jag egentligen inte är särskilt trött. Det är bara de smärtande benen och knäna som har hållit farten nere de sista milen. Det finns outnyttjad potential i min kropp. Nästa gång kommer jag vara starkare. Nästa gång kommer smärtorna vara mer avlägsna. Ju tuffare utmaningen är desto starkare blir alltid belöningen!

Jag vill slutligen tacka för alla hejarop som jag fick under loppet. Publiken var liten men väldigt hjärtlig. Ni värmer och livar upp. Jag vill även rikta ett tack till arrangören som bjöd på fina banor och ett trevligt arrangemang.


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “Sandsjöbacka trail