Besseggen


Årligen så vallfärdar 40 000 norskar för att vandra över den kända Besseggen. En led som går över en klippkam ovanför Gjendes norra strand. Leden är främst känd för den mäktiga formation som bildas där bergskammen skär ner mellan de två sjöarna Bessevatten och Gjendes. Leden börjar i Memurubu, dit man enkelt kan ta sig med båt, och går sedan hela vägen tillbaks till Gjendesheim. Totalt handlar det om 14 kilometer och en stigning på ca 1400 höjdmeter.

Idag stod den här leden på schemat. Men vi tänkte att det blir nog lite kort att bara springa 14 km så vi hoppade båten och började istället dagen med att springa utmed Gjendes kust till Memurubu.

Fokuset under veckan har hela tiden varit att köra flera långpass i ganska behagligt tempo men nu när veckan börjar närma sig sitt slut så kändes det bra att få köra ett pass i lite högre fart. Jag och Micke stannade till i Memurubu och tog en kort paus medan Mats försvann upp längs sluttningen. Vi laddade upp med lite kakor och drack några klunkar vatten innan det bar av uppåt.

Det började med en ganska behaglig backe som var brant men ändå fullt löpbar. Jag drog på hårt redan från start mest för att känna hur det kändes och de kändes riktigt bra. Jag sprang behärskat i uppförsbackarna och försökte trycka på för fullt när det planade ut.

Det gick bra. Hela vägen fram till Besseggen. Besseggen är en granitkam som kräver lättare klättring. Den är hyfsat brant och oregelbunden vilket gör att det är svårt att springa uppför den. Så jag tvingades att gå. Och det var nu det blev tungt. Det var nu jag kände av veckans tidigare pass på riktigt. Jag hade heller inte särskilt bra koll på hur rutten gick, så jag tänkte att när jag väl kommer upp till krönet, då är jag på toppen. Men som så många gånger förr så väntade inte toppen bakom krönet utan bara ännu en backe.

När jag nådde toppen av Besseggen var jag helt urlakad. Energin var slut. Jag försökte springa men det gick inte fort och jag var helt yr i huvudet. Det var lite nerför och jag såg nästa topp framför mig. Men när jag kom fram till den relativt platta backen var jag tvungen att gå. Jag försökte springa men det gick inte. Jag kämpade mig upp.

Det var först när jag nådde toppen som jag kom på att jag hade en Snickers i väskan. Jag tog några bett av den och snart kändes det bättre. Jag kunde börja springa igen. Sakta till en början, sedan fortare. Men snart började jag känna av kramp lite varstans i benen. Jag stannade till lite snabbt och stretchade men benen var fortfarande stela och krampiga så det gick inte fort sista biten när jag skulle ta mig nerför sluttningen.

Klockan stannade på 1:45 h. Lite längre tid än vad jag hade tänkt mig. Men jag känner mig ändå nöjd med tanke på omständigheterna. Micke rullade nerför berget sju minuter senare. Rekordet på sträckan sägs vara 1:16, så vi har lite kvar att jobba på. 🙂

Nu är vi goa och glada och sitter och njuter av solen medan vi väntar på fredagsbuffén som serveras på fjällstationen här i Gjendesheim.

Series Navigation<< LeirungdalenSista dagen i Gjendesheim >>

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.