Det brukar vara en speciell känsla när man kommer till en orienteringsarena mitt i natten. Det är mörkt, man hör speakern som engagerat följer tätlagen. Men idag när jag kom till arenan kändes det mest öde och kallt. Jag har tidigare i år inte sprungit någon nattorientering alls, så en viss osäkerhet smög sig på. Kommer jag att missa? Kommer jag hitta tillbaka? Tankar som jag snabbt avfärdade. Tankar som helt försvinner när man befinner sig i stridens hetta.

Liksom alla andra år så är lagets egenhändigt ihopsnickarade tidsschema orealistiskt bra, vilket i sin tur leder till att man alltid kommer till arenan alldeles för tidigt och får gå där och vanka fram och tillbaka. Ensam, när alla andra ligger och sover.

Jag väntar och väntar och helt plötsligt är det dags. Jag vill inte ta av mig mina varma kläder för tidigt med risken att behöva stå och frysa, så jag väntar tills det bara är fem minuter kvar till min beräknade målgångstid för Emil, som springer sträckan innan mig, innan jag springer bort till starten. Och jag behöver inte vänta länge, för efter fem minuter ser jag honom komma.

Jag tar emot kartan. Ett stort A2 ark som flänger i luften. Jag försöker få ordning på det medan jag springer mot startpunkten. Var är starten på kartan? Till slut hittar jag den. Ettan ser lätt ut. Bara att följa stigen en bit framåt, gå rakt upp i skogen, stöta på en tydlig kulle och gå in i ett grönområde på andra sidan. Där ska den vara. I en grop. Enkelt.

Jag är kall. Lite småstressad och okoncentrerad. Jag lämnar stigen, tar riktningen upp mot höjden men kommer lite snett. Går in i grönområdet utan att inse att jag faktiskt har gjort det. Fortsätter framåt. Inser snart att jag har sprungit för långt och börjar irra runt. Där tappar jag fem minuter direkt. Och så fortsätter det. Det är mörkt. Jag tappar riktningen. Jag räknar fel på antalet mossar som jag har löpt över.

Ända till trean. Trean är en långsträcka. Jag bestämmer mig genast för att ta ett enkelt vägval och springer runt på en väg. Säkert, snabbt och spik på. Efter det känns det bättre. Orienteringen flyter på. Jag trycker på bra i löpsteget och håller bra fart. Ända till tolfte kontrollen. Här gör jag en liten sväng men är snabbt på banan igen. Samma sak sker vid fjortonde kontrollen. Jag har under de här kontrollerna sprungit om ett flertal personer vilket gör att jag stundtals har fått ett litet tåg på mellan två och fyra personer efter mig under de här sträckorna.

Det är här det börjar vända igen. Efter missen på fjortonde kan jag nu ligga bakom och bara hänga fram till femtonde. Jag tar det ganska lugnt och bara hänger med. Jag litar på de andra och då händer det igen. Miss. Bom. Jag läser in mig vid femtonde. Attackerar och är snabbt tillbaka igen. Inte mycket tid går förlorad där men jag låter mig luras igen. Hänger på. Vi befinner oss nu inne i ett grönområde. Det strular lite med den stora kartan så jag hinner inte ta ut kompassriktningen. Jag hänger på. Vi går snett. Det blir några minuters irrande och jag blir återigen påmind om att det är väldigt kallt ute men det börjar så sakta att ljusna.

När vi väl lyckas lokalisera oss igen är jag kall och frusen. Mitt högra knä börjar smärta när jag springer och vi har bara kommit halvvägs än. Halvvägs av den 17 km långa banan. En långsträcka väntar. Farten är som bortblåst. Det går tungt och långsamt. Det händer ingenting när jag försöker trycka på. Jag fryser lite lätt.

Långsträckan går bra. Jag har en klar och tydlig plan och följer den till pricka. Spik på. Nu är det dags för kontroll 18. Planen är klar. Jag har full koll hela vägen på vart jag är. Allt går bra, nästan. När jag närmar mig kontrollen ser jag massa folk som yrar omkring. Jag blir osäker. Glömmer bort var jag är. Passerar fem meter från kontrollen men springer förbi. Fortsätter framåt. Jag har vid det här laget tappat koncentrationen fullständigt. Jag har ingen aning om var jag är längre. Jag fortsätter. Det är kallt. Jag kommer fram till en stig. Inser att jag sprungit alldeles för långt, vänder om och springer tillbaka. Tar kontrollen lätt från fel håll, men minuterna rinner iväg.

Osäkerheten håller i sig. Koncentrationen är som bortblåst. Jag fortsätter utan tanke och missar igen. Tiden tickar. Jag irrar runt. Jag börjar känna mig trött, kall och stel. Det är inte svårt. Jag läser in mig. Tar kontrollen. Nu ser jag två personer framför mig som jag sprang om tidigare under banan så jag väljer att ta rygg på dem. Lägger mig bakom och vilar ut lite under de två korta kommande kontrollerna.

Två tredjedelar av banan är nu avklarad. Fast i stunden har jag ingen aning om hur mycket som är kvar. Jag tar en kontroll i taget. En långsträcka väntar. Väglöpning. Jag ökar farten. Håller i orienteringen och går rakt på kontrollen. Gör en mindre miss på nästa innan jag fortsätter mot kontroll 24. Ännu en långsträcka. Den löper på bra. Skogen övergår från att vara tät, risig och svårframkomlig till öppen och lättlöpt. Det går bra. Jag springer bra fram till kontroll 28, sen är det bara en kilometer kvar.

Kontrollen efter det är lite klurigare så jag tänker: “Jag måste ta det lugnt och inte missa”. Men missa är vad jag gör. Jag tar ut en felaktig kompassriktning och springer ner i ett grönområde och andra gången på den här tävlingen så springer jag in i ett grönområde utan att inse att det är ett grönområde. Tiden går. Jag inser vad jag är och rättar till mitt misstag. Det är inte långt till mål nu. Några kluriga kontroller och nu börjar jag känna mig riktigt trött och kall. Knäet smärtar. Koncentration fallnar. Jag gör ett enkelt misstag på nästsista. Minuterna går. Jag inser slutligen var jag är och tar kontrollen. Bara sista kvar och sen in i mål.

Jag är ganska besviken när jag kommer in i mål. Jag har inte alls hållit ihop det här loppet. Jag har gjort alldeles för många missar. Placeringsmässigt har jag tagit några platser, men jag är inte nöjd. Jag vet att jag kan bättre, framför allt nu när vårsäsongen har gått så bra. Men jag är heller inte helt missnöjd. Stora delar av banan har gått bra men jag känner att jag har mer att ge, men det är tråkigt att inte kunna prestera bättre när det väl gäller.

När jag väl kommer i mål blir jag genast kall. Och hungrig. Jag äter lite snabbt innan jag stelfrusen beger mig iväg till duschen och den varma bastun. Men när jag stiger in i bastun blir jag genast besviken. Den är nästan full, men den är kall. Det kanske är 25 grader på sin höjd. Jag slår mig ändå ner och det måste vara första gången som jag sitter och fryser i en bastu. En funktionär kommer in och stoppar in lite ved. En Finne försöker få upp värmen genom att kasta vatten på aggregaten, men det händer inte mycket. Tillslut tittar Finnen ut genom dörren och säger på klingande finlandssvenska: “Nu har solen gått upp. Nu är det varmare ute än inne.” Han lämnar bastun. Jag sitter kvar för jag är fortfarande kall. Tillslut lämnar jag bastun tar på mig allt jag har och kryper ner i sovsäcken. Frusen ligger jag där, lyssnar på speakern och följer upplösningen av tävlingen.

Vi vann inte. Vi slutade på en 157:e plats. Det var tur att de andra gjorde lite bättre lopp än vad jag gjorde. Vårt enda mål var att ta oss i mål, så vi är nöjda med vårt resultat, men det känns ändå lite tråkigt att inte kunna prestera bättre. Men vi fick i alla fall en trevlig helg i Eksjö.